I oron, som beständigt väckes
Och sjelf sitt gift begärligt när,
Vår tanke ut på hafvet sträckes
Och skeppen ser, som krossas der.
G. F. GyllenborgMin son, tag läran af min mun!
C. G. af Leopold
Omkring en half mil inom de i nordvest från Marstrand belägna Paternoster-skären, hvilka - än i dag ryktbara för de der inträffande skeppsbrotten - troligen fått sitt namn af de många pater-noster, forntida sjöfarare der uppsändt för sina lifs räddning, ligger en liten grupp af ofruktbara öar, bland hvilka dock en är bebodd och den vi i vår berättelse vilja kalla Tistelön. All vegetation på denna fläck af jorden är nästan utdöd, och de buskar och andra växter, som här och der visa sig, hafva ett tvinande utseende, liksom för öfrigt hela naturen på dessa klippmassor bär prägeln af en ödslig tomhet.
Vestra kusten af ön består endast af rödaktiga berg, emellan hvilkas öppningar hafvet, nästan ständigt i raseri, vräker sina skummande vågor. Stenarne, som betäcka stranden, under årtusenden rullade fram och tillbaka af de rastlösa böljorna, hafva alla erhållit en nästan klotrund form. I sjelfva bergen äro bildade runda, genombrutna hålor, der hafsvattnet oupphörligt rusar in och åter fradgande utströmmar, så att dess klagande, entoniga ljud sammansmälter med de hemska skri sjöfoglarne låta höra, antingen de uppstämma sina liksånger öfver de ovigda menniskoben, hvilka jemte spillror af vrak ligga spridda omkring kusten, eller de för strandbons vanda öra förkunna sin väntan på ett nytt skeppsbrott.
Vid tiden för vår berättelse låg på öns östra sida, genom bergen något skyddadt för de rasande vestliga stormarne, ett litet halfförfallet hus, vid hvars yttre omgifning vi först skola fästa vår uppmärksamhet. Huset hade en påbygd gafvel, hvars blanka timmerstockar och friska mossa visade en skarp motsats till de genom fisktorkning och saltvatten unkna och gröna väggar, som utgjordes af det gamla bjelklaget. Fönstren liknade gluggar med tvenne bly-rutor i höjd, och mellan hvarje glugg voro råa sälskinn utspända från takåsen ända ned till den långa muren. Sjelfva gårdsplanen bestod af en stor flat bergshäll, i hvars ena hörn några stänger med uppträdda råckor hängde i regelmessiga rader. Alla klintar rundt omkring voro betäckta med långor och fläkt torsk. Ungefär vid midten af bergshällen var i en trång remna en mast inkilad, på hvars topp en flöjel ängsligt gnisslande vände sig för vinden. Tänker man sig vidare en arg hund, vanligen posterad på hällens nedra afsats med nosen vänd mot vester, och en fräsande katt sysselsatt att godta sig med det stinkande agnet i en hummertina, så har man en nära fullständig teckning af den plats, dit vi inbjuda läsaren.
En tung dimma låg utbredd öfver det ödsliga landet. Mot de nakna klipporna slogo vågorna sin entoniga takt, och under gälla skri flaxade sjöfåglarne till sina undangömda boningar. Dagen hade lidit fram, solens sista stråle hade nedsjunkit i hafvets famn och mörk skymning bredde sig öfver Tistelön. Men inne i stugan skimrade en tranlampas bleka sken.
Från den rymliga förstugan, der ett par våta nät och en mängd metspön voro upphängda, ledde en dörr till det rum, som beboddes af husets manliga personal. Detta rum, stort, ödsligt och svartrökt, bar pregeln af en omisskänlig rå vildhet, hvilken ej heller motsades af dess först i ögonen fallande invånare.
En undersätsig, bredaxlad man, af omkring femtio år, satt vid ena ändan af ett gammaldags ekbord på en afhuggen trästubbe, hvars släta grönmålade sidor med märken efter jernringar tillkännagåfvo lemningarne af någon mast. Ansigtet var mörkbrunt och väderbitet, omkring hufvudet tofvade sig en tät massa af gråsprängdt hår, och polissongerna, yfviga som sjögräset, hvaribland de ofta varit gömda, drogo sig i en spetsig vinkel nedåt den framstående hakan, från hvilken ett långt skägg nedföll. Mannen var klädd i en bundttröja af ylle och byxor af ett slags tjockt sjögrönt, holländskt bomullssammet, temligen vida och slutande vid knät, der de grofva sälskins-stöflarne vidtogo. Hvarje rörelse hos denne hafvets son, i synnerhet muskelspelet på armarne, förrådde mycken fysisk kraft. Och de grå skarpa ögonen, som med välbehag betraktade en studsare, den han höll på att rengöra, uttryckte något, som icke oegentligen tolkade en stark själ eller åtminstone en bestämd själsnärvaro.
Midt emot denne man, hvilken utgjorde familjens öfverhufvud, satt äldste sonen Birger, en rese, som gerna kunnat dricka brorskål med Rolf Krake. Hans drag egde ett vackert manligt uttryck, en viss befallande styrka; men läppens hånfulla krökning, jemte det vilda, oroliga i hans irrande öga, ingaf den föreställningen, att öfver hans själ nu rufvade ett tungt bekymmer. Birger Haraldsson, klädd i segelduksbyxor och med de blårandiga skjortärmarne uppskjutna till axeln, hvilade sig vårdslöst mot sin lodbössa, under det han sysselsatte sig med att skärpa flintor, dem han emellanåt pröfvade mot nageln.
Men som motsatser framstå i alla företeelser af lifvet, så funnos de äfven här. På sidan om den mörke, allvarsamme mannen satt hans yngre son, Birgers halfbror. Det var en ljuslett, klent bildad gosse mellan tolf och tretton år, i hvars bleka ansigte en djup, sorglig liknöjdhet redan tagit plats, och ett matt svårmod framblickade ur de dunkla ögonen. Gossen tycktes genom ett verkligt misstag af naturen hafva blifvit kastad på denna plats, der han tydligen icke kunde komma att spela någon lämplig roll. Emellertid vittnade den flit, hvarmed han snodde taglet till en metref, att han invandes för yrket, under det han emellanåt med skygg ängslan lyssnade på ett samtal, hvilket fadern och Birger fortsatte utan att gifva akt på honom.
"Nå, hvad hörde du mera?" frågade Haraldsson den äldre.
"Jag tror icke, att far skulle rosa marknaden om det gick som jag hörde!" svarade Birger med ett bistert, uttrycksfullt leende och kikade bortåt den mörkaste vrån af rummet, der en stor hög af större och mindre packor låg gömd under en mängd lösa segel.
"Åh, en gammal räf är icke så lätt lurad! Men du tog för tidigt upp packorna... Skäller icke Passopp? Gå du ut, Anton, och se åt, om du märker något på sjön!"
Gossen lydde genast, men återkom med försäkran, att det blott var vinden, som pep i knutarne.
"Godt, godt, jag tänker han tar sig på natten. Jag ville önska vi fick en storm sådan att tulljakten, i fall hon nu är ute, behöfde se sig om efter hamn... Men du nämde icke ett ord om resten, Birger - hvad sa' Instöpacket?"
"Jo, efter far vill veta det, så sa' Halvar Ramundsson: Hör du, Birger, har ni haft något obytt än med den nye jaktlöjtnanten? Det sägs, att han skall vara en så öfverduktig satan, att han har skarpare öron än fans mormor, och han lär gett sig den och den på, att han icke skall ligga ur sjön, förrän han fiskat upp hvalfiskarne från Tistelön. Jo, jo, drar han först upp dem, så få de nog tacka gud, om de slippa med bara huden!"
"Den krabban pöser af bara afundsjuka!" sade Haraldsson med en spotsk dragning på ögonbrynen. "Han skulle akta sig han för hvalfiskarne från Tistelön: de kunde lätt svälja honom i en munsbit. Jag förstår nog, att det är den krukan, som eggat upp jaktlöjtnanten; men vänta, vänta, mina gossar: I ha ännu icke så rigtigt lärt känna Håkan Haraldsson: i alla tider ha små fiskar blifvit slukade af de stora. Medan I läggen ut nätet, leker han med er, men hoppar ut, när han vill."
"En, två, tre gånger", menade Birger, "men den fjerde kan han fastna."
"Nej, nej, säger jag! Jag har idkat rörelsen i några och tjugo år: jag förstår den; och när jag blir gammal och orklös och ej förmår annat än att gå hemma och ställa, då, Birger, står du för kulan."
"Vi få väl se - det kan ingen veta!" Birgers irrande ögon fästade sig på en dörr, som förde till trappan af den förut omnämda gafveln, hvarifrån nu hördes ett sakta buller.
"Det är den lilla!" sade Haraldsson, och de mörka, om rå triumf nyss talande dragen ljusnade till ett smekande uttryck af kärleksfull ömhet.
"Det är Erika", mumlade Birger, och vände sig med en egen kort rörelse åt sidan.
Efter några ögonblick öppnades dörren, och ett fruntimmer, omkring några och tjugu år, af ett intagande, men allvarsamt utseende, trädde in i stugan med en sjuårig flicka vid handen. Barnet, liknande en skön uppenbarelse från englarnes hem, hoppade genast upp på den gamles knä, slog sina små hvita armar om hans hals och ropade ett vänligt: "God natt, pappa! Erika vill redan ha mig till sängs... den stygga, snälla Erika!"
"Ni skall åter ut i natt, hör jag!" yttrade den unga qvinnan, vänd åt Haraldsson, och i hennes ton låg en anklagande förebråelse.
"Jag har göromål", svarade gubben vårdslöst, i det han med tindrande ögon betraktade sitt älsklingsbarn, den lilla Gabriella, som lekte och ryckte i hans långa skägg och lade sin mjella, fina kind mot faderns brunbrända hy. Haraldsson kysste och strök med sin grofva hand hennes glänsande lockar. Sedan lyftade han henne tillbaka ned på golfvet så varsamt som om han fruktat att göra henne illa.
"Jag ville önska, mamsell Erika", återtog han med stolt sjelfkärlek, "att min hustru fått lefva! Det hade gjort henne godt i själen att se det här barnet. Jag tror icke, skam att säga, dess make är lätt att finna! Det skulle tröstat Britta Lisa för många ledsamheter."
"Jag tror tvärt om. Det skulle kommit henne att lida dubbelt, både af missnöje med det närvarande och fruktan för framtiden!" svarade Erika strängt.
"Ja, kanske, sedan hon lärt sig af mamsell att vara stormodig både i ord och tankar. Men det är som ordspråket lyder: 'magt ger mod'. Hon kan likväl komma i håg, att myggan surrar så länge omkring ljuset, tills hon bränner sig. Mamsell Erika stämde icke pipan så högt för tre år sedan."
"Låt mamsell Erika vara i fred, far!" sade Birger sträft. "Hvad skulle det bli af flickungen der utan henne?"
Haraldsson, hvilken i sonen såg bilden af sig sjelf i sin egen ungdom, ville ej reta det vilda blodet. Han lät derför sitt eget visligen svalna och yttrade i halfgod ton: "Det var ju icke så illa ment, vet jag."
"Men du såg så styggt på Erika!" sade Gabriella. "Hvarför gjorde du det, pappa?"
Erikas blick uttryckte lugn. Hon visste hvad hon var för invånarne på Tistelön och att endast hennes fasta, bestämda själ höll henne i den aktning, som erfordrades för en qvinna, hvilken sällsamma omständigheter dömt att vistas i en sådan omgifning.
"Tag god natt, lilla Gabriella - det är tid för dig att gå till hvila!" yttrade Erika vänligt till sin skyddsling.
Lydig, bjöd Gabriella munnen åt sin far - handen fick hon aldrig kyssa. Derefter nickade hon rätt nådigt med det lilla hufvudet åt Birger; men med ett språng var hon i Antons famn.
"Skall du också ut i mörkret på sjön, Anton?"
"Nej, icke om jag finge slippa: jag ville mycket hellre vara hemma!" svarade gossen med en half suck.
"Så bli hemma då!" sade den lilla Gabriella, som var van att hafva sin egen vilja och tyckte det just kunde anstå Anton att ha detsamma.
"Fråga far - han vet bäst om det kan ske!"
"Låt honom bli hemma, pappa!" ropade Gabriella och sprang åter till fadern. "Hör du, jag vill ändtligen, att han i morgon bittida hjelper mig att plocka snäckor."
"Nej, min pulla, han får icke bli hemma. I morgon, när han kommer igen, får han hjelpa dig; men i qväll skall han ut och fresta på sig. Det duger icke, att han blir en sådan mes, som ständigt sitter och värmer sig vid spisen, medan far och bror hans ha arbete på sjön. Men lägg dig du, sockerbarn - kanske har du Anton välbehållen hemma före dagningen."
Det var något så utomordentligt sällsynt, att den lilla förgudade, bortskämda Gabriella fick afslag på något, hvarom hon bad, att en liten smärtans och förtrytelsens droppe föll från ögat ned på läppen. Men hon sade ingenting, ty "krutet var godt", skulle Haraldsson tänkt, om han kunnat genomskåda sin unga dotters själ. Der fans redan en, om än helt liten kraft. Erika teg alltid, då man gjorde henne ondt, och Erika var Gabriellas mönster, hennes verld. Derföre ville den lilla också likna henne, så vidt hennes barnsliga förmåga det medgaf.
Det rum, dit Gabriella med sin uppfostrarinna begaf sig, utgjorde förnämsta delen af den nya påbyggnaden och var till alla delar fullkomligt olikt den svarta stugan på nedra botten. Oberäknadt att det var försedt med temligen höga fenster, pryddes det med en mängd dyrbara praktartiklar, hvilka hvar för sig vittnade om ett olika hem. Gardinerna, af det dyrbaraste damast, smakfullt uppfästade, nedföllo i tjocka veck till den turkiska mattan, hvilken likväl icke tog sig särdeles väl ut mot de många olika skeppsstolarne af groft tillhugget mahogny, till större delen försedda med tageldynor. De mest utsökt ovanliga tapetstycken voro uppfästade på väggarne; och der dessa icke räckte till, sågos lemningar af flera nationers flaggor, blandade med stufvar af sidentyger. Öfver hvarje ihopfästning fans en större eller mindre spegel eller taflor. De senare, som utgjorde det betydligaste antalet, förestälde fartyg af alla konstruktioner. Hela tafvelsamlingen hade kanske kunnat liknas vid ett litet galleri med porträtt af hädangångna personer; och när den djerfve forne sjöröfvaren Haraldsson besökte sin dotters rum, uppstego kanhända från de prydliga däcken och den fina luftiga tågbygnaden skarpa minnen, hvilka, likt vålnader af oförsonade personer, straffande uppträdde för att gifva en vink om redogörelse.
Anblicken af det hela lät ana rof från strandade skepp, och deruti skulle den så mycket mera blifvit styrkt, som fått kasta en blick i det kompass-fodral, hvilket af Erika förvarades åt Gabriella, hvars enskilta tillhörighet det var: det oansenliga fodralet innehöll de mest utsökta perlrader och andra nipper till ett ganska högt värde.
På den stora mahogny-skifvan, hvilken som bord var uppslagen mellan bägge fönstren i detta rum, dit en klemande far ihopfört allt hvad han ansåg kunde roa och behaga den förgudade dockan, brann i en konstrikt arbetad silfverlampa en klar, behaglig låga, lagom att belysa de tjocka röda gardinerna omkring den grofva ek-sängen, dit Erika nu ledsagade Gabriella.
"Vill icke du också lägga dig, Erika?" frågade den lilla. "Du sitter nu så ofta uppe om nätterna."
"Jag skall sy färdig din docka, Ella!" svarade Erika och började framplocka en mängd granna lappar.
"Ack, låt mig då sitta uppe i sängen och se på, söta Erika! Du syr på dockan alla nätter, men hon blir aldrig färdig."
"I afton skall den säkert bli det, men du får icke sitta uppe och se på mitt arbete, ty då har du intet nöje af det, när det är färdigt. Lägg dig nu ner, så skall jag berätta dig något vackert!"
"Men jag har icke läst min aftonbön ännu, Erika!"
"Det var sant, den får du icke försumma!" sade Erika, och en matt rodnad, föranledd af tanken, att hon för egna angelägenheter glömt pligten mot sin älskling, färgade hennes kinder. "Läs dina böner, min Gabriella, och sedan skall du bedja Gud för pappa och dina bröder!"
"Men Birger är alltid så konstig. Jag tror icke, att jag vill be för honom."
"Du skall bedja för alla menniskor, Ella, och de dina i synnerhet! Birger är din bror."
"Ja, men han är ändå stygg - ber du för honom, Erika?"
"Ja, Ella mera för honom än för Anton. Anton är vek och mild och gör aldrig någon för när. Birger med sitt häftiga sinne behöfver deremot flera böner."
Gabriella läste sin aftonbön, hvaruti Birger för Erikas skull äfven
inneslöts. Sedan somnade hon ljuft under sin vårdarinnas halfhviskade
berättelse om "
