Din hand - jag vill den ej begära
Se, törnet uddas på min stig.
Att bjuda, älskade åt dig
Jag har ej lycka, har ej ära.
E. J. Stagnelius
De följande dagarne måste Rosenberg i följd af en svår feber hålla sig vid sängen. Han syntes äfven lida af en stark oro, ehuru intet ord derom undföll honom; och det var först sedan hans krafter medgifvit uppfyllandet af det smärtsamma åliggandet att uppsätta en fullständig sjöförklaring för att tillsändas fartygets rederi, som han tycktes tänka på sig sjelf och tillståndet af sin helsa.
Efter hand lade sig väl febern, men med de förfrusna fötterna hade det sig icke så lätt, och endast den noggranna och ömma omvårdnad, som husmodern lemnade honom, hade han att tacka för, att han efter en veckas tid åter kunde infinna sig i dagligrummet. Ännu förmådde han väl ej rigtigt stödja på fötterna, men han linkade, stödd på Anton eller Birger, fram till soffan; och när han väl hamnat der, fingo fötterna overksamma hvila i ett par af gubben Haraldssons ofantliga sälskinns-stöflar. I soffan var ock onekligen en treflig plats: den värmande kakelugnen stod midtemot, kaffebordet vanligen framför och hyllan med piporna till venster, Gabriellas sybord till höger och hon sjelf således helt nära, ty kaptenen fann alltid högra soffhörnet behagligast. Sedan voro de andra grupperade rundt omkring, Haraldsson i en länstol knytande på ett nät, Birger täljande på en nystfot åt Erika, Anton i spisvrån med en gammal saga i handen och husmodern vid den tysta, lätta spinnrocken, hvars hjul ilade snabbt utan att höras.
Så, lugnt och stilla, under vänligt och förtroligt samspråk, förflöto eftermiddagarne. Förmiddagarne sysselsatte Birger sig vanligen med fiske och Erika med köket. Haraldsson var då inne i sitt rum och Anton klättrade omkring bland klipporna. Endast kaptenen och Gabriella behöllo troget sina platser såväl för- som eftermiddagen, och den förres ansigte uttryckte alltid den omisskänligaste belåtenhet, med undantag af de ögonblick, stundom ganska långa, då Gabriella, i följd af någon kallelse från Erika, måste sysselsätta sig med hushållsbestyr.
En så treflig vinter hade man aldrig upplefvat på Tistelön. Julen, eljest lång på den afskilda ön, försvann som en dag, och alla dagar voro jul. Rosenberg, som aldrig älskat det instängda kammarlifvet, märkte likväl icke huru snabbt veckorna ilade. Hans fötter tilläto honom i alla fall icke att tänka på uppbrott, och så länge den stora hvita snöduken låg öfver haf och land, var allt bra som det var.
Om lurendrejeri talades icke vidare. Rosenberg hade märkt, att Birger med ovilja tänkte derpå och förmodade dertill någon grund, den han likväl var för grannlaga att efterfråga. Beskrifningen på hans resor, hvad han derunder sett och upplefvat - ofta rätt otroliga saker - drog alltid husets befolkning omkring honom. Och om Birger stundom med ett leende gaf tillkänna ett litet misstroende eller gubben Haraldsson utbrast: "Det var väl knäfveln så kapten nu skär till!" bekom det kaptenen alldeles icke. "Jag har sjelf sett det" eller "jag har hört det af ganska trovärdigt folk!" tystade de klentrogne. Hans historier hörde dessutom icke till dessa grofkorniga skeppare-anekdoter, hvilka gå under en gemensam benämning. Nej, bevars, de hade alltid sannolikheten för sig och voro färgrika och friska såsom hans egen lifliga och friska själ.
Det föll sig så der temligen af sig sjelft, att en man med Rosenbergs egenskaper, väsende och hyggliga utseende måste behaga Gabriella, den okonstlade skärgårdstärnan. Kaptenens lätta och behagliga sätt förekom henne som urtypen af allt det intagande hos en man. Hans umgänge var för Gabriella äfven en rätt god skola, ty ehuru han hvarken egde eller ville låta påskina någon egentlig fin bildning, hade han likväl tillräcklig för att, på den plats han nu befann sig, till och med kunna gagna. Hans sällskapsgåfvor bidrogo att gifva Gabriella den vana och ledighet vid samtal, som hon ej ännu kunnat utveckla. Icke att hon behöfde öfvervinna någon skygg blyghet - dertill hade hon af naturen erhållit för mycket lätthet i konsten att skicka sig - det var blott vana vid främmande sällskap hon saknade, men den vans snart, och kaptenen var också otvifvelaktigt road af den unga, muntra flickans lekande och okonstlade sätt.
Till och med Anton, som aldrig fästade sig vid någon, visade ett synnerligt tycke för Rosenberg, hvilken alltid med ett slags tyst, men väl begripligt deltagande återgäldade den sinnessjuke ynglingens välvilja. Han visste genom Gabriella, att Anton sedan barndomen lidit af någon rubbning, som med åren öfvergått till en tyst mjeltsjuka, ett hemlighetsfullt grubbleri; och ehuru Rosenbergs sinne var föga egnadt att fatta ett sådant tillstånd, uppmanade honom alltid hans goda hjerta att förströ den stackars Anton, och ofta berättade han för att roa honom någon mystisk saga om hafvets befolkning, ett ämne, hvilket var Antons högsta lust.
Emellertid var vår kapten icke så lugn och utan bekymmer som han syntes. Hans overksamhet, sedan åkomman i fötterna gifvit sig, låg honom tungt på hjertat. Han kunde ej i evighet förblifva der han var och fruktade, ej så alldeles orätt, att våren möjligen torde öfverraska honom innan han tänkt på någon utväg att åter komma till fartyg och i rörelse.
"Kapten Rosenberg går nu obehindradt!" sade Gabriella en morgon, då han i nätta, blanka stöflar inträdde och tog plats i soffhörnet vid hennes sybord.
"Ja, fullkomligt! Men om jag är nog otacksam att icke glädja mig deråt så mycket jag borde, ligger skulden i den smärtsamma känsla jag erfar att snart skiljas från den vänliga Tistelön."
"Skiljas?" upprepade Gabriella helt förundrad. "Jag tänkte, att vintern stängde vägen."
"Det få vi icke tro. Med min återvunna helsa har jag ingen anledning att längre taga gästfriheten i anspråk, men kunde den också utsträckas, nödgades jag likväl resa. Jag behöfver använda den återstående delen af vintern att vinna passande verksamhet för våren. Kapten utan skuta, skild från mitt fordna rederi, ärnar jag i Göteborg försöka min lycka."
Detta var nu ett fall, på hvilket Gabriella, under de tvenne månader hon lefvat tillsammans med den unge, treflige kaptenen, icke alls kommit att tänka. Att Rosenberg skulle ligga vintern öfver på Tistelön, derom hade hon gjort sig lika säker som att hon sjelf skulle qvarblifva der; och så obekant hon var med äfven den ringaste grad af sjelfbeherskning, gaf hon genom sin rörelse, sin rodnad och förlägenhet ganska tydligt tillkänna det deltagande, som hon erfor vid underrättelsen om motsatsen.
"Har kapten Rosenberg redan talat med min bror, med Birger, om detta beslut?" frågade hon och bemödade sig att få rösten så ren som vanligt - fåfängt: en darrning, för märkbar att icke blifva hörd, gjorde den otydligt och saken hjelptes icke genom kaptenens nästan lika förläget uttalade: "Hvad befalles?"
"Jag frågade om Birger känner kaptens beslut."
"Icke än, men jag ärnar i dag underrätta honom och hans mer än goda och älskvärda hustru derom. Egentligen har jag utsträckt min vinterhvila längre än jag bort."
"Ah, ja, Tistelön är nog enslig, då man är van vid mera lif!" yttrade Gabriella och tänkte på allt hvad Rosenberg berättat henne om sitt vistande i städerna.
"Tistelön har för mig burit rosor: jag har här, oaktadt min olycka, lefvat de lyckligaste dagarne af mitt lif!" sade kaptenen med frimodig öppenhet och kastade i detsamma en blick på Gabriella, en blick, som hon icke förstod, men hvilken icke desto mindre fylde hennes bröst med den första oron, ty der låg hvarken sällhet eller glädje i blicken, utan tvärtom ett dröjande farväl, der intet frågtecken om något återseende förekom.
Erikas inträde afbröt liksom af sig sjelft samtalet.
"Får jag läsa för mamsell Gabriella i den här boken?" sade kaptenen och började bläddra i ett band, som låg uppslaget på soffan.
"Ja, om kapten är så god!" Gabriella sydde, och Rosenberg läste. Men han hade icke hunnit tre à fyra rader, förrän Erika förundrad såg upp. I Rosenbergs röst låt en orolig häftighet, som ej undföll hennes skarpsynthet; och Erika, som kände och gillade sin mans hemliga önskan i afseende på kaptenen och Gabriella, ansåg bäst att fortsätta sitt husbestyr i handkammaren.
Så snart Erika tillslutit dörren, fälde Rosenberg boken. "Jag har så mycket tankar och funderingar för min resa", yttrade han, "att jag ej är i stånd att läsa uppmärksamt... jag tror vi ge det på båten."
Gabriella nickade endast med hufvudet. Hon hade också många tankar och funderingar.
"Birger är en stor samlare af pipor", sade kaptenen och utsträckte handen efter en utmärkt vacker sjöskumspipa. "Han röker gerna. Jag skall ha hans smak i minnet, då jag kommer öfver någon riktigt präktig... Jag vet icke något, som har den lyckan att särskilt behaga mamsell Gabriella?"
"Jo, snäckor äro min glädje. Jag har en mängd deraf, dels sådana som Anton och jag sjelf samlat och många, som jag fått af främmande sjöfarare. Det är mitt största nöje att betrakta och jemföra deras olika skönhet och deras mångfaldiga förunderliga former. Jag har ett helt valnötskåp nästan fullt med snäckor; men nog är der ännu plats, i fall kapten Rosenberg ville vara så god och tänka på mig, när kapten råkar få några vackra och sällsynta."
"Det skall jag göra: om jag också skulle slåss med sjelfva hafsfrun om hennes prydnader, så röfvar jag en del af dem, och när mamsell Gabriella får dem en gång i handom, så tänk på mig, som kanske då är långt borta vid andra polen eller himlen vete hvar!"
"Kapten ärnar då icke sjelf lemna snäckorna?" frågade Gabriella med blyg rodnad på den friska kinden.
"Jag ville så gerna - jag kan ej säga huru gerna - men ty värr kan man ej allt hvad man vill, i synnerhet när man är en så fattig fan som jag!"
Gabriella erfor en rigtig ångest. Kaptenen talade i dag så många motsägelser. Hon kände, att hon hade ingenting att svara på det han sist sade. Derföre - och emedan hon mot sin vilja kände behof att gråta - steg hon upp. "Erika väntade säkert på henne!" Och i ögonblicket var hon borta.
Rosenbergs öga följde henne med ett blixtrande uttryck af sårad stolthet. "Var det fruktan för en förklaring, som jagade henne ut?" tänkte han för sig sjelf. "Hon kunde ha sparat sig den: jag är för mycket bunden af min heder för att följa den manande rörelsen." Han upptog åter boken, men på hvarje blad läste han den fråga, som ständigt sväfvade honom på läpparne: "Hvarföre gick hon i det ögonblick, jag gjorde både första och sista häntydningen på den känsla, som jag ville, att hon aldrig bemärkt? Jag var en narr", tänkte han vidare, "som ej höll min tunga i styr!"
Rosenberg kom till Tistelön utan att hafva erfarit någon annan kärlek an den till ett vackert och väl tackladt fartyg, men första åsynen af "Tistelöns ros" öfvertygade honom, oaktadt alla de kropps- och själslidanden, han då utstod, att äfven andra föremål än fartyg kunna vara värdiga att tilldraga sig en ung och rask skeppares uppmärksamhet. Intrycket hade emellertid kanske icke blifvit så djupt, om han ej dagligen haft tillfälle att göra den erfarenheten, att ej blott Gabriellas yttre kunde kallas skönt, utan äfven hennes hjerta: detta goda, öppna och vänliga hjerta, som gerna velat trösta och hjelpa alla menniskor, hade samma rätt till hans varma beundran. Den första månaden och ett godt stycke på den andra njöt Rosenberg med verklig tillfredsställelse och utan vidare eftertanke sin lycka sådan som den kom, och han fröjdade sig åt hvarje dag han skulle njuta den på nytt. Vid den tiden började han likväl så småningom märka och blef slutligen fullt öfvertygad derom, att de känslor, han utan misstänksamhet herbergerat, snart nog skulle spela mästare öfver hans förnuft; men då han hunnit så långt i sina slutsatser, satte också den hederlige kaptenen en gräns för deras vidare utflykt genom sitt fasta beslut att resa och lemna ön med dess farliga ros.
Man finner häraf, att Rosenberg, troligen begåfvad med lika varma och friska känslor som de, hvilka kunna skrifva volymer om den fullkomliga omöjligheten att öfvervinna sina lidelser, likväl hade den goda gammaldags grundsatsen att icke med otack löna åtnjutna tjenster. Han insåg, att i hans närvarande läge, då han var utan alla utsigter till framtida bergning, utan ett runstycke, som han kunde kalla sig, det skulle vara mer än obetänksamt att eftersträfva en rik flickas hand. Först vittnade det om dålig erkänsla, och sedan hade Rosenberg med en kanske mer än nödvändig envishet fått i sitt hufvud, att det icke var möjligt att gifta sig utan på egna tillgångar - de må ha varit små eller stora, men hans skulle de vara. Detta beslut stod orubbligt fast, och hur kärleken än vred och vände bladet, fick den ej magt med honom.
I dag för första gången, då han underrättade Gabriella om sin förestående afresa, hade läpparne, otrogna mot viljan, kanske icke otydligt förrådt hans rörelse; och nu brann han af förtrytelse, emedan det syntes honom klart, att Gabriella genom sin bortgång velat erinra honom, att hans språk varit allt för varmt. Om det behagat henne, skulle hon naturligtvis icke aflägsnat sig.
Rosenberg hade en god portion högmod, och det är svårt att afgöra antingen detta eller hans kärlek led mest af den inbillade förolämpningen. Följden blef, att han föresatte sig att med högsta möjliga lugn taga afsked af Gabriella, och hon skulle icke få anledning att tro, det hans yttranden på morgonen härledde sig från annat än erkänsla och allmän saknad vid tanken att skiljas från ett ställe, hvilket genom vana blifvit honom kärt.
Sedan han förgäfves väntat en halftimme på Gabriellas återkomst, gick han med detta beslut till sin kammare, der Petter Lindgren höll på att stöka i ordning ett stort bord med böcker och papper, hvarvid kaptenen arbetade de timmar, då han var inne hos sig.
"Nå, Petter", sade Rosenberg, "ärnar du bli vinterliggare här på Tistelön? För min del reser jag någon af dagarne, men du kan gerna stanna qvar tills vidare. Vi ha ej rigtigt slut på januari ännu, och efter de hålla af dig och du icke annorstädes får lefva fritt, råder jag dig att taga goddagarne, medan du har dem."
Petter fick stora ögon. "Kors, skall kapten resa? Jag tänkte, att så länge isen ligger..."
"... så borde jag ligga med, tänker du? Nej, min käre Petter, du har aldrig några uträkningar, som duga."
"Det kan väl vara, kapten, men det är i alla fall säkert, att kapten blir saknad, och det till gagns, när han far."
"Tror du det, Petter?"
"Jag vet'et, kapten!"
"Vet det - hvad vet du?" frågade Rosenberg, utan att vidare tänka på hvad Petter hade att omförmäla.
"Jo, jag vet en hel hop, kapten, om jag bara tordes fram med det. Men Lena har förbjudit mig att aldrig lägga min näsa i det jag ej har med att göra. Det var ej längre än se'n i går som hon sade: 'Du, Petter, pass på om det icke blir ett par af din kapten och vår ros, som de kalla henne, för mamsell Ella talar beständigt om kapten och har ofta sagt, att det blifvit annat lif på Tistelön sedan han kom hit.'"
"Verkligen - att Lena kan vara så dum och prata sådant lappri!"
"Lena är visst icke dum och pratar aldrig annat än det, som är klok!" inföll Petter litet stucken. "Det var i alla fall icke hon, utan mamsell Gabriella, som hade sagt'et."
Rosenberg rodnade starkt: en glad rörelse flög genom hans hjerta, hvilket, nyss i strid med högmodet och kanske förblindadt deraf, gjort Gabriella orätt. Han upptog från bordet en karta och låtsade ifrigt sysselsätta sig med den, för att komma Petter att tro det dennes prat icke blifvit bemärkt.
Men Petter, som ej erhållit någon bestämdare befallning att tiga, fortsatte under det han nedtog kaptenens nya rock och började borsta: "Joho, så var det med den saken! Lena vet nog hvad hon säger, hon, och jag tycker mig se hvad mamsell Ella skall sörja då hon får höra talas om resan. Ja, hon blir visst lika bedröfvad som hon var den natten vi gingo här i ångsten, då kapten stod på vraket. Jag önskade kapten sett henne då! Hon frågade efter allt och gret i kapp med mig. Ja, jag tror nästan, att hon var kär i kapten, innan hon såg'en, och nu... men det anstår icke mig att tala om det kapten nog kan se sjelf."
"Hör, Petter", sade Rosenberg med en ton af stränghet, som erinrade om den gamla disciplinen, hvilken under vinterhvilan kommit något ur bruk, "jag fruktar, att du blifvit kollrig! Ehuru vi här lefva utom den vanliga skeppsordningen, får du likväl icke glömma, att den funnits och vidare, med Guds hjelp, kommer att existera."
"Det vill säga, att jag skall ha styrmans dagg i minnet?" yttrade Petter något nedstämd. Med skeppsordningen förenade han alltid tanken på denna sin gamle bekante.
"Icke just det, min gosse... Men lika mycket, gå nu din väg!"
Petter tog rocken och borsten och begaf sig ut.
Så snart han var borta, slängde Rosenberg kartan på bordet och sig sjelf raklång på soffan. Han beherskades nu, i följd af det ljus Petters anspråkslösa anmärkningar spridt öfver ett och annat, af ganska olika tankar mot dem, som nyss plågat och retat honom. Gabriellas rörelse sågs icke mera i falsk dag. Hon hade ej lemnat rummet för att gifva honom en tillrättavisning, utan troligen derföre - det var åtminstone en möjlighet - att smärtan öfver hans bortresa (underrättelsen kom så oförmodadt) öfverraskat och bedröfvat henne... Ja, det kunde icke vara annorlunda. Den unga, blyga flickans känslor hade ju strax förrådt sig vid den första frågan om Birger kände beslutet. Hon hade gått bort för att dölja sin rodnad, dölja sitt hjertas rörelse: hon delade kanske de varma känslor, hvaraf han brann.
Då Rosenberg började göra slutsatser, gick det ganska raskt att komma till resultat och denna gång till ett, hvilket fylde hans hjerta med lika mycket sällhet som hans hufvud med bekymmer.
Att vara älskad,
Men hur det var, började han slutligen finna sitt nya tillstånd litet orimligt, ty oaktadt det klokaste och bästa hans förnuft sade honom om omöjligheten att få ega Gabriella eller för det närvarande ens eftersträfva det, ropade ändå en röst oupphörligt inom honom: "Jag älskar henne!"
"Jag tror sjelfvaste hafsfrun sluppit lös - jag blir tokig af den här leken!" utbrast han slutligen, sprang upp, öppnade fönstret och lät den skarpa sjöluften blåsa på de heta kinderna. "Se så, detta är skönt. Blir vattnet bara öppet och jag får mig en skuta, farväl med grillerna! Jag vet hvad jag vill, och i ledband vill jag icke gå, om det än vore i kärlekens.
Då han lugnad och svalkad slagit igen fönstret, inträdde Birger. Sedan han helsat ett vänligt god morgon, berättade han en mängd bedröfliga nyheter, vanligt skärgårdselände, i följd af kölden och isen.
"Det är fördjekladt!" inföll kaptenen. "Isen hindrar öfverallt, men jag måste väl ändå på något sätt kunna komma öfver till fasta landet. Sedan reser jag landvägen."
"Hvart?" frågade Birger förundrad.
"Till Göteborg, att börja med."
"Det måste vara ett angeläget ärende, som drifver dig ut midt under denna tid?" sade Birger, hvilken, med rättigheten af deras förtroliga bekantskap, talade helt öppet. "Har du det icke bra här - saknar du något?"
"Jag saknar ej annat än verksamhet."
"Verksamhet - du har ju icke så länge kunnat gå på benen. Dessutom börjar sjömannens verksamhet först med islossningen. Gif dig till freds så länge!"
"Det är just hvad jag icke kan innan jag vet något för våren. Du känner, att allt är slut mellan mig och mitt fordna rederi. Jag får söka mig om på annat håll."
"I afseende på den saken", inföll Birger, "har jag haft åtskilliga funderingar, hvilka tör hända behaga dig. Kanske tycker du också, att det jag bjuder är för obetydligt, men min plan kan och skall utvidgas med tiden."
"Hvad menar du, min bror?"
"Jo, jag tänker bli hemma ett år eller par för att bygga en skonare. Emellertid, om det så anstår dig, kunde du bli herre på galeasen. Den är väl obetydlig och gör turer endast på Jutland och Norge, men när skonarn blir färdig, skall du få den, och då kan du göra resor, som bättre anstå en skeppare, hvilken är van att föra större fartyg."
Medan Birger framstälde sitt förslag, strömmade blodet af och an till Rosenbergs kinder. Anbudet var så fördelaktigt, att ett bättre ej kunde finnas i hans läge, men det hade likväl sina sidor. Han tvekade i svaret.
"Du är obeslutsam", sade Birger, "eller mitt förslag anstår dig icke?"
"Du har orätt i att tyda min tystnad så. Jag tänker blott på vissa svårigheter, som du ej betänkt."
"Hvilka då? Jag vet verkligen inga."
"Din vänskap förbiser dem kanske, men jag tycker mig icke vara hederlig karl, om jag lemnar dig i okunnighet derom, förutsatt att jag får ditt handslag på, att det blir oss emellan."
"Ett sådant hedersord kan du blott få med vilkor. Allt sedan jag blef gift, har jag aldrig haft den ringaste hemlighet för min hustru. Är hvad du har att säga af den beskaffenhet, att hon bör bli okunnig derom, så vill jag ej heller veta det. I alla fall ansvarar jag för Erikas tystnad, likså väl som för min egen."
"På ett sådant prof begär jag icke att få sätta dig", sade Rosenberg; "tvärt om är jag mycket nöjd med, att din hustru, som är ett så klokt och vettigt fruntimmer, får del af förhållandet. Jag tror säkert, att hon skall gilla mina skäl."
"Och dina skäl äro?"
"Jo, dessa skäl eller rättare, skälet är... kortligen: jag just liksom blygs att bekänna min dårskap. Men jag hoppas du ej anser mig för sämre karl för det, utan blott som en narr, hvilken, utan att ega en vitten eller minsta utsigt till framtida bergning, förälskat mig i den sköna Gabriella. Emellertid är jag ej värre i snaran, än att jag kan draga mig undan i tid. Du förstår, det ligger mig om hjertat att ej lemna min heder i sticket."
"Din heder?" upprepade Birger, och en gnista af den gamla vildheten sprang upp i ögonen och lågade på pannan. "Är då Gabriella så simpel, att hon ej skulle duga till hustru åt dig, eller i hvad fall kunde din heder komma till korta?"
"Du styr galen kurs, min bror?" inföll Rosenberg leende. "Så förryckt har jag gud ske lof ännu icke blifvit, att jag ej vet, att Gabriella, äfven för en man, som hade rikedom att bjuda, skulle utgöra en ädel perla. Men, ser du, jag menade med heder mitt eget medvetande, hvilket tydligen sade, att jag icke borde locka till mig en flickas kärlek, åt hvilken jag ej kunde säga: 'Vill du dela med mig det jag eger, äfven om det vore aldrig så litet?' Ty jag har hört, att kärleken, då den är ömsesidig, kan förbise en hel hop. Men när jag nu icke har det ringaste att dela med mig, utan tvärt om är skyldig för rocken på kroppen, tänker jag, att det är bäst att sätta alla segel till för att komma undan, innan man blir tvungen att stryka flagg."
"Du är en underlig menniska", sade Birger, försonad genom kaptenens yttrade grannlagenhet, den han likväl ansåg lätt att undanrödja, "rätt underlig! Du vet ju, att far, hos hvilken du står så väl, har förmögenhet nog att låta dig bygga både ett och två fartyg: det blir Ellas hemgift. Res sedan med Gud och hustru hvart du behagar! Jag och Erika ha redan sagt till hvarandra, att vi ej kunna önska Gabriella en bättre man, ehuru vi visserligen, i anseende till hennes ungdom, önskade, att bröllopet ej ännu firades på ett par år."
En rörelse af obeskriflig lycksalighet trängde, vid utsigten till ett sådant lif, genom den raske sjömannens hjerta. Gabriella som hustru, medföljande honom på hans eget fartyg! Frestelsen var mägtig, nästan för mägtig att kunna besegras, men hastigt invände stoltheten: "Hur har denna eganderätt tillkommit - är den planka, du står på, frukten af egen verksamhet och flit? Ty värr icke!"
Och nu var verkan af Birgers präktiga framställning förbi. Rosenberg tillhörde det slag af menniskor, hvilka, för att vidhänga en föresats, äro i stånd att försaka sin egen lycka och stå sig sjelfva i ljuset. Sjelf skulle han skapa sin framtid och sin sällhet, annars var den ej värd något; och för en nyck, en inbillad hederssak kunde han uppoffra den önskan som låg hans hjerta närmast.
"Jag tror, att du åter besinnar dig?" sade Birger och kunde ej afhålla sig att skratta åt kaptenens motsträfvighet i en sak, hvilken likväl tydligt utgjorde målet för hans innersta längtan. Birger, som ej sjelf gått till väga med särdeles finkänslighet vid sitt giftermål, begrep icke Rosenbergs farhågor, dem han ansåg som löjliga griller, ej värda ett öre.
Segrande för sin sats, hade emellertid kaptenen gått ur den dubbla striden och inom sig afsagt sig både den vackra hustrun och den vackra skonerten. Han vände sig till Birger och yttrade: "Jag kan icke säga dig hvad mitt hjerta känner af tacksamhet för ditt öppna förtroende: jag är för upprörd dertill. Det är blott till förnuftets kalla röst jag får lyssna, och den säger mig nu, att om det än svider aldrig så mycket, måste jag afstå från den lycka du visat mig. Orsaken dertill kan blott vara en, den, att jag aldrig skulle förlika mig med höjden af min sällhet, emedan den icke är mitt eget verk."
"De der klyftigheterna förstår jag mig ej på!" sade Birger temligen kärft. "jag vet blott, att när jag älskade - hvilket jag gud ske lof ännu gör - var det så, att jag hellre ville ha försakat lifvet än Erika. Din kärlek hör kanske till det klokare slaget, men då är det icke heller mycket bevändt med den."
"Icke mycket bevändt med den?" återtog kaptenen upplågande. "Jag ville önska det vore mindre, så behöfde jag ej så mycken ansträngning att hålla mig på den väg, som jag vet är den rätta. Vi uttrycka våra känslor olika, fast de kanske i grund äro desamma. Om Gabriella bad mig om det omöjligaste, skulle jag likväl företaga det för att behaga henne, för en enda varm blick, som försäkrade mig att hon delade min kärlek, ville jag stå ännu en hel natt infrusen i is på mitt vrak - ingenting kunde jag neka henne. jag har henne så outsägligt kär, att ej du varmare älskar din hustru än jag Gabriella."
"Men fria till henne vill du icke?"
"Nej, icke förrän jag får något eget. Om vår Herre hjelper mig, om han ger sin välsignelse åt min sträfvan, så kunde jag kanske framdeles hoppas på den lyckan att få kalla henne min. Emellertid har jag nu aflyftat den tyngd, som låg mig på hjertat; och om du, efter hvad som förefallit, vill anförtro mig galeasen, till dess skonerten blir färdig, så är jag tacksam och redobogen att mottaga den."
"Tvehågsenhet uppstår nu äfven hos mig!" sade Birger. "Så snart du försmår all annan hjelp, är galeasen för obetydlig. Du skulle, min själ, få göra mången resa innan den gåfve dig tillräckligt bröd. Hellre ville jag föreslå, att du i år söker få dig ett större fartyg. Under tiden bygger jag skonerten, om hvilken vi från början ingå uti intressentskap. Du betalar af en del årligen, tills skulden är slut. Hvad säger du härom?"
"Jo, dertill säger jag ett hjertligt ja! Denna önskan tror jag du stulit ur min egen själ. Låt mig vara borta ett år. Har det då gått mig någorlunda väl i handom, så intresserar jag om skonerten och... men det är god tid att tala om det öfriga, när vi hunnit dit."
"Nå, det blir som du vill... Vet Gabriella något om ditt beslut att resa?"
"Ja, jag talade med henne för en stund sedan, och helt säkert förstod hon af några oöfverlagda ord hur bitter skilsmessan skulle bli för mig."
"Då får man se huru hon tar saken - att den icke är henne likgiltig,
derom är jag säker."
