| 172 |
HVAD är en bok? Skuggan af en tankeverld, det förstelnade ordet, fotograferadt på papper. Icke ingenting, icke allt. En bok är alltid något, alltid ett stycke menniskolif, men också endast ett stycke. Det finnes blott en hel bok, bibeln, som allena omfattar Gud och menniskan, andelif och naturlif. Alla andra böcker röra sig i eller kring menniskan, som utan Gud är ett rotlöst flarn på ett rullande klot.
Alla andra böcker äro fragment, styckeverk. Ingen, icke ens det fullständigast genomförda vetenskapliga system, kan uttömma tanken eller helt afspegla lifvet. Ös ut verldshafvet med en skopa!
| 173 |
Böcker kunna lefva, det är läsas i årtusenden, såsom de fornindiska, grekiska, och romerska, men det är sörjdt för öfverproduktionen i bokverlden som i djurverlden. Icke ens klipphällarnas och de assyriska tegelstenarnas skriftmumier undgå förgängelsen. Af de tallösa fårknotor, djurhudar, pergamenter, papyrus, lump- ris- och träpapper, på hvilka menniskohanden ristat sitt bomärke i skrift eller tryck, återstå slutligen endast halfförgätna trasor i bibliotheken.
Hvad är ett bibliothek? Menniskoandens kyrkogård, uppfylld af frön för kommande vårar, men än mer af vissnade löf från förgångna somrar. En författares rykte är äppelblomman: äpplet ätes i dag, hvem mins det i morgon, och hvem mins dess blomma? Första nya vind har förstrött hennes blad: ett vilkor för nya blommor i nästa vår.
| 174 |
När man i vår tid ser ett bibliothek omsorgsfullt uppsamla, år efter år, allt tryck i bokform, undrar man huru länge ladorna skola rymma alla vissnade löf. Den tyska bokmarknaden ensam utsänder årligen trettio tusen nya verk i trettio millioner exemplar. Det är fiskarnas rom och insekternas ägg: inom en kort tid skulle de uppfylla haf och länder, därest ej en naturlag dömde nittionio af hundra till en förtidig undergång.
Hvilken lexa för en författares naiva tro på ett odödligt namn och ett varaktigt inflytande! Hvem mins i morgon de boktitlar och författarenamn, som i dag äro på allas läppar? Några flyta en generation framåt, sjunka så småningom, dyka upp, sjunka åter i djupet och begrafvas slutligen i katalogen med en grafskrift i literaturhistorien.
Intrycket af den gjorda boken, som bygger sitt hus efter ritning, kan icke mäta sig med intrycket af den upplefda boken, som berättar sitt lifs historia, där en läsare alltid kan igenkänna något af sig sjelf.
Stundom kommer en befallning ofvanefter: Skrif! -- Tala, Herre, din tjenare hör!... Då klarna hastigt de gåtor, hvilka eftertanken förgäfves ansträngt sig att lösa; årslånga, spillda mödor bära en oväntad frukt, och redskapet, som tvekande sätter sitt namn på titelbladet, igenkänner lätt det gifna, som han fått, från det sjelfgjorda, som blott är dess skugga.
Det finns välsignade böcker, liksom det finns förbannade böcker. Är icke menniskolifvet uppfyldt af omedvetna eller halfmedvetna impulser? Hvarför skulle tanken ensam vara för dem oåtkomlig? Konstnären och skriftställaren känna den ofta förtviflade
| 175 |
