Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kultur och moralitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vill man äfven för bedömande af folkets moralitet söka
ledning i siffertal, gifver den s. k. brottmålsstatistiken åtskilligt
vid handen, blott alltför litet säkert och pålitligt. Länet
räknade år 1846 en anklagad för »brott eller förseelse» på
149 innevånare, en sakfälld på 183; landet särskildt en anklagad
på 215, städerna en på 34; landet en sakfälld på 263,
städerna en på 42. För brott sakfälld var i hela länet en på
216, å landet en på 426, i städerna en på 73. Förhållandet
mellan man- och qvinkön var i sistnämda fall, å landet nästan
som 5 till 1, i städerna som 6 till 1. I alla nämda fall
var länet lyckligare lottadt, än riket öfverhufvud taget; och
detta dock närmast efter en svår tid, då hunger och brist
onekligen framkallat ett ökadt antal åtminstone af tjufnadsbrott.
Gröfre brott af blodig art äro här som allestädes i aftagande,
kanske ej minst i följd af minskadt fylleri.
Till Upländningens karakter, hvad detta län angår, hör
omtänksamhet, ehuru mest inom det af gammalt vanda i lefnads- och
bergningssätt, samt tröghet och allvar, icke utan
tillsats af slughet. Frälsebonden, och ännu mera torparen,
mindre oberoende och verksam för sitt eget, anses i allmänhet
stå under den sjelfegande i välmåga, här och der äfven i upplysning
och moralitet; gruf- och bruksarbetaren deremot, ehuru
ock i andras tjenst, är på grund af gamla sedvanor, som till
en del äro fästade vid utländsk härkomst, från de på sin tid
ryktbara Wallonerne, merendels i bättre belägenhet, förenad
med mera sjelfkänsla. Ortens soldater och dragoner hafva godt
namn inom armeen. – I folkspråket har man velat anmärka
tvenne olika mundarter, det fordna Tiundalands, med sin skarpa
betoning af en viss stafvelse i ordet, eller ett visst ord i satsen;
och Fierdhundralands, med mindre egenhet och mera språkriktighet;
men båda ej utan erinringar om mycket ur skriftspråket
försvunnet forn-svenskt i ord, böjningar och uttal, såsom hvarje
landsort på sitt vis det ännu förvarar 3).
3) Se J. E. Wahlström, Afhandl. om Uplandsdialekten. Upsala 1848.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
