Esaias Tegnér. 1829.
Teckning af Maria Röhl.
Det nya statsskickets tid (1809--1830)
Öfversikt
Fosforisterna och deras strid mot Akademien
(född 1782, professor i Lund, sedan biskop i Växjö, död 1846), Sveriges ryktbaraste skald och den som inom världslitteraturen företrädesvis representerar svensk diktning, var ock den mest omtyckte af tidehvarfvets sångare och detta icke minst därför, att han förenade så mycket af de gamla traditionerna med den nya smakriktningen. I hans skaldskap förenades så till sägandes deklassiska och romantiska riktningarna på nationell grund.
Esaias Tegnér. 1829.
Teckning af Maria Röhl.
Långsamt utvecklade Tegnér sig såsom skald. Sina lärospån gjorde han i den gamla skolans smak (Kellgren, Leopold men äfven Lidner), han var »född gustavian». Sedan mottog han intryck från skilda håll; hans djupa insikt i den grekiska forntidens skaldskap vardt af betydelse för formskönheten och klarheten i hans diktning; utlandets stora skalder, t. ex. Schiller, Goethe, samt framförallt Byron och Oehlenschläger, inverkade på honom; slutligen lärde han mycket af den nordiska forndikten. Grundtonen i hans sång var alltid fosterländsk, så ock valet af ämnen; och om behandlingssättet var mera vekt och smekande än den nordiska forndiktens eget skaplynne, så blefvo kanske just därför hans sångmös skapelser mera allmänfattliga och omfattade med desto större sympati.
Början af Tegnérs manuskript till Svea.
Tegnérs poesi, som till att börja med varit öfvervägande retorisk och lärodiktande, fann sitt målbrott omkring 1806--1808 i hans vackra »tidsdikter», af hvilka särskildt är att märka Sången för det skånska landtvärnet (1808) som, har det sagts, »ljöd som en stormklocka genom alla fosterländska bröst». Toner, på en gång så trotsiga och sköna, hade man förr ej hört från svenska lyran.
Efter kriget gaf han genom sin ryktbara dikt Svea (1811), belönt med akademiens stora pris, uttryck för den fosterländska tidsstämningen och utvecklade ett »götiskt» program. Med bjudande allvar vänder han sig här mot den svaga tiden, håller för svenska folket förfädernas seder såsom spegel, uppmanar i eldiga ord att träda i de gamlas fotspår och utlofvar med hänförelse en härlig framtid. Det långa, ljungande strafftalet är i början affattadt på alexandriner, som emellertid mot slutet -- liksom under inflytande af tankeströmmen -- lämna plats för en friare rytm: korta, dityrambiska verser, som måla en framtidshägring i hoppets färg, på samma gång antydande Tegnérs frigörelse från den akademiska stilen. Från år 1814 intager Tegnér en mera fientlig ställning mot »Nya skolan», och i sin dikt öfver sin aflidne broder 1815 samt i sin beundransvärdt sköna Epilog vid magisterpromotionen 1820 utvecklar han -- liksom ock i det märkliga talet vid jubelfesten 1817 -- sin ståndpunkt i förhållande till tidens olika idéströmningar; särskildt kräfver han klarhet och uttalar med tydlig syftning på fosforisterna: »Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta», liksom han äfven bekämpar de återgångssträfvanden, för hvilka flera af nya skolans ledande män gjorde sig till förkämpar. Men han ställde sig tillika på afgjordt afstånd från den gamla akademiska skolan och dess bildningsideal. Hans diktning visar för öfrigt alltmera påverkan från romantiken.
Jämte ett antal praktfulla smärre poem, t. ex. »Elden», »Flyttfåglarna», »Nore» (1814), den flera gånger omarbetade upplysnings- och fördragsamhetsdikten »Fridsröster», »Det eviga», »Jätten», »Sången» -- en dikt full af jublande hälsa -- och andra, skänkte han nationen tre större dikter: Nattvardsbarnen (1820), en på hexameter skrifven religiös lärodikt med en idyllisk skildring af fridsstämningen vid den första nattvardsgången i en landtkyrka såsom ram (icke utan inflytande från Goethes »Hermann und Dorothea»); Axel (1822), ett episkt kväde, skildrande en ridderlig kärlekshistoria från »den gamla karolinska tiden» i stil med Byrons smärre berättelser; samt framför allt Fritiofs saga, det verk som betecknar höjdpunkten af Tegnérs skaldeverksamhet. Af denna romanscykel hade redan 1820 några sånger offentliggjorts i Iduna, och 1826 förelåg skaldedikten fullfärdig i 24 romanser. Författaren hade i denna sin fria behandling af en gammal saga velat visa, huru ett fornnordiskt ämne kunde behandlas utan att på något sätt stöta den moderna smaken. Han hade tagit romansformen i Oehlenschlägers Helge till föredöme och lyckades skapa ett diktverk, som af alla svenska poetiska alster gått vidast ut i världen. Dikten var icke en poetisk omskrifning af den fornisländska fritiofssagan, utan Tegnér hade omdanat denna efter sin tids ideal och därmed skapat väl icke en historiskt trogen men en poetiskt anslående bild af nordiskt hjältelif, sådant tiden uppfattade det; den ungdomligt sköna fritiofsgestalten stod med sin ridderliga hållning, sin blandning af mannamod, kraft, trots och vemod inför den dåtida svenska allmänheten såsom en idealfigur och kom tillika att representera detta svenska folk inför världen mer än någon annan poetisk skepnad. En fjärde större dikt, Gerda, som likaledes sysselsatte Tegnér i början af 1820-talet och som skulle skildrat medeltidssägner om jätten Finn och om biskop Absalon, blef aldrig fullbordad.
Titelblad till Fritiofs saga.
Från och med år 1825 aftager Tegnérs produktivitet som skald, beroende dels på tilltagande dysterhet i lynnet, dels på hans nya verksamhet såsom biskop.
Han ägnade sig nu endast mera tillfälligt åt poesiens utöfning men fogade likväl ytterligare mången ny länk till sin härliga kedja af smärre dikter, bland dem Minnessången vid Svenska akademiens femtiåra högtid, ett sant praktverk af poetisk stil i den ädlaste vältalighets tjänst, dikten vid promotionen 1829, den gripande kärleksdikten Den döde, kanske det mest innerliga stycke lyrik han alstrat, samt författade idyllen Kronbruden, som skildrar ett bröllop i Skatelöfstrakten och i hvilken dikt är inväfd en hyllning åt Kellgrens minne.
Äfven såsom vältalare var Tegnér en af våra främsta. I sitt berömda, både af fosforister och akademister hårdt kritiserade Tal vid jubelfesten 1817 betonar han särskildt reformationens egenskap af frigörande för tanken och angriper visserligen det adertonde århundradets ytlighet och flackhet men skonar än mindre den nya skolans dunkelhet, svärmeri och frihetsskygghet. Senare uppträdde Tegnér, som i grunden var en boren snillearistokrat, med oerhörd skärpa emot 1830-talets frihetsidéer eller egentligen mot det sätt, hvarpå de å vissa håll gjordes gällande, och ställde sig här vid sina forna motståndares sida. Vidare märkas hans tankedigra skoltal. Såsom en ovanlig prosastilist och en fängslande och rik personlighet framstår han i sina ypperliga bref, de bäst skrifna på svenskt språk, lika rika på klara tankar i mänsklighetens lifsfrågor som på fyndigt kvicka omdömen om dagens händelser och personer.
Lefnad: Esaias Tegnér var född på Kyrkerud i Värmland, son till en prästman, som själf var bondson från Småland. Tidigt faderlös och i små villkor, skulle han till en början icke studera utan togs som skrifbiträde på ett fogdekontor, men hans förman, kronofogden Branting, märkte snart hans stora anlag för läsning, och så fick han vid tretton års ålder på allvar ägna sig åt studier. Tack vare orubblig flit och ett utomordentligt minne hade han inom kort dels på egen hand, dels under en broders ledning genomgått en mängd romerska och grekiska författare och lärt sig de moderna språken. Det berättas, att hans flit var så stor, att han sällan unnade sig mer än några få timmars nattro och att de ljus sällan ville förslå, som utlämnades af den ordentliga matmodern på Rämens bruk, hvarest han vistades tillsammans med sin äldre bror, som där var informator hos brukspatron Myhrman. Nyttiga lekar, brottningar, skridskofärder och kägelspel, till hvilka han drogs af sina jämnåriga, höllo hans kropp vid hälsa och spänstighet, så att han ej dukade under för ansträngningarna under studierna. Sjutton år gammal, kom han till Lund och promoverades efter tre år till filosofie magister samt fästes snart vid universitetet såsom docent i estetik. Några år senare -- år 1806 -- fann han vid Rämens bruk sin maka i leksystern från barnaåren, Anna Myhrman. Hans lynne, förut mera allvarligt och grubblande, fick nu en ljusare och gladare riktning, och snart började hans skaldeådra att flöda. År 1812 utnämnd till professor i grekiska språket i Lund, tillbragte Tegnér i detta ämbete tolf lyckliga år, aktad såsom universitetslärare, beundrad såsom skald, älskad såsom enskild person. Under denna tid stod hans diktning i sin rikaste blomma. Lycklig lefde han här i sitt boningshus vid hörnet af Gråbrödragatan och Klostergatan och bland sina vänner i »Härberget». I sitt rymliga arbetsrum (som nu vårdas som ett Tegnérmuseum) skapade han smågnolande och spatserande fram och åter sin »Axel», sin »Fritiof» och många andra dikter.
Till denna boning kom år 1818 kallelsen till ledamotskap i Svenska
akademien efter Oxenstierna och år 1824 utnämningen till Växjö
biskopsstol. Biskopsbefattningen passade mindre för hans lynne än
professoratet. Han ägnade emellertid stor omsorg åt skolväsendet och
var älskad i stiftet; däremot var det själfskrifna rikdagsmannakallet
honom en plåga, och prästerskapets okunnighet vållade honom mycken
harm. Svårmod, ärftligt i hans släkt, började lägga sin tunga hand på
hans hjässa och slog slutligen (1840) ut i full sinnessjukdom. Tegnér
vistades någon tid för botande af denna olyckliga sjukdom utomlands
och kunde redan året efter återtaga sin verksamhet, men kraften var
bruten, nya nervslag förlamade honom, och den 2 november 1846 bröt
skaldens ande sina jordiska bojor. I hans sista stunder, medan han
fantiserade i feberdrömmar, voro ljus och vatten -- klarhetenssymboler
-- hans längtan och vederkvickelse. Och som ljusets, klarhetens
målsman står Esaias Tegnér i vår svenska diktning.
