Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Menniskan i verldsalltet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obegränsad af rummet och tiden. Menniskoanden är
i djup rörelsekraft beslägtad med den oändliga
verldsrymden och söker instinktivt en fast punkt
att hvila vid. Med dessa analogier förefaller det
något fattigt att vilja härleda menniskoorganismen
successivt ur de lägre och lägsta tillvarelseformerna.
Den närmaste felande mellanlänken till apan, den besvansade
menniskan, har olyckligtvis lika litet kunnat
upptäckas, som det förmenta urslemmet, protoplasman.
Hvarför ej erkänna menniskan som en fri skapelse?
Hvarför binda hennes tillvaro vid de lägre
organismernas gradvisa utveckling? Bär hon ej i
sin jordiska kroppshydda redan tillräckligt af jordens
stoft och förgängelse? Hvarför ännu därtill
trälbinda hennes fria ande vid stoftets utvecklingskedja?
Jag har sett titelvignetten till en bok, som
vill bevisa, att hundens och menniskans embryo före
födelsen likna hvarandra på ett hår. livarför glömde
författaren i sin öfverdrifna blygsamhet, att varna
naturen? Hon kunde ju, förvillad af likheten, erkänna
hunden som sin herre och öfverman.
0, detta underbara menniskoväsen, som kufvar
jorden och mäter himlarna, huru skulle det icke förhäfvas
i sin kraft, om det icke på samma gång vore
ett hjelplöst barn, som bär sin skatt i ett lerkärl,
en vindfläkts offer! Menniskan är som ett blomster
på marken; när vädret däröfver går, är det icke
mer där, och sitt rum känner det icke mer. Men
Herrens nåd varar från slägte till slägte öfver dem,
som frukta honom.
18 16/3 95.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
