ANDERS FRYXELL

(Vid avtäckandet av Fryxellsbysten utanför Sunne kyrka den 24 september 1910.)

    Först och främst vill jag tänka mig tillbaka
till en vacker sommardag vid Östra Emterviks
kyrka. Det är längesedan nu, väl sina fyrtio år
tillbaka i tiden, och jag var då en liten tös på
en tio eller tolv år. Vi hade farit hemifrån med
alla de åkdon vi ägde; både heltäckarn och
droskan och trillan och farmorsvagnen var ute.
Men så var vi också med allesammans, far och
mor och syskonen, vårt sommarfrämmande och
allt husfolket. Det var något ovant och festligt
över dagen, som aldrig går ur mitt minne. När
vi hade lämnat bygatorna och kommit ut på
landsvägen, såg vi en lång rad av kärror och
vagnar framför oss, och på alla genvägar och
småstigar syntes vandrare, som skyndade till kyr-
kan. Då vagnarna körde upp på kyrkplatsen, var
de långa stenmurarna utmed vägen alldeles klädda
av väntande människor, och aldrig förr hade jag
sett så många avselade hästar stå bundna på
platsen bakom sockenstugan.
    Så liten jag var, hade jag mycket väl reda på
vad det var, som hade lockat så mycket folk till
kyrkan. Det var ryktet, att prosten Fryxell, eller
»professorn», som vi sade på den tiden, skulle
komma och predika i vår kyrka. Vi hörde ju
till hans pastorat, fastän vi bodde i en liten bi-
församling, och en gång om året brukade han
komma och predika hos oss. Jag hade aldrig
sett honom förut. Jag hade varit för liten att
komma med på de stora kalasen i Sunne prost-
gård, och inte heller hade jag råkat honom någon
annanstans. Men så mycket mer hade jag hört
talas om honom. Jag visste, att han var en stor
och ryktbar man. Det fanns ingen levande man i
Värmland, som var så berömd som han. Han
hade skrivit Sveriges historia i en mängd delar,
och han fortsatte ännu att skriva den. Jag var
alltså i stor undran över vad jag skulle komma
att få se. Att alla dessa människor hade kommit
tillsammans för hans skull, bidrog till att man
kände sig förväntansfull och högtidlig.
    Professorns vagn stod på kyrkplatsen, då vi
kom, men honom själv såg jag inte till. Han var
redan inne i sakristian. Jag fick inte se honom,
förrän han kom upp på predikstolen.
    Det var inte fullt samme man, som vi ser här
på bysten. Han var yngre, gestalten var oböjd
och kraftig, håret hängde inte så långt ner på
axlarna, men en gammal man var det, med snö-
vitt hår och ett djupt fårat ansikte. Men med
detta ansikte ägde det märkvärdiga förhållandet
rum, att man inte kunde tröttna på att betrakta
det. Man visste inte om det var fult eller vackert,
men det fängslade hela ens uppmärksamhet. Det
fanns andra gamla män i kyrkan, men ingen av
dem hade ett sådant utseende, att man inte kunde
vända sina blickar ifrån dem.
    Då kunde jag inte förklara vad det var, som
så grep mig. Nu förstår jag, att hela ansiktet var
förandligat, förklarat av allt det själens arbete,
som hade förrättats bakom den breda pannan.
    Jämte ansiktet var det något annat, som i
allra högsta grad förvånade mig. Det var detta,
att jag kunde förstå allt, som denne predikare
sade. Nog hade jag varit i kyrkan förr, men
de vanliga prästerna begagnade så besynnerliga
ord, att jag omöjligt kunde begripa vad de talade
om. Denne lärde gamle man däremot talade
så, att jag fattade varje ord. Det var under-
bart att kunna förstå vad som sades i kyrkan.
Predikan blev varken lång eller tråkig, som den
eljest brukade.
    Ja, så långt hade allt gått väl, men så tog
predikan slut, och vi gick ut ur kyrkan.
    Far och mor var ju gamla vänner till prostens.
De stod länge och språkade med honom och hans
två döttrar, som alltid följde med honom, och
till slut ropade de på oss barn, för att vi skulle
komma fram och hälsa. »Vem är nu den här
lilla gossen? Vem är nu den här lilla flickan?»
sa professorn, då han tog oss i hand, och så
gällde det för oss att högt och tydligt tala om
vad vi hette, för det var inte utan, att professorn
var litet lomhörd.
    Jag tror, att de andra redde sig bra nog,
svarade tydligt och käckt, men för mig gick det
illa. Att stå där inför den store och märkvärdige
mannen med silverkraschanen på bröstet, han,
som hade skrivit fler böcker, än jag ännu hade
läst, han, som var så helt annorlunda än någon
jag ännu hade råkat, och svara högt och tydligt!
Det var omöjligt. Jag kunde inte få fram ett ord.
    Jag skämdes, medan jag satt i vagnen på
hemvägen, över att jag hade varit dum och blyg.
Men numera är jag inte alls så missnöjd med att
det gick, som det gick. Det var en överväldigande
personlighet, som förtog mig makten att säga
något. Och detta intryck av något storartat och
andligen mäktigt, det har jag kvar ännu. Det
kommer över mig, var gång jag tänker på den
gamle historikern. Jag har svårt att erfara det-
samma, då jag står inför nutida stormän. Jag
vet inte om det beror på att jag såg honom med
ett barns förstorande ögon eller om den tidens
människor var tillskurna efter större mått.
    Detta var första gången jag såg Anders
Fryxell. Nu skulle jag också vilja berätta något
om det sista minne, som jag har av honom.
    Det var i Sunne prostgård en septemberkväll
alldeles som nu. Det var en bjudning, men endast
för några få av det närmaste umgänget. Prost-
gården var ombyggd just då, och jag tror, att
meningen med bjudningen var, att vi skulle få
bese den nya bostaden.
    Vi gick och såg oss om i rummen, och det var
många jämförelser, som gjordes. De äldre var nog
litet vemodiga över alla förändringar.
    De talade om de stora prostgårdskalasen, som
de hade varit med om, och undrade om glädje
och gästfrihet skulle komma att trivas lika bra i de
nya rummen som i de gamla.
    Jag tror, att de tyckte bäst om sig i prostens
arbetsrum. Där kunde man lättast glömma, att
man befann sig i ett nytt hus. De stora bok-
hyllorna klädde hela rummet alldeles som förr.
Där stod ännu det väldiga skrivbordet i hästsko-
form, som alla kände till. Det var på det skriv-
bordet, som ibland ända till tjugu ljus hade stått
tända för att lysa upp alla de folianter och anteck-
ningar, som täckte det. Och i hörnet stod en
gammal knotig käpp, som också var en märk-
värdighet. Den käppen hade professorn brukat
hålla i handen, då han dikterade sin historia för sin
sekreterare. Han begagnade den inte vid sina
promenader ute, men han kunde inte diktera en
mening utan att hålla den i handen.
    När hussynen var gjord, kom vi alla att samlas
inne i salongen. Det var rätt tyst och stillsamt
därinne. Man samtalade helt sakta, som då man
är rädd att störa någon.
    Det var så, att professorn satt mitt ibland oss,
och han var nu mycket gammal; nu såg han sådan
ut som här på bysten, en trött arbetare, som inte
hade kraft mer för dagens möda, utan var i behov
av en lång vila. Man visste inte riktigt om han
var med oss med sin tanke, och det lade sig något
ängsligt och dämpat över den lilla församlingen.
    Man tog då sin tillflykt till att läsa poesi.
Vice pastorn blev satt att läsa några bitar av
poeterna för dagen, som på den tiden hette Wirsén
och Snoilsky.
    Till sist läste han Snoilskys dikt om Benve-
nuto Cellini, och det förnams en liten varm klang
i rösten, då han läste slutraderna:

      Han kastade sin verkstads bästa smycken
      i ugnens svalg, och hel stod guden där,
      ett mästerverk, en grav för mästerstycken.

      Så rann mång' gyllne ungdomsdröm isär.
      Men offret måste ske, som väl I veten,
      i liv som konst, att nå helgjutenheten.

    Han såg upp på den gamle, då han hade slutat
läsningen.
    »Det är detta professorn har gjort,» sa han.
»Professorn har bara hållit sig till ett. Därför har
professorn fått utföra ett storverk.»
    Den gamle rätade på sig en smula och nickade
bekräftande ett par gånger. Därpå flög ett fint
småleende över hans ansikte.
    »Det är sant, att jag har hållit mig till historien
i hela mitt liv. Har pastorn hört när jag först
började studera historia?»
    Och därmed började han berätta. Jag tror
inte, att han tänkte på att vi andra också hörde
honom, men vi lyssnade inte mindre uppmärksamt
fördenskull. Från och med det ögonblicket, då
han hade börjat leva om sina minnen, var han
inte mer en svag åldring, utan nu var han den
starke. Han var den, som ledde och förde oss
vart han ville.
    Till en början förde han oss till barndoms-
hemmet i Hesselskogs prostgård nere på Dalsland
en mörk höstkväll år adertonhundratre eller kanske
adertonhundrafyra. Det var kallt och ruskigt ute,
stilla på vägar och stigar. Hela trakten sov, endast
från ett enda fönster glänste ett ljusskimmer. Det
kom från prostgården, från prostens sängkammare.
    Därinne låg prosten Mattias Fryxell och läste
vid skenet av ett talgljus, som stod på en stol
bredvid sängen. I detta fanns emellertid ingenting
ovanligt, för prosten brukade ligga och läsa långt
in på natten. Han var en lärd man och kunde
aldrig få nog av vetande.
    Men om någon förbigående hade smugit sig
fram till fönstret, skulle han nog ha funnit det
lustigt och egendomligt att se en liten gosse, en
pilt på sju år, sitta och läsa vid samma ljus som
fadern. Den lille hade dragit fram till stolen ett
par stora husförhörsböcker, och på dem satt han
nu i bara skjortan och läste i en ärevördig lunta.
    Det var kallt i rummet, och något annat var
heller inte möjligt, för innanfönster bestod man
sig inte med i prostgården, och en kakelugn, som
bevarade värmen, fanns inte heller, bara en
öppen spis.
    Också sade fadern, då de hade läst en stund:
    »Gå och lägg sig, Anders! Han fryser ihjäl.»
    Men den lille lydde inte. Han var så härdad,
att han inte visste vad det ville säga att frysa.
Var dag följde han vallhjonen i skog och mark,
barfota och klädd i en liten kort tröja. Han
ämnade utbilda sig till att bli en stark och väldig
kämpe. Han övade allt slags idrott: sam, klätt-
rade och red. Att han skulle behöva krypa
ner i sängen för kölds skull, ville han inte höra
talas om.
    Far lät honom sitta där en stund ännu, men
snart fick han nya betänkligheter. Det led mot
midnatt, och barnet måste sova.
    »Ga och lägg sig, Anders! Han somnar från
boken.»
    Men gossen rörde sig inte nu heller. Den
stora boken, som han läste i, var Björners Kämpa-
dater. Den berättade sagor om forntida hjältar
och vikingar, om Fritjof den starke och Rolf
Krake, och vad allt de hette. En härligare bok
fanns inte. Det visste nog fadern också. Han
älskade sagor och äventyr, han med. Det kunde
inte vara hans allvar, att sonen redan skulle
behöva lägga sig att sova.
    Och läsningen fortsattes, men om en stund
hette det:
    »Gå och lägg sig, Anders! Jag får lov att
släcka. Det går inte an, att vi bränner opp mer
ljus för mor.»
    Då slog pojken genast ihop boken och hop-
pade upp i sängen. För när det gällde mor, då
var han färdig att avstå från vad helst det vara
månde.
    Mor var det bästa och härligaste, som fanns.
Mor ställde och styrde med allt, medan far endast
tänkte på sina böcker och predikningar. Men mor
hade det så bekymmersamt, därför att de var
skyldiga mycket pengar, som hon strävade att
betala. Mor sparade och knogade, vävde och
sydde, var alltid i farten, for till Åmål och sålde
smör på torget, höll husfolket i arbete och räckte
ändå till att ha omtanke om alla fattiga i socknen.
Och om mor ville, att de skulle spara på talg-
ljusen, så måste det ske, det var inte tal om
annat.....
    Inte kan jag nu i denna dag minnas allt, som
den gamle berättade. Den ena historien från
hans barndomstid följde den andra. Den unge
prästen, som han talade med, hade säkert suttit
så med honom många skymningsstunder. Han
kände de vägar, som gubbens tankar brukade
vandra. Då och då gjorde han en anmärkning
för att leda honom in på en ny berättelse.
    »Professorn har varit helgjuten också i det,
att professorn har behållit samma åsikter om rätt
och orätt genom hela livet och aldrig vacklat.»
    »Det är för mycket sagt,» svarade den gamle,
»men nu ska jag tala om för pastorn något, som
var mig ett gott stöd, då min karaktär formades.»
Och han berättade på nytt.
    Det var vintern adertonhundratolv. Han stu-
derade då på gymnasiet i Karlstad och var på
väg hem för att fira jul. Detta att vara på hem-
väg från skolan var ju det gladaste och bästa,
som livet bjöd på den tiden, men då han nal-
kades hemmet, kände han sig ängslig och undrade
vad som där skulle möta honom.
    Det hade inte varit bra med far den sista
tiden. Han hade sjunkit ner i håglöshet och mjält-
sjuka av sorg över tingens bedrövliga gång.
    Far var barn av en annan tid, av den, som
följde efter Karl den tolftes fall, då varje man
ansträngde sig för att återupprätta landet genom
fredligt arbete. Då hade han lärt sig att fram-
för allt annat älska det nyttiga, framstegsrika
arbetet och att hata allt, som störde det. Han
tänkte alltid med glädje tillbaka på dessa år, då
Sverige styrdes av folket självt och det inte fanns
någon konungamakt, som kunde hindra utveck-
lingen genom långa krig eller förstöra riksinkoms-
terna på dyra nöjen. Men far hade alltid haft
motgång i det, som han hade älskat mest. I hans
ungdom kom Gustav den tredje, som gjorde slut
på friheten, ställde till krig, störtade riket i skuld
och till sist införde enväldet. Nu på hans gamla
dar hade det varit hans tröst och glädje att följa
med den franska frihetsrörelsen. Han hade väntat,
att friheten skulle spridas till alla land, också till
hans eget, men så hade Napoleon kommit och
med våld och makt gjort slut på drömmen. Hela
världsdelen ödelades av blodiga strider, landen
utarmades, framstegen avstannade. Ungdomen
drömde bara om krigiska utmärkelser och för-
summade all fredlig idrott. Han hade till och
med haft fördrag med Gustav den fjärde Adolf,
därför att han hade kämpat mot tyrannen, men
sedan kungen hade blivit störtad, Finland gått
förlorat, Sverige fått en fransk marskalk till tron-
följare och trätt i förbund med Napoleon, hade
prosten i Hesselskog mistat allt hopp. Han
hade sörjt sig gammal i förtid, läste inte mer
några tidningar, ville ingenting höra från den
yttre världen.
    Hur skulle far vara nu, då sonen kom hem?
Skulle de kunna få någon julglädje, om far fort-
farande var lika dyster?
    Medan han undrade över detta, körde släden
in på gårdsplanen. Förstudörrarna slogs upp,
far och mor kom ut på trappan, och han märkte
strax, att deras röster ljöd lika glada som förr
i världen. När han var avpälsad och kom in i
salen, såg han med undran på fadern. Hans gestalt
hade liksom höjt sig. Han såg föryngrad och
stark ut. Det måtte ha hänt honom något mycket
gott, något, som sonen inte hade hört talas om.
    Han fick sig mat, han skrattade och var lyck-
lig, men han tordes inte fråga vad som hade
skett.
    Men snart tog far honom vid handen och
förde honom in i sitt arbetsrum. »Kom hit,
Anders, så ska han få se något nytt!»
    Och han visade honom stora kartor över
Polen och Ryssland, som låg utbredda på skriv-
bordet, och då förstod sonen vad som hade gett
den gamle nytt liv. För detta var ju det året, då
Napoleon hade gjort sitt infall i Ryssland, men
blivit tvungen till återtåg och förlorat hela sin
här. Gamle prosten hade följt honom här på
kartan och hade satt ett bläckstreck vid varje
ställe, där han hade lidit ett nederlag. »Nu, Anders,
blir det slut på den tyrannen, den folkförstörarn,
den frihetsmördarn. Nu får vi tillbaka friheten
och freden och arbetet.»
    Men en sådan stark kärlek till friheten, ett
sådant lidande, vållat av olyckor ute i världen,
måste inte detta verka övertygande på den unge?
Måste han inte lära sig att avsky den lysande
hjälten, som förstörde och ödelade? Måste han
inte komma att skatta och värdera en styrelseform,
som lämnade tillfälle åt hög som låg att verka
för det goda och utveckla sina krafter till sitt lands
båtnad? – – –
    Vice pastorn råkade nu säga något om att
han hade varit helgjuten också i annat. Han hade
aldrig varit rädd att säga sin mening, också då han
visste, att det skulle väcka stor anstöt.
    »Mot sådant blev jag härdad ända från ung-
domen,» sa den store historieskrivarn. Och så
berättade han på nytt.
    Det var julafton år 1816, då de stora krigens
tid var slut och man åter ansåg sig ha rätt att
ta livet som en lek.
    Hela året hade Anders Fryxell legat i Uppsala
och läst på sin magistergrad. Men det hade
inte varit någon ljus och glad tid för honom,
därför att han hade kommit i strid med sina
studentkamrater. De flesta av dem förde ett glatt
liv med mycket drickande, och han hade måst
vägra att ta del i supgillena för att inte gå under
till själ och kropp.
    Men detta hade tagits mycket illa. Han hade
blivit utstött ur kamratkretsen och var både hatad
och föraktad.
    Nu var det, som sagt, julafton. Han hade inte
haft råd att resa hem, inga vänner hade han, utan
satt hela kvällen ensam på sitt studentrum.
    Då hade längtan efter vänner och glädje
blivit honom för stark. Han hade satt mössan
på sig och rusat ut. Han ville gå till värdshuset,
där kamraterna var samlade, och fråga om han
inte fick vara med dem denna enda kväll. De
var godmodiga, och det var ju jul. Naturligtvis
skulle de tvinga honom att dricka, men det fick
väl gå för en gångs skull. Han bleve tokig, om
han skulle sitta ensam längre.
    Så hade han kommit ut på gatan och skyndat
till mötesplatsen. Men helt hastigt hade han vänt
om. Han ville ändå inte. Det var något, som
höll honom tillbaka.
    Han strövade vidare genom staden. Det var
yrväder, och det kryade upp honom att kämpa
mot snö och vind. Äntligen kom han utanför
tullen, och där kastade han sig ner i en snö-
driva.
    Där kämpade han ut sin strid. Han kunde
göra fred med kamraterna i kväll: Men vad skulle
den inte kosta honom? Sedan skulle han inte
kunna säga nej. Han kände, att hela hans framtid
stod på spel.
    Han mindes alla de julaftnar, som han hemma
hade tillbragt i fred och lycka. Vad skulle mor
säga om honom, om han gåve vika och inginge
förbund med dryckesbröderna? Han kämpade
och stred, men till sist reste han sig ur drivan
och vände tillbaka till sitt ensamma rum.
    Men den kvällen hade han lärt att inte ge
vika för det onda endast för att skaffa sig en
lättare och gladare tillvaro. Han hade lärt sig
att segt och ihärdigt hålla fast vid det, som för
honom var rätt och eftersträvansvärt. – – –
    Det var, först sedan den gamle hade berättat
allt detta om sin barndom, som han kom in på
talet om sitt livsverks historia.
    Han berättade hur han hade kommit att börja
det. Han visade oss med några raska drag en
ung magister, lärare vid en Stockholmsskola, som
en afton år 1822 satt och skrev i sitt rum. Fram-
för sig hade han en lärobok i historia, en skolbok,
som han skulle anmäla i en tidning.
    Han bläddrade i boken sida upp och sida
ner. Årtal och namn var det, torrt och lärt, men
ingenting, som gav kärlek, ingenting, som levde.
Han såg sina gossar sitta och arbeta med detta.
Vad fick de veta om verkligt liv genom dessa
siffror? Hur skulle dessa uppräkningar kunna
lära dem att älska sitt land?
    Det borde väl finnas ytterligare en bok i hi-
storia att sätta i deras händer jämte denna, något
slags läsebok.
    Det hade varit på ett annat sätt, som han där-
hemma hade fått läsa om sina kära hjältar. Ingen
skulle hålla sig vaken genom långa nätter för att
läsa detta.
    Men hur skulle det väl vara att skriva historia
med sagornas enkla ord, på ett språk, som alla
kunde förstå?
    Helt tvärt sköt han åt sidan det, som han förut
hade sysslat med. Han började författa sagan
om Sveriges äldsta konungar, sådan den levde
i hans minne.
    Pennan rörde sig nästan av sig själv. Detta
var lätt som en lek. »Så här skulle jag kunna
skriva,» tänkte han. »Och varför skulle jag då
inte göra det? Skriva en liten kort historia till
ungdomens tjänst.»
    På så sätt hade han kommit att börja utan
att rätt veta vad det var han gav sig i färd med.
    I förstone hade det gått lätt nog. Då hade
han nöjt sig med att på sitt enkla vis berätta vad
andra historieskrivare redan hade utforskat. Så
hade han gått till väga i de första delarna, men
sedan hade det kommit en tid, då han inte nöjde
sig med att gå på andras stigar, utan ville göra
bekantskap med historiens gestalter på egen hand.
    Men det var ingen så lätt sak att råka dem,
dessa döda, och utforska deras tankar och gär-
ningar. Det var att leta reda på deras gamla
brev och handlingar i slottsarkiven, läsa gulnade
handskrifter, se igenom de höga herrarnas rådslag
och tal, söka upp dem i tavelgallerierna, forska
bland mynt och medaljer, fara till fjärran land
och ta i betraktande slagfält, där svenska fanor
hade svajat, lyssna till utländska mäns skildringar
och till sist ur allt detta få fram bilden av de
hädangångna och deras tid.
    Men ändå hade del efter del blivit skriven.
Ett långt liv hade han fått ägna åt verket, sina
krafter hade han fått behålla långt över det van-
liga måttet. Färdig hade han ändå inte blivit,
men en god grund var lagd, och andra skulle
arbeta vidare. Hans verk var inte fulländat, men
menige man i Sverige ägde dock en bok om
fosterlandet, som de kunde läsa.
    Han tystnade, men den unge prästen fortsatte
samtalet. »Om den unge mannen, som började
skriva en kort historia, hade vetat vad den skulle
komma att kosta honom av år och mödor, hade
han kanske aldrig börjat den?»
    »Kanske han inte hade vågat,» svarade den
gamle.
    »Jag kommer tillbaka till diktens ord om ung-
domsdrömmarna, som måste krossas,» fortfor präs-
ten. »Om professorn hade vetat hur många
ungdomsdrömmar boken skulle krossa, hade den
kanske inte blivit påbörjad. Jag vet, att profes-
sorn i sina unga år tänkte på att bli diktare.
Professorn hade redan fått ett litet sångspel,
Värmlandsflickan, där Värmlandsvisan står, införd
i en tidskrift. Om professorn hade vetat strax
i början, att historien skulle göra slut på allt vers-
skrivande . . .»
    »Ett lätt offer,» genmälde den gamle mannen
med ett gott leende, »ett lätt offer.»
    »Det var ändå en ungdomsdröm, som måste
offras, och det var inte den enda. Är det inte
sant, att professorn gärna såg gäster i sitt hus
och gärna deltog i oskyldiga och upplivande säll-
skapsnöjen? Men också detta måste offras.»
    »Det kändes svårt i början,» medgav den
gamle, »men jag fick ersättning. Jag fick sällskap
nog. Alla Sveriges hjältar och kungar har utgjort
mitt umgänge.»
    »Professorn härstammar från släkter, som har
deltagit i många riksdagar och varit med om att
länka landets öden. Hade inte professorn själv
ämnat spela en roll i den riktningen? Man var
en gång besluten att välja er till riksdagsman.
Men professorn nekade. Historien tog all er tid.
Kändes inte detta hårt?»
    »Det kändes hårt en gång, men historien
vedergällde den uppoffringen. Vem har väl del-
tagit i flera rådslag än jag, vem har lett flera
drabbningar?»
    »Kan det inte ha varit professorns önskan och
dröm, professorn, som har så många präster i
sin släkt, att få bekläda en biskopsstol? Men
då tiden kom och man bjöd professorn en sådan,
sa ni återigen nej.»
    »Jag hade ändå nog av kyrkomöten och and-
liga fejder. Nog svårigheter med att styra
Sveriges prästerskap,» förklarade den gamle små-
leende.
    Professorn började sin bana som lärare,» fort-
satte frågarn. »Ni älskade era lärjungar och var
älskad av dem. Professorn skrev läroböcker och
agiterade för folkundervisning. Ännu som prost
i Sunne fortlevde ert intresse för skolan, och ni
inrättade en högre folkskola här i pastoratet. Har
det inte varit en av professorns ungdomsdrömmar
att få verka stora ting på skolans område?»
    »Har jag då inte arbetat för folkbildning?» gav
gubben till svar. »Har jag inte undervisat tusen-
den och åter tusenden? Har inte min skola varit
utsträckt över hela mitt land?»
    »Professorn hade utgått från ett prästhem,»
fortfor den unge. »Professorn hade alltid tänkt
sig att bli en predikare som vuxen man. Pro-
fessorn fick också platsen som prost i Sunne stora
pastorat, där er farbror och farfar hade verkat
före er. Men professorn måste efter några år
avstå från att utöva prästämbetet för att kunna
skriva historien.»
    Nu hade den gamle blivit allvarlig. Han
dröjde med svaret. »Det var ett stort offer,»
mumlade han. »Det var kanske för stort,» fort-
satte han med mycken ödmjukhet. »Jag kunde
inte annorlunda, men jag sökte i alla fall skriva
min historia så, att den inskärpte Guds lag i män-
niskors samveten. Jag ville visa Guds vägar i
historien. Jag tänkte, att jag kunde vara präst
också som historieskrivare. Men litet vet jag om
jag har lyckats. Visst är det, att för ingenting har
jag fått lida så mycken smälek som för detta.»
    Gubbens huvud sjönk ner mot bröstet. Han
var åter borta. Den unge prästen gjorde intet mer
försök att kalla honom tillbaka till oss.
    Vi hade suttit där och hört på liksom i andakt.
Det var ett helt stort liv, som drog förbi oss.
    Vi hade velat, att rummets väggar hade sjunkit,
att de talade orden hade ljudit ut över hela landet,
så att alla dess människor hade fått lära och förstå,
att detta att leva helt för ett stort verk och aldrig
överge det, det är det ärofulla och lyckliga livets
hemlighet.

                         *

    Det var inte lång tid efter den lilla tillställ-
ningen i prostgården, som Anders Fryxell fick
leva kvar på jorden. Han somnade in lätt och
stilla. Men två ting har han lämnat efter sig,
som ännu lever: hans personlighet och hans verk.
    Hans verk, det är hans historia, boken i de
många delarna, som det tillhör hela folket att
nyttja och värdera. Minnet av hans personlighet
tillhör det åter först och främst detta hans pastorat
att ta i sin vård. Här har han levat under många
år, här finns de flesta, som har sett honom och
ännu vet att tala om honom. Och det är för att
uppfylla en sådan plikt, som jag i dag har fram-
lagt något av det, som jag minns av honom.
    Det är för att visa, att hans personlighet är oss
dyrbar, att vi är stolta över att ha fått ha honom
ibland oss, som vi har rest hans bild här utanför
hans gamla kyrka. Det är med önskan, att med
den bilden också hans ande, oförskräckthetens,
måttlighetens, flitens, redlighetens ande, de stora
målens och de stora företagens ande, måtte följa
hit upp till oss, som vi i dag har avtäckt hans
minnesvård.