Troll och människor I / Monarkmötet Author: Selma Lagerlöf - Tema: Trolls Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

        Troll och Människor I

                 av

           Selma Lagerlöf


           MONARKMÖTET

    Det var i början av åttitalet vid en järnvägs-
station i Värmland, där kungen skulle resa förbi.
Man hade klätt med grönt och med blommor, det
svajade fanor i luften, och allt folk, som fanns
i hela trakten, hade strömmat dit.
    Och medan människorna väntade på att
kungatåget skulle komma, var de både glada och
lyckliga. De stod och gjorde upp för sig hur
de skulle ta emot majestätet. De skulle ropa
hurra, och de skulle ge honom blommor, och
de skulle sjunga. Ja, här vid Kils station skulle
han bli så mottagen, att han aldrig skulle för-
glömma det.
    Men när tåget brusade in på stationen, blev
det en stor oro strax i början, därför att alla
ville tränga sig fram, så att de skulle komma i
närheten av kungens vagn. Det var ju nu, som
de skulle ha ropat hurra, men det glömde de
rent bort, av ängslan för att de inte skulle kunna
armbåga sig fram till någon bra plats.
    Men en var det, som varken sprang eller
trängdes, utan bara stod stilla och höjde käppen
med den stora silverknappen för att slå takt,
och som hurrade så, att det genljöd i alla väggar.
Det var en liten karl, som hade en hög, grön
kaskett på huvudet och hela bröstet fullsatt med
stjärnor av både guld- och silverpapper.
    Och det kan nog hända, att kungen och de,
som var med honom, lade märke till att det fanns
en karl i hela hopen, som var lugn och bar sig
rätt åt, när alla de andra var som stolliga.
    Inte blev det något av med sången, för se,
skolbarnen, som skulle sjunga, de hade i träng-
seln blivit förskingrade åt alla håll, och inte heller
fick kungen några blommor. De, som stod med
buketter i händerna, hade blivit så förstenade av
blyghet, att de inte kom sig för att gå fram till
honom.
    Det var bara en karl, som inte förlorade be-
sinningen, och just i detsamma som kungen kom
ut ur järnvägsvagnen och steg ner på träbron
framför stationshuset och stod där och såg både
bekymrad och ledsen ut, därför att han hade fått
ett så dåligt mottagande, så banade sig den kar-
len väg fram till honom.
    »Go'dag, min snälla Oskar den andre!» sa
karlen, och därmed tog han av sig kasketten
och sträckte fram handen.
    Kungen såg riktigt belåten ut. Han blev
nog glad över att här vid Kils station fanns
någon, som inte var blyg och inte hade blivit
yr i mössan, utan visste hur han skulle bete sig.
    »Go'dag, du!» sa kungen tillbaka. »Vad är
du för en?»
    Då svarade karlen, som sanningen var: »Jag
är kejsar Johannes av Portugallien.» Men han
sade det med en så mild och len röst, som det
var honom möjligt, för det kunde ju hända,
att kungen var van att alltid vara den första här
i landet, och att han inte skulle tycka om, att
det fanns en, som stod lika högt som han.
    Det var nog flera, som var rädda för att det
kunde förhålla sig så, för de, som stod närmast,
ryckte honom i rocken och ville ha bort honom,
liksom om de inte var säkra på hur detta mötet
skulle sluta. Men kungen var inte av det slaget,
som inte kan tåla sin like. Han bara vinkade åt
dem, att de skulle hålla sig stilla.
    »Kors i alla mina dar!» sa han och lät riktigt
glad i rösten. »Är det en ämbetsbroder, som jag
har råkat ut för?»
    »Ja, vi har väl ungefär samma börda te å bära,»
sa då han, som var kejsare, så ödmjukt, så. För
se, att skryta över att han hade ett högre ämbete,
han, än den andre, det skulle han aldrig ha kunnat
förmå sig till att göra.
    »Jag hör, att du har den rätta uppfattningen
av saken,» sa kungen. »De, som inte har prövat
på vad det vill säga, de tror, att vi kungar inte
har något annat att göra än att sitta på en tron
med krona på huvudet och spira i handen. Men
bli kung bara, så får man se på annat. Tänk,
att det ska kännas tungt också till att vara
kejsare av Portugallien!» lade han till med en
suck.
    »Det har ju inte var't så värst tungt hittills,»
sa då kejsarn, för han ville förstås inte skämma
ut det egna landet. »Vi har ju fått behålla fre-
den, och det är ändå det förnämsta goda.»
    Det syntes allt, att kungen blev storbelåten.
»Det är inte fritt, att inte du förstår dej på re-
geringskonsten,» sa han. »För se, att hålla fred,
det är både det första å det sista. Freden är
för riket detsamma, som hälsan är för kroppen.»
    Kejsarn fick allt lov att vända sig om och se
sig omkring, när kungen sade detta. Folk stod
molstilla i en vid krets, och inte en enda tordes
röra sig ur fläcken bara för att inte mista ett ord
av det, som han och kungen sade till varandra.
Det hade allt varit bra, om han hade tänkt på att
ta Kattrinna med sig. Åtminstone skulle han ha
önskat, att någon enda Svartsjöbo, och helst
någon av herrkarlarna, hade varit tillstädes.
    Men på samma gång hörde han noga efter vad
kungen sade och var strax färdig att svara honom.
    »Ja, nog är freden e god sak,» sa han.
»Men en kan inte veta hur länge vi får behålla
honom, för i söndags, när jag skulle gå hem
från gudstjänsten i Svartsjö kyrka, kom jag i
sällskap med två främmande karlar. Å den
ena åv dom var Kriget, å den andra var Döden.»
    Det var så vanligt för honom, som var kej-
sare av Portugallien, att råka alla slags konstig-
heter och besynnerligheter, så att inte hade han
trott på att det, som han berättade om mötet på
kyrkvägen, skulle bli betraktat som något försök
att förhäva sig. Men det måtte det ändå ha
blivit, för nu började de på att rycka honom i
rocken igen, de, som stod bakom, och ville ha
honom att tiga. Men kungen förstod nog, att ett
sådant där möte, det var som ingenting att räkna
för en sådan som han, och han vinkade åt folket,
att de skulle hålla sig stilla.
    »Vad är det du säjer?» sa han. »Har du
varit ute å gått i sällskap med Döden å Kriget?
Jag kan just undra hur de två såg ut.»
    »Di var väl mest lika ett par fattiga ved-
huggare,» sa kejsarn, »för di gick med stora
timmeryxor på axeln. När jag hade fått veta
vilka di var, så fråga' jag dom förstås vad di
var ute i för ett ärende, å då sa di, att di
gick omkring å drog ihop bränsle te stora bål.
Di vandra' från land te land, sa di, å bara
di blev färdiga, så skulle di sätta eld på hela
världen.»
    »De kunde väl aldrig tänka på att lägga opp
något bål i det här landet heller,» sa kungen,
och alltjämt smålog han och såg glad ut.
    »Di trodde allt, att det skulle bli klent med
förtjänsten här i landet,» sa kejsarn. »Men di
skulle ändå göra ett försök på västkanten. För
där trodde di att det var möjligt, att di kunde
samla ihop bränsle te ett ordentligt bål.»
    Men tänk, att med detsamma som kejsarn
hade talat om västkanten, så rätade kungen upp
sig och blev allvarsam. »Nej,» sa han helt tvärt
och höjde rösten, så att det han sade kunde höras
till varenda människa på Kils station, »det kom-
mer inte att lyckas för dem. Det kommer inte
att bli något arbete för Krig å Död åt det
hållet, så länge jag lever. För tror du, att jag
vill vara kung över folk, som jag skulle vara
tvungen att underlägga mej med makt å våld?
Jag vet väl, att det är svårt att hålla fred, men
hellre vill jag offra kronan, än att jag skulle
släppa lös eld å plundring över fredliga städer
å byar å se åkrar nedtrampade å se människor
döda å lemlästade. Jag har sett hur det har
gått framåt i mina två länder under min regering,»
sa han och kastade en stor, ljus blick omkring
sig, »å aldrig ska jag vara med om att förstöra
det, som det har varit min största glädje att
se växa.»
    När kungen hade sagt detta, hade han fått
glans över ansiktet, och rösten skälvde till så
vackert, att man hörde, att han menade vad han
sade. Men kejsarn hade ju aldrig väntat mindre
av honom, och nu lade han handen på armen på
honom. »Min snälla kung Oskar! Min snälla kung
Oskar!» sa han för att lugna honom.
    »Ja, sätt mej på prov bara!» sa kungen och
såg än stoltare ut än förut.
    Men folket runt omkring tyckte, att kungen
talade så vackert, att de fick tårar i ögonen, och
rätt som det var, var det en, som gav sig till att
ropa hurra.
    Med detsamma tog de upp ropet över hela
Kils station, och nu viftade de åt honom med
hattar och näsdukar, och nu sjöng de, och nu
kom de med blommor, för se, nu var de inte rädda
för honom mer, nu hade han värmt dem. Nu
fick han allt det, som de inte hade kommit sig
för med att ge honom, då de först såg honom.
    Men medan kungen av Sverige blev hyllad
och firad, stod kejsarn av Portugallien alldeles
stilla en stund och såg på med stora ögon. Sedan
smög han sig så stilla och tyst bort genom folk-
hopen.
    Inte för att han kände sig på minsta sätt
missbelåten med att han hade fått göra bekantskap
med en riktig kung, men nog tycktes det, att
han såg bra fattig och liten och avsigkommen ut,
när han gav sig i väg hem till Svartsjösocknen.


    Det var mången, som gladde sig åt kungens
ord vid Kils station, men just ingen trodde då,
att man fick ta dem alldeles efter bokstaven.
    Sedan, flera år efteråt, då man såg hur det
gick, var det flera, som påminde sig samtalet,
och då förstod de, att kungen hade sagt sant,
och att han hade bestått provet.
    Och att det var sant med dem, som gick
omkring och samlade ihop bränsle till världs-
kriget, det har vi också sett.
    Men när visar sig för oss den store frids-
furste, som inte kan se människor lida och
byar brännas och åkrar nedtrampas? När kom-
mer han, som vill offra kronans ära och glans
för att ge den förtvivlade världen fred?