Blad ur min tänkebok / Huru tankar vissna (1898) Author: Zacharias Topelius Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

HURU TANKAR VISSNA.

Jag har läst många definitioner på tanken. Filosofen konstruerar och lagbinder honom i geometriska linier -- poeten rider på honom i molnen och aftrycker honom i känslornas vax -- ockraren myntar honom till guld -- skomakaren inpluggar honom i sulan -- idioten stirrar på honom som ugglan på dagsljuset, men hvem han är kan ingen säga. Han är jag, han är du, han är allt och på samma gång intet. Likväl är det han, som beherskar verlden. Hans historia är verldshistorien.

Antag -- om vi försöka binda honom i bilder -- att han är en våg: han uppstår i hafvet och

2

sjunker i hafvet tillbaka. En fågel: han flyger och tröttnar. En blomma: han gror och förvissnar. Genom seklerna kan han gå som ljusstrålen i verldsrymden, men icke evigt -- om han födts i en menniskohjerna -- han sjunker, han tröttnar, han vissnar, han slocknar. Det är hans ändlighet i den oändliga rymden. För evighetstanken -- Guds tanke -- måste han böja sig med eller mot sin vilja.

Tankarna äro själens växtrike. Vill du veta, huru en tankeverld gror, fråga åren! Huru vissnar han, fråga hösten! Våren ser ständigt framåt, hösten ständigt tillbaka, men hösten har det företrädet, att äfven kunna se framåt på nya vårar. Det är de gamlas lycka.

Många vissnade tankar äro endast utblommade caprifolier. Döm dem icke till döden; de äro perenna! Gif dem regn, solsken och varm luft; de skola ännu kunna dofta.