Här är din barndoms tid förfluten,
Här har du drömt din oskulds dröm,
Här, lik en ros bland tisteln bruten,
Din själ stod fram, så skön, så öm.
Här sjöng dig lunden sina sånger,
Och liljan växte kapp med dig,
Och sjön har speglat hundra gånger
De dragen, som förtjusa mig.
Hur kärt har mig ej stället varit
Och är det än, då du är där!
Du vet nog, vad din själ erfarit,
Var gång, som jag oss tänkte här.
Här skulle mogna, ej blott knoppas,
En salighet så öm, så varm.
Ack, vad du en gång lät mig hoppas
Här i min himmel, vid din barm!
Man tadlar oss, man vill oss skilja,
Och skvallret måste ha sin gärd:
Men bliv ej rädd, min bleka lilja,
Jag vet vad hopens dom är värd.
Tro ej, att den förstår ett hjärta,
Som du dock en gång mitt förstod;
Det ges ej glädje utan smärta,
Och kärlek finns ej utan mod.
Låt alla solar bliva kalla,
Min glöd är ej med dem förbi!
Låt stjärnorna från fästet falla,
Gå, sök kring Södern, sök kring Norden,
Det ädlaste, det bästa tag;
Men aldrig finner du på jorden
En man, som älskar dig som jag.
