Ej fågel sjunger der i lummigt snår:
Du hör, du ser blott, hvart din stig du vänder,
Hur vågor tumla om vid nakna stränder,
Och ser hur himlen sjelf i vågor står.
H. Sätherberg
Ett par mil från Tistelön ligger ett litet fiskläge af obetydligare art, men likväl tillräckligt stort att någorlunda helgjuten framställa taflan af en sådan liten undangömd verld.
Uti åtskilliga rigtningar från den gropiga, ojemna stenläggningen, hvars tydliga mening är att föreställa en gata, finnes en mängd små stugor uppförda. De förnämsta skryta med en rödfärgad framsida, men nästan alla hafva på gafveln af de utbygda förstuguqvistarne något bildhuggeriverk från förolyckade fartyg, till det mesta förgylda galjonsbilder, eller andra dylika prydnader.
En pestartad stank, uppkommen genom den förruttnade fisken, är så inbiten, att knappt de friska vindarne förmå rensa luften; men invånarne, vane vid denna och många andra olägenheter, märka den knappt. Männen ligga nästan dag och natt på sjön, och qvinnorna, i allmänhet fula, syssla hemma med fisken samt att iordningställa backor, metrefvar, nät, katsor, ostron-tänger och annan fiskredskap. Barnen, ett otaligt antal, här som vid andra fisklägen, äro kastanjebruna, med gulhvitt hår och blå ögon. De synas vanligen i flockar, de fattigaste utstyrda endast i en trasig skjorta, svartgrå till färgen, de förmögnare med beckiga fragment af fars aflagda byxor och tröja, hvilken likväl icke blifvit ändrad, utan tjenar den unga plantan till ett slags kapprock, hvarvid dock de långa, dinglande ärmarne falla sig litet besvärliga. Raska och vana vid verksamhet, arbeta barnen antingen med fisktorkningen eller roa de sig vid stranden i sällskap med en eller annan genom svält mjeltsjuk gris, åt hvilken de kasta agn och andra dylika godbitar.
Vänder man nu blicken till det inre af dessa armodets boningar, finner man likväl en renlighet och en ordning med det lilla, som lemnar ett på sätt och vis tröstande intryck. Ett gammalt, men rentvättadt segel, stoppadt med hafstång, utgör sängkläderna. Den stora bordskifvan är renskurad och blank af nötning och golfvet prydt med den finaste sälsand. I ena hörnet står vanligen ett skåp, med pilastrar af slättäljda furupinnar, hvari förvaras den förnämsta delen af husgerådet, såsom två eller tre tékoppar med ett sprucket fat, en kaffekanna utan pip, en bränvins-tumlare af tenn, m. m. Öfver det lilla fönstret är en smal hylla, och der ligger husets bibliotek, bestående af en gulnad bibel och en psalmbok med svarta läderpermar: såsom mellanlägg får man se en af apostlarne, prunkande på guldpapper. Men den smala hyllan förvarar icke blott andlig litteratur: den hyser äfven några dammiga bundtar, innehållande "Lunkentus", "Katten i stöflar", "Den sköna Melusina" samt ett par visor att sjunga "på sin egen behagliga melodi, tryckta i år". Den fattiga stugan har äfven sin prakt: på väggarne hänga, fästade med en tretumsspik, taflor föreställande hans majestät och kronprinsen till häst, allt i träsnitt med verser under. Emellan dessa dyrbarheter och fiskredskapen, som äfven har sin plats på väggarne, är ett visst anständigt afstånd, ty - ära den, som äras bör - de hederliga själarne skulle anse sig fela i hyllning mot majestätet, om de komme det för nära med sina nät, metrefvar och hummertänger. Såsom i sammanhang med dessa senare få vi i parentes omnämna, att vår historia tilldrog sig på den angenäma tid, då bohuslänningen fick fritt köpa och äta sin egen hummer, utan att se den "till landets bästa" uppslukas af engelsmännen.
Men sedan vi tecknat den först åskådliga sidan af ett litet fiskläge, borde vi måla allt det elände, som vintern och dess följeslagare, hungern och nöden, åstadkomma bland dess invånare. Dock, längre fram få vi återkomma till detta ämne. Vi inträda nu i det lilla rödmålade huset, som, med sina hvita fönsterluckor och afskilda belägenhet mellan bryggan och de ruckliga sjöbodarne, tycktes hänvisa på något för mer än de andra. Sådant är ock förhållandet: huset bebos af den tjenstgörande kustbevakaren, jaktlöjtnanten Arnman med hans lilla hushåll.
Se, hur snyggt det ser ut! Förstuguqvisten är städad och fin som ett förmak. Genom de små, men rena fönsterrutorna lysa höga balsaminer vid sidan af en geranium och en liten apeltelning i en grönmålad låda. Och midt igenom det anspråkslösa orangeriet framtittar ett ärbart hufvud med uppstruket hår och bindmössa. Hufvudet tillhör fru Katrina Arnman, jaktlöjtnantens välförståndiga husfru.
Gök-klockan i stugan slog 12, och vid dess sista slag trädde fru Arnman ut på förstuguqvisten och såg sig omkring. Det var en präktig qvinna, denna fru Arnman: hon utgjorde sin mans ära och krona och var att anse som ett slags lefvande hjelpreda i alla förhållanden, hvarföre hon ock flitigt anlitades af de fattige fiskrarne, hvilka i henne, så nykommen hon var, sågo en mor, färdig att höra och hjelpa så långt hon förmådde, men äfven att skrubba till och ej lägga fingrarne emellan, när det gälde att bestraffa ett fel, en ovana eller någon fallenhet för osnygghet. Fru Katrina var en sträng och allvarsam husmoder. Icke desto mindre var hon högt älskad af sin enda betjening, gamla Annika; och ehuru äfven sträng i sin uppfostran mot det enda barn, hvarmed Herren välsignat hennes äktenskap, var hon äfven som mor älskad, vördad och åtlydd: ett ord från hennes läppar var ett orakel, omöjligt att motstå. I fru Katrinas hela väsende och stora, nästan präktiga figur låg också något, som rätt gerna kunde kallas imposant: en hvar, som såg henne, rönte inflytandet af hennes omedvetna värdighet.
"De karlarna ha nu aldrig reda på tiden!" mumlade hon för sig sjelf i misslynt ton. "Jag undrar just hvad gubbarne ha för sig?"
I detsamma syntes ett par personer med hastiga steg vika om hörnet af ena sjöboden och nalkas huset. "Kors, så ni söla!" utropade fru Katrina. "Veta ni icke, att klockan slagit 12 - långan kallnar, och Arve, stackars pojke, är färdig att bita sig i fingrarne af hunger."
"Brumma icke, mor!" svarade i godlynt ton den yngre af männerna, hvilka likväl begge räknade mannaålderns gräns bakom sig. "Jag har fått något att tänka på - tulljakten skall ut ännu i eftermiddag."
"Då slår jag vad, att du fått väderkorn om sälskyttarne på Tistelön... men det kunna vi tala om sedan. Nu skola vi se till, att ni får taga supen på fisken, innan den kallnar."
Alla tre gingo in i det snygga, trefliga rummet, der ett bord för fyra personer stod dukadt. De tvenne platserna intogos af jaktlöjtnanten och hans hustru, den tredje af sonen Arvid, en fjortonårig, lefnadsfrisk gosse, och den fjerde af husets vän, f. d. underlöjtnanten vid kungl. maj:ts och kronans flotta, herr Per Fabian Askenberg, gammal kamrat till gubben Arnman, som i sin ungdom äfven tjenat vid flottan.
Det var en liten vacker familjtafla att se dessa fyra goda och lyckliga menniskor tillsammans. Den fullkomligaste kärlek och enighet rådde i deras krets, och ofta lifvade löjtnant Per med sina trefliga historier den mera allvarsamme Arnman, då efter dagens slut de språkade vid aftonpipan och i minnet genomgingo sina forna äfventyr.
Den gamle hederlige invaliden lefde ingalunda på nåder hos sin vän: nej, han hade, i utbyte mot förmågan att nyttja sin högra arm, erhållit en ständig pension, hvartill lades räntan af ett litet kapital, förvärfvadt under bättre tider; och denna senare skatt, som af gubben Askenberg ansågs lik en främmande egendom, var, jemte hans vapen, hvilka prydliga och blanka hängde öfver sängen i hans kammare, bestämd åt Arve, hans gudson, gunstling och lärjunge.
Den ordrikhet, som vanligen vid bordet höll jemn takt med anfallen i fiskfatet, lät likväl i dag icke förnimma sig. Fru Katrina stökade i tankarne till med fars matsäck, Arve spekulerade på något råd att få följa med på resan, jaktlöjtnanten sjelf såg fundersamt ned på tallriken och gubben Askenberg hemsöktes af det nog sällsynta fallet att känna sig olustig, nästan oroad, utan någon orsak.
Men vid soppan, då fru Katrina hade matsäcken färdig, ville hon veta hvarföre alla tego. "Hur var det, Arnman, min gubbe, hvad hade du hört?"
"Mycket, mor, vigtiga nyheter! Angifvelse för lurendrejeri är åter gjord mot de misstänkta sälskyttarne på Tistelön. Men denna gång hoppas jag få dem i fällan. Vinden är god, och med guds hjelp skall jakten före nattens inbrott ligga på god utkik."
"Är det då så säkert, som att taga på hyllan, att de ge sig ut i natt?" frågade fru Katrina. "Det blåser upp till en storm på aftonen, och det är ej gyckel att söka upp dem i deras smyghål, isynnerhet för dig, far, som ännu icke är så berest i den här gemena skärgården."
"Nej, mor, gyckel är det visst icke, men jag förtröstar först på Herran och sedan på rättvisan af mitt förehafvande. De smuggla icke i smått, de kanaljerna, och det vore vacker fångst att göra, om saken lyckades."
"Ja, derpå beror det!" inföll gubben Askenberg betänksamt. "Här blir en tjocka i natt, som jag fruktar mera än stormen. jag skulle icke få en blund i ögonen, om jag vore hemma; derföre följer jag med på expeditionen."
"Jag också, far, jag vill ändtligen vara med!" utbrast Arve, som vid löjtnant Pers raska utfall icke ville blifva efter.
"Åh prat, din byting, sitt du hemma, tills du blir torr bakom öronen!" inföll fru Katrina. "Natten och lurendrejeribeslag äro blott för män, som äro faran vuxne, men icke skall ungen flyga ur boet, innan vingarne bära honom."
Arve knotade sakta inom sig, men fru Arnman hade uppfödt sin son i tukt och Herrans förmaning. Der hon hade sagt sitt nej, var icke värdt att knysta. Men den efter äfventyr längtande gossen kunde dock icke afhålla sig från att tid efter annan kasta bedjande blickar på den vanligen mera eftergifvande fadern. Denna gång skulle likväl alla försök vara förgäfves, ty Arnman yttrade i allvarsam ton: "Du blir hemma, min son, och farbror Per också! Jag vill endast hafva mina tvänne jaktkarlar med mig."
"Hvad nu", inföll gubben Askenberg, halft ond, "Jag är väl ingen hare heller? Ehuru högra handen stelnat, kan den venstra ännu röra sig så raskt som någons."
En förebrående blick af Arnman tystade löjtnant Per: men sedan de lemnat bordet, och fru Katrina gått att syssla i köket, dit hon medfört Arve som biträde, emedan, efter hennes förståndiga sätt att se, all kunskap var nyttig för en ungdom, stälde gubbarne sig vid fönstret, och Arnman yttrade, i det han visade utåt det oroliga hafvet: "Der kan du ingen tjenst göra mig, men väl här hemma - i alla händelser."
"I alla händelser?" upprepade Askenberg och såg skarpt på sin vän. "Ja, ja, de kunna vara många, som fru syster nyss anmärkte: du känner icke lurendrejarnes smyghål. Men de åter äro bland dem så hemma som i stugan. Den högste styre till det bästa!"
"De hafva redan tre gånger gått mig ur händerna", återtog Arnman, som, med kropp och själ lifvad för sitt yrke och ännu med fulla krafter att sköta det, kände sin förtrytelse uppflamma vid tanken på de misslyckade expeditionerna, "ja, tre gånger, bror, ha de hundarne narrat mig april - men denna gång har jag fått säkra underrättelser, att de skola leverera betydliga och dyrbara packor till ett köpmanshus i Göteborg. Just nu någon af nätterna lära de ha sina möten, och troligt är, att de välja den här, som artar sig att blifva passande för dylika företag."
"Men om bror icke träffar dem i natt?"
"Så lemnar jag dem ändå ej ur sigte, innan jag vunnit målet: komma skola de, om det än dröjer ett par tre nätter. Om dagarne, förstås, går jag under segel och kryssar åt annat håll."
"På det sättet kan du bli länge borta, utan att vi, som äro hemma, få besked om något."
"Ja, nog kan det dröja ett par dagar. Men träffar jag dem icke i natt eller i morgon natt, styr jag i öfvermorgon hem på några timmar."
Klockan 3 gick Arnman, åtföljd af sin hustru, sin son och den gamle invaliden, om bord på tulljakten. Fru Katrina hade medtagit sin kaffekittel med varmt och skönt kaffe; och nu, sittande i den lilla ruffen, trakterade hon sin man med en afskedskopp och önskade honom sedan med tårar i ögonen en lycklig resa.
"Jag är alltid vid sorgligt mod, far, när du så här skall stryka ute om natten", sade fru Katrina i hjertlig ton, "men i dag är det värre än vanligt. Gud den högste skydde och ledsage dig på din färd! Snusburken står till venster i mattinan, och tobaksrullen stoppade jag i den ena släpstöfveln; i den andra ligger ett par humrar, som ej fick rum i tinan. Herren hålle i natt sin hand öfver alla sjöfarande... Farväl, farväl, min gubbe!"
"Farväl, min gumma!" Arnmans bruna, väderbitna kind lutade sin ned mot fru Katrinas, och hans läppar sökte och funno den trogna ledsagarinnans mun.
"Var bara icke för oförvägen", hviskade gubben Askenberg, i det han skakade Arnmans hand, "Kom ihåg, du är icke ensam i verlden!"
Arvid framträdde sist. "Se der, min gosse", sade jaktlöjtnanten och tog den stora massiva silfverklockan med pinsbacks-kedjan ur fickan, "du skall väl hafva något att trösta dig med för det du icke fick följa mig! Jag har klocka här på jakten och behöfver ej denna, som du likväl skall förvara så troget som jag. Det har varit din farfars - och nu alle man från bord!... Gud välsigne!"
Den lilla familjen vände åter till sitt hem, under det tulljakten stack ut i sjön.
Det var samma afton sälskyttarne gjorde sig färdiga till sin
nattliga färd.
