| 23 |
»GUD såg på det han gjort hade, och se, det var allt godt.» -- Hvarifrån kom då det onda i verlden?
Nej, Gud har ej skapat det onda, men han har skapat friheten. Utan frihet vore Guds skapelse af intet sedligt värde. Utan valfrihet har det goda ej rätt att kalla sig godt, och friheten är, missbrukad, det ondas upphof.
Hvad? -- utropar min förolämpade känsla, skulle friheten, en förnuftig varelses högsta företräde, friheten, för hvilken de bästa och ädlaste på jorden i alla tider kämpat och blödt, vara det ondas upphof? Gå tillbaka till historiens tyranner, res ärestoder
| 24 |
Tålamod! Friheten är hvarje tänkande väsens första behof. Jag skall återkomma därtill. Men friheten är makt och makten är frestelse. Den mäktige vill vara ensam mäktig, den frie vill vara ensam fri. Vi måste återgå till legenden om den första skapelsen för att finna det ondas rot.
Och de första skapade varelserna voro englar, begåfvade med en frihet, som vida öfverträffade menniskans, emedan de icke, som hon, bundos af tiden, rummet och en hydda af stoft. De voro mäktigare än allt hvad vi kalla mäktigt på jorden; men voro de tillfredsställda därmed? Nej, deras frihet var på en enda punkt begränsad däruti, att de skulle erkänna och lyda sin skapare såsom sin herre och mästare. Och detta enda band tryckte dem, detta enda syntes dem beröfva friheten allt dess värde. De uppreste sig mot detta för att vinna fullständig frihet. Hvad vi kalla kärlek och tacksamhet var för dem obekant.
Den skönaste och mest begåfvade bland dessa lyckliga fria varelser var Satan, -- icke den dumme, begabbade, usle djefvul med horn och klöfvar, hvartill folksagan i sitt hat och sin fruktan förnedrat honom, utan Miltons Satan, öfverengeln med jättekrafterna och den skarpa intelligensen. Några tro, att Satan bebott jorden före menniskans skapelse och därför hatade menniskan, sin efterträdare, men detta motiv behöfdes icke. Att omintetgöra Guds afsigt med menniskan, var att hämnas på Gud.
| 25 |
Den förhistoriska tilldragelsen af en del englars uppror och nederlag är oss bekant genom skriftens dunkla antydningar. Detta var det första onda i verlden, uppkommet af frihetens missbruk i högmod och maktlystnad. Och i detta onda utvecklades alltmera de fallna englarna genom nederlagets skymf och straffets kedjor. Satan, den ursprungligen gode, förhärdades alltmera och blef det ondas princip utan att därför upphöra att vara en personlighet.
Menskligt taladt, skulle man säga, att Gud experimenterat med friheten. Först med en högre frihet, och detta misslyckades. Sedan med den mera inskränkta frihet, som gafs åt menniskan, och äfven detta experiment misslyckades. Men Gud experimenterar icke, allra minst med sina skapade varelsers lycka. Allt var förutsedt, allt var en pröfning, ur hvilken skapelsens högsta positiva grundtanke skulle framgå med seger, medan slagget, det lägre och negativa, förgicks i sitt intet.
Följde så dessa ärfda minnen i österländsk drägt om paradiset, ormen och menniskans första synd. Två barn kunde icke motstå barns kända lystnad efter en läcker frukt. Det hemlighetsfulla djupet i denna barnsaga består däri, att den ännu i dag upprepas i hvarje barnkammare och hvarje menniskohjerta. All synd består, som dessa barns, i ett uppror af menniskans vilja mot Guds vilja. Deras vaknande samvete, deras undflygter, deras blygsel och deras ånger upprepas fortfarande i alldeles samma hufvuddrag. Än i dag tillintetgör kunskapens träd på godt och ondt barndomens paradis. Ormens ord: »I skolen vara såsom Gud»
| 26 |
Alltså uppkom det onda ur frihetens missbruk och förvandlade friheten till dess motsats. »Hvar och en, som syndar, är syndens träl.» Menniskan är jordens lefvande själ och omfattar därför hela den lägre skapelsen. Med hennes fall följde naturens fall, allas krig mot alla och hela den upprörande sjelfviskhet, som nu fläckar och bedröfvar allt lefvande. Rofdjur och giftplantor funnos icke i paradiset. Döden följde omedelbart efter fallet. Gud gaf den nakna menniskan hennes första kläder af djurhudar, alltså af döda djur.
Satan, djefvulen, vedersakaren, mandråparen, lögnaren af begynnelsen, är öfvervunnen af Kristus, men har tillåtelse att fresta och pröfva menniskan intill domen, emedan blott den, »som öfvervunnit», är värdig Guds rike. Luther sjunger: »Stor makt och mycken list hans rustning är förvisst». Och denna list är mäktigast, där man ej anar hans närhet eller förnekar hans tillvaro. Hans mästerstycke är att låta sig utskrattas och förhånas, på det att ingen må frukta honom. Lyssna, och du skall i hvarje ord, hvarje sjelfvisk tanke igenkänna hans ormalåt i ditt innersta! Men frukta honom icke, stå honom mot och han skall fly från dig; han är feg som alla tyranner. Vaka, bed och du skall demaskera lögnaren under tusen förklädnader. »Ett ord kan honom fälla.»
Det onda är i sig sjelf intet. Det onda är till endast genom att förneka det goda såsom mörkret
| 27 |
