Stormaktstidehvarfvet (1611--1718)
Öfversikt
(född 1605, död 1669) är den bäste representanten för den äldre visdiktningen och var en mycket framstående poet. Hans skaldskap visar en frisk och originell uppfattning af lifvet och naturen. Med alla sina laster är han en egendomlig typ för det af alla skrankor obundna renässanslynnet, en skepnad sådan som förekommer i flera länders litterära häfder. Hans skaldskap står i formellt afseende kvar på den gamla bottnen, men hans strofbildning är rikare och rimmen ledigare än hos öfriga skalder från den för-stiernhielmska tiden. Han besjunger med poetisk uppfattning naturens skönheter, frihetens välsignelse, skrifver religiösa sånger med känsla för bibelns poesi och äfven erotiska dikter af dels glad, dels vemodsfull stämning. Genom dessa dikter blef han en mycket populär skald, hvars visor trängde djupt ner, hvilket särskildt var fallet med den berömda sång han diktade, när han fördes i fängelset: Varer nu glad, mine fiender all! Nämnas må ock: Klagovisa öfver en lång kall vår.
Lefnad: Lars Wivallius var fogdeson från
örebrotrakten (Vivalla), reste såsom student till utlandet under
trettioåriga krigets tid och förde en tid ett högeligen äfventyrligt
lif, dragande sig fram från land till land genom mångahanda talanger
och mångahanda skälmstycken, hvarom en del ulspegelsanekdoter vore
gängse. Vid hemkomsten kulminerade hans äfventyrliga bedrifter, då han
under falskt namn -- baron Erich Gyldenstierne -- lyckades vinna en
skånsk adelsmans, herr Wulff Grijps dotter och ingick gifte med
henne. Detta framkallade en skilsmässoprocess, hvarunder Wivallius i
sina mästerligt skrifna inlagor lade å daga glödande vältalighet och
stor fyndighet. (Ett exempel på hans galghumor är försvaret för det
falska namnet: Jeg Eriche Gyldenstierne = Jeg er ikke Gyldenstierne.)
Emellertid dömdes han 1634 till fångenskap å Kajaneborg, där han satt
i sju år. Efter frigiftandet blef han advokat i hufvudstaden samt
flyttade slutligen till sin födelsebygd.
