Om adelskap, i stället att ärvas efter far, farfar och farfars far ärvdes efter mor, mormor, mormors mor o.s.v., - vilket vore både billigare och säkrare, ty ännu har väl ingen gittat bevisa att man icke varit sin mors barn, men väl att man icke så egentligen varit sin fars - då skulle jag, i stället för välädle Ottar Tralling, som jag nu kallas, troligen hetat välborne herrn, herr Ottar Trullsenheim och kanske haft rättighet att i knapphålen på alla mina frackar och syrtuter sätta häroldsband - kanske till och med haft rättighet att bakpå alla dessa plagg och själva min gröna tulubb, vilken jag icke skulle glömma, sätta ett par små guldknappar; men nu, då så icke förhåller sig, nödgas jag låta bli dylika försök.
Till bevis på sanningen härav, torde jag böra nämna något om mina förfäder: Trullsenheimar, Bergströmmar och Trallingar, vilka familjers verkliga tillvaro, både av adeliga jungfrustiftsmatrikeln, vari flera fröknar Trullsenheim varit införda, och genom åtskilliga kyrkoböcker kan styrkas, om så skulle påfordras.
Min morfar föddes redan i förra århundradet: en beskedlig och tystlåten karl, som i många herrans år tjänade som inspektor vid Strömminge bruk, där han, genom övermålet på spannmåln och sandvikten på tackjärnet, samlade en rätt vacker förmögenhet, den han säkert icke allenast bibehållit ograverad, utan troligen till min stora nytta mångdubbelt förökat, om icke satans knep-kommit honom på fall.
Hans namn var Ottar Tageson Bergström, och hans kära husfru, Vivica Eleonora Trullsenheim, dotter av framlidne generalnotarien Trullsenheim och dess även framlidna fru, fru Korsmessa Agneta Trullsenheim, född Stubbe Trullsenheim. Fru mormor, som jag just icke kan tro varit någon egentlig skönhet, emedan hon gift sig med en ofrälse bruksinspektor, hade en stor och förnäm släkt, och däribland en bror, som var expeditionssekreterare, men en stor prackare, ty sedan han satt sig i skuld på flera håll, ställde han till ett kalas åt min fromma morfar och övertalade honom att, såsom för proprie gäld, kavera för alltsammans, varefter han en vacker dag sökte beneficium cessionis bonorum; och den stackars gubben tog av detta beneficium en sådan knäck, att han aldrig repade sig.
Min mor, sina föräldrars enda barn och en flicka av mycket gott hopp, hade således ett ganska obetydligt arv att förvänta, och kunde därföre icke, efter då varande tiders bruk, göra sig stort hopp om många friare. Kanske hade hon ändå, genom sina talanger och sina svarta ögon, gjort en större lycka, än sedan blev henne beskärd, om icke föräldrarnes dödliga frånfälle nödgat henne att antaga tjänst som guvernant för små fröknarna Kattwood, samt om icke kärleken, som framför alla andra efterhåller guvernanter, fått henne fullkomligt i sin makt, och hon, därigenom blind för följderna, räckt sin lilla hand åt sin tjänstkamrat, informatorn herr Andreas Tralling; vilken händelse jag har att tillskriva mitt borgerliga namn.
En gift student tar sig sällan väl ut; också började armodets tunga fjättrar snart att trycka mina föräldrars liv. Min beskedliga mor förtjänade väl, med att sy pigmössor, kläda bondbrudar och dylikt, en liten penning och till ett knappt uppehälle; men min far, som slagit sig på pedagogien, förtjänade därmed nästan intet, och sysselsatte sig i stället med att meta fisk, som även, oaktat alla de maskar jag förskaffade, var ett otacksamt näringsfång, och sällan inbringade i huset mer än två eller tre små, som min far kallade dem, mörtpinnar; emellertid vördar jag dock hans minne, och skall alltid med tacksamhet ihågkomma hans tålamod att lära och undervisa mig, icke allenast i allt vad han själv kunde, utan ändå mer: ty hela Bergklints Sammandrag av alla vetenskaper och Wennerdahls Mytologiska Lexikon jämte flera instruktiva böcker nödgades jag från pärm till pärm kunna utantill.
Till mitt tolfte år, då jag, kort efter varandra, förlorade både far och mor, ägde jag likväl således ett hem och någon som vårdade mig; men sedan blev jag alldeles lämnad åt mig själv, och hade nära fått den martyrdöden att svälta ihjäl; ty då fråga på socknestugan om mig förekom, nekade församlingen mig att få tigga, emedan den inrättat en fattigvård, och föreståndaren vid denna inrättning, kamreraren och hospitalsombudsmannen Carl Petter Nidingh, nekade mig att få någon utdelning av fattigmedlen, emedan de skulle användas till uppbyggande av ett grant och dyrbart fattighus, vartill han själv försålde materialierna, och lät slipa kolonnerna, i hopp att därföre förtjäna Vasaorden. - Men lyckligtvis förbarmade sig prosten i församlingen över mig, och jag blev av nåd och barmhärtighet antagen till tjänstgosse i prostgården.
Prosten Sorlenius var änkling, en några och sextie års man, med liten näsa och isterhaka, men vördig mage: hade fyra döttrar, alla ogifta och hemma vid prostgården - beskedliga och fromma flickor, som hade litet utslag på fingrarna, och kallade komministern Uslingius farbror och informatorn Djeknander hos kamrerns, kusin; ansågo såsom ohövligt att icke besvara en handtryckning, och tilläto även, av ren hövlighet, kusin att då och då få stjäla en kyss emellan dörren och stora skåpet i farstun. Mamsellerna hette Beata, Eva, Lovisa och Sara; den äldsta, då jag kom i tjänst, var omkring tjugutre, och den yngsta sjutton år. Eva och Sara kunde sjunga, som den hederliga prosten yttrade sig: intet konstigt, men med en rasande ren ton; varföre de ock, så ofta kusin Djeknander gjorde besök i prostgården, jämte honom uppstämde sina rena toner, merendels:
Ja mitt giftermål är fast besluhutit, Jag blir en katt ihoop med min fruu eller: Sörj ej den myende dager föruhut
- För övrigt voro de starka och friska möjor, som deltogo i alla sysslor, kunde rida barbacka för att vattna hästarna, och bärgade om sommaren hö lika raskt som någon arbetspiga.
Komministern Uslingius var en gammal präst, om vilken ganska obetydligt är att säga, utom att han antingen i högre grad än kardinalen Montalto ägde förmågan att visa sig eländig eller ock verkligen var det, och att han beständigt rökte elak tobak ur sura pipor, och därföre alltid var omgiven med en atmosfär av syrtuttobak; och om adjunkten Grining är alldeles ingenting att säga, mer än att han mässade lika dåligt som han predikade; men kantorn Torrstadius däremot, som också på visst sätt hörde till huset, torde, som ett riktigt original ibland klockare, förtjäna någon större uppmärksamhet. Han var född i södra Torrestad av förmöget bondfolk, och nu en gammal man; såsom från ungdomsåren en ganska dråplig mässare, hade han ämnat sig bli präst, men efter någon motgång i examen, slagit denna plan ur hågen, och uppoffrat sin tid som ambulatorisk skolmästare till sitt femtionde år, då han, genom ett oförväntat arv, kom i ett slags välstånd, och därföre, för att vinna mera heder, ackorderat sig till klockaresysslan med kantors karaktär, och, såsom ungkarl, överenskommit med prosten att få bebo ett litet rum i prostgården och äta vid prostens bord. Hans utseende var ganska vördnadsbjudande genom en bred fysionomi, beprydd med svart opudrad peruk, samt genom ett par stadiga ben med svarta damaskor; och hans fasoner voro ganska värdiga. Aldrig deltog han i denna världens dårskaper och flärd, utan syntes genomtråka jämmerdalen till fröjdesalen, utan annan odygd än den, att då och då taga sig en liten drick ur en butelj i sin kammare, varigenom han så småningom hade fått en viss rodnad omkring näsan.
Dessa voro huvudpersonerne i det hus där jag tillbragte mina första ynglingaår, och utom vilkas godhet fru prostinnan troligen gått miste om denna min för unga herrarne nyttiga historia, varav jag nu, så ofta min tid det tillåter, tänker skriva det ena arket efter det andra; ej för äran, ty: som fru prostinnan vet:
Odödlighet jag icke eftersträvar, Men skuldfrihet --
Mina första göromål voro ganska många; jag blev såväl magisterns uppassare och mamsellernas vispojke, som pigornas vedbärare, stekvändare m.m. vilken senare charge förskaffade mig titeln av Sås-Ottar; och allt uträttade jag lika oförtrutet. Jag ansåg mig högst lycklig att få äta mig mätt, och sprang i prostens avlagda svarta satängsbyxor, vilka naturligtvis voro något för stora och varje ögonblick behövde uppdragas, mycket gladare än jag sedan, under min briljanta period, i armŽns uniformsbyxor, stod och paraderade på Biribiklubben i Stockholm. - Det svåraste och vartill jag hade minsta böjelsen, var att texta likt tryckta bokstäver, för Torrstadius, och jag kan ännu icke begripa huru han, det oaktat, kunde göra sig den mödan att undervisa mig i denna nyttiga konst, om icke av ett naturligt anlag för det ledsamma, eller för att få luggas, vartill han därigenom fick ett ypperligt tillfälle.
Nära fem år levde jag på detta sätt, varunder jag naturligtvis tilltog i ålder och visdom. - Berättelsen om de vardagsöden jag under samma tid genomgick, anser jag överflödig, och skrider därföre genast till min skilsmässa ifrån detta ställe, där jag njutit den största och kanske enda oegennyttiga välgärning jag någonsin erfarit. Kärleken var orsaken härtill - fru prostinnan täcks icke säga: Du dåre! kärleken är icke alltid en dårskap; tvärtom: olycklig den som aldrig älskat; för honom blir visst livet en vandring genom jämmerdalen, och stige därföre aldrig han åstad att inför en vördad prostinna framlägga sin levernesbeskrivning, ty intet löje skall vid läsningen därav visa sig på hennes läppar, men kanske vid min, löjet någon gång torde framlockas.
En halv fjärdingsväg från kyrkan bodde en lantjägare, vars äldsta dotter Anna Stina, en flicka av nära sexton år, var föremålet för min ömma låga. Nu visste jag att hon skulle lämna sina föräldrar, för att komma i tjänst i W-köping och denna skilsmässa var för kännbar för mig. -- Jag överenskom därföre med henne att även jag skulle söka min lycka där, och beslöt således att begära mitt avsked ifrån prostgården; detta skämdes jag väl litet att så direkte göra, sedan jag så många år njutit kläder och föda för intet, och först nyligen börjat göra skäl därföre, i så måtto, att jag förrättade vice klockaresysslan, uppsatte numrorna i kyrkan och öppnade predikstolsdörren med en djup bugning för prästen m.m. och funderade därföre på huru jag skulle kunna komma fram därmed; men Torrstadius förekom min begäran, och slutade mitt bryderi med att, sedan han, på ett sätt som ensamt kunnat göra min levernesbeskrivning till en komisk roman, piskat upp min rygg, lova att jag genast skulle få höra mig om efter annan tjänst.
Detta i andra omständigheter hårda öde, men nu, utom stryket, alldeles icke obehagliga, härledde sig ifrån min häftiga kärlek; jag hade NB. en lördags afton, då ödet fört en blind spelman till byn, och ungdomen skulle arbeta på häradsdomarens loge, jag vet icke av vad för nytt begär att behaga min käresta, fått det infallet att, till skillnad ifrån bygdens unga drängar, bära klocka, och som jag själv icke ägde någon, med min önskan fallit på Torrstadii gamla silverklocka med skinnrem, stålnyckel och en liten snäcka som berlock; att begära låna den, fann jag ur många skäl högst odugligt, varföre jag funderat ut, att sedan kantorn gått till sängs, och efter sin vana hängt klockan på en krok bakom fönstergardin, göra mig ett ärende in, liksom för att sätta narve i grönsiskburen i fönstret, och då behändigt låna denna klenod. Detta gick förträffligt; och jag dansade hela natten, såsom den enda karlen med urband, i min krets lika god som den enda kavaljern med tapperhetsmedalj på en småstadsassemblŽ, utan någon medtävlare, konung på balen.
Morgonen var redan inne, innan Anna Stina, som hurtigt svängde om i polskorna, ville gå hem, och förr kunde jag omöjligt förmås därtill: änteligen följdes vi åt - jag ledsagade henne ända till sitt hem, och skyndade mig sedan hals över huvudet, genaste vägen över skogen, men knappt var jag kommen hälften därav, förrän jag saknade min klocka. - En större olycka än den att hava förlorat klockan tyckte jag icke tänkbar. - I min ångest knäppte jag tillhopa mina händer och bad vår Herre hjälpa mig tillbaka min förlorade skatt: olyckan var så stor, att jag tyckte Hans omedelbara hjälp väl kunde vara möjlig och att Hans nåd icke kunde lämna mig ohulpen. - Att leta var förgäves, ingen stig hade jag följt, utan hoppat över stockar och vindfällen, och förut, då jag följde Anna Stina, hade jag sprungit efter henne in i en lada, och om jag där, som troligt var, tappat klockan i höet, fann jag det vara alldeles omöjligt att återfinna den; emellertid gick jag dock åter med långsamma steg och tittade med en ängslig min i gräs och buskar, men fruktlöst. Redan hörde jag ringas första gången till ottesången, och jag, olycklige, visste icke om jag skulle våga mig hem eller ej. Slutligen var dock intet annat parti att taga, jag begav mig hem, beredd att bekänna mitt grova brott och hoppades därigenom någon förskoning.
Med darrande hand öppnade jag dörren till kantorns rum och inträdde. Han hade redan saknat sin silverrova, och fört ett förskräckligt väsende i gården - med torndönsstämma sporde han mig nu, om jag understått mig att ta den? Förskräckelsen i mitt ansikte svarade mera härtill än mitt halvkvävda ja-a: hans andra fråga, var hon var? kunde jag av ren ångest icke besvara, och dessutom var det mig alldeles omöjligt att nämna något om ladan; dock lär han genast hava begripit att den var förlorad, emedan han utan omsvep framdrog ur en vrå sin gamla tjocka runstav, och piskade mig med denna rara antikvitet så erbarmligt, att jag ännu i denna stund, då jag tänker därpå, med flata handen känner om min rygg kan vara i behåll och alltid påminner mig professor ***s riktiga resonement angående soldaterna på Kap, som ej tycka om stryk för deras lilla rolighet utom citadellet. - Mitt avsked lovade han mig även, likväl gick det icke genast i verkställighet, emedan jag, sedan jag kysst mamsell Sara på handen, på hennes förbön fick tillstånd att kvarstanna till flyttningstiden.
Jag påminner mig ännu livligt min skilsmässa ifrån prostgården. Det var en vacker morgon vid slutet av september månad; den nyss uppgångna solen hade ännu icke hunnit upptina rimfrosten på gräset, och regnpussarne voro betäckte med en tunn strålig is. - Höstkråkorna, som placerat sig på gärdsgårdsstörarne å ömse sidor om vägen, sutto ännu ruggiga för nattkylan och stucko sina näbbar var och en under ena vingen, och en stackars groda, som händelsevis ännu var rörlig, kröp så sakta och långsamt utmed diket. Så tidigt var jag redan ute och vandrade med muntra steg, säker att på ett överenskommit ställe träffa Anna Stina, för att sedan följa henne. Då jag passerade hennes fars lilla stuga, lyssnade jag vid fönstret: Anna Stina var just då, med sitt lilla klädförråd i ett knyte och sin psalmbok i fodral i kjolsäcken, färdig att vandra. Hennes mor, en beskedlig gumma, fast hon av elakhet, ett par dagar förut, förbudit mig att nånsin tala vid sin dotter, putsade flickan, drog den nytvättade rödrutiga silkesnäsduken en bit längre fram i pannan, önskade sin dotter Guds välsignelse, förmanade henne att ställa sig ärbart och beskedligt och visade henne själv tvenne gånger huru hon skulle niga för fru Vigilia, då hon komme fram.
Rädd att gumman skulle få se mig, skyndade jag mina steg och
väntade efter överenskommelse, vid tregreniga tallen, bortom
krökningen av vägen. - God och oskyldig som en medeltidens fröken, kom
Anna Stina efter en liten stund: det kyliga vädret hade förhöjt
rodnaden på hennes kinder den lilla näsan såg så frisk ut, och den
sorgfälligt uppfästade ullkjoln betäckte knappt halva benet. - Aldrig
hade jag sett henne så vacker som nu, och aldrig förr hade jag erfarit
en så behaglig känsla vid hennes åsyn. God morgon, Ottar! ropade hon,
följer du mig ända till stan nu? - Ja, och där gifta vi oss, bara jag
blir klockare, svarade jag. - Anna Stina nickade så glad med huvudet,
och så var frieriet och förlovningen förbi. Fästman och fästmö
vandrade vi nu glada och hoppfulla, icke anande de gruvliga,
fasansfulla öden oss i framtiden förestodo.
