E. G. Geijer.
Samtida litografi.
Det nya statsskickets tid (1809--1830)
Öfversikt
Fosforisterna och deras strid mot Akademien
Närmast fosforisterna stod tidens främste prosaskriftställare
(född 1783, död 1847). Han äger sin största betydelse såsom häfdatecknare men intager äfven såsom skald, tänkare, publicist och tondiktare ett framstående rum i vår odlings häfder. Han är en af den svenska litteraturens största gestalter, och hans storhet skadas icke däraf, att hans karaktär och åsikter voro stadda i en utveckling, som mot slutet af hans bana (1838) föranledde ett omslag i hans politiska uppfattning.
Som skald har Geijer alstrat endast ett mindre antal dikter, däribland de första i Iduna (1811) meddelade bilderna från nordens forntid: Manhem, som ännu företer afgjord släktskap med den äldre tidens lärodikt, Vikingen, som framställer den nordiske yng]ingens trängtan ut från hemmet efter bragder och äfventyr och förträffligt målar det trotsiga vikingalynnet, Den siste kämpen, Den siste skalden, Odalbonden. Andra hans skaldestycken (exempelvis Bergsmannen) äro utprägladt nyromantiska. Geijer skref sedan endast mera sällan dikter, vanligen som ord till någon af honom komponerad melodi, såsom Kolargossen, i hvilken en viss folkviseklang framtonar. Med all sin romantiska läggning bevarar hans diktning en egendomlig klarhet och verklighetstrohet. Hans form är ofta otillfredsställande, och skaldskapet var för honom aldrig någon lifsuppgift.
Sin största betydelse äger Geijer såsom häfdatecknare. Svea rikes häfder (1825) är egentligen blott en inledning till vår historia, skildrande svenskt folklynne, svensk natur och svensk forntid; i Svenka folkets historia har han med öfverlägsen förmåga i stora drag tecknat Sveriges öden till Karl X Gustaf. Geijer har gått till verket icke blott med den vetenskaplige forskarens allvar, han har äfven skådat sammanhanget med tänkarens skarpa blick och utfört skildringen med skaldens konst. Hans stil är manlig och kärnfull, han älskar korta, karakteristiska satser; öfverallt röjer sig snillets förmåga att i få ord säga mycket, ehuru visserligen uttrycket stundom blir något dunkelt och orakelmässigt.
E. G. Geijer.
Samtida litografi.
Geijer, som vid sidan af sitt historiska och filosofiska författarskap äfven skrifvit ett antal uppsatser i samhälleliga ämnen i starkt konservativ, delvis reaktionär anda (»den historiska skolans ultraism»), ägnade sig från slutet af 1830-talet mera öfvervägande åt politisk författarverksamhet och nu i liberal riktning, förklarande, att han »genom historiska studier drifvits från den historiska skolan». I Litteraturbladet (1838--39) behandlade han särskildt läroverksfrågan, representationsfrågan och fattigvårdsfrågan.
Geijers mångsidiga intressen vållade i viss mån en splittring, som orsakade, att flera af hans verk förblefvo ofullbordade.
Lefnad: Erik Gustaf Geijer var född å Ransäter i Värmland af en gammal bruksägareläkt. Efter en lycklig barndom, delad mellan studier och manliga idrotter i de vildsköna Ransätersbergen, anlände han 1799 till Uppsala universitet, hvars största prydnad han en gång skulle blifva. Han kom här i beröring med B. Höijer och blef dennes omhuldade lärjunge.
Med ett äreminne öfver Sten Sture vann han vid tjugu års ålder Svenska akademiens stora pris och fäste därmed vid sig stora förhoppningar. Han svek dem icke, ehuru det dröjde, innan han nådde fram. Under en resa till England, som var af stor betydelse för hans utveckling, utnämndes han till docent i historia (år 1810) och ingick följande året i Götiska förbundet, i hvars verksamhet han ifrigt deltog. I början af 1816 höll han föreläsningar öfver svenska historien, som besöktes af ett för den tiden oerhördt antal åhörare, bland dem den tyska författarinnan Amalia v. Helvig som då vistades i Uppsala och dit förde en fläkt från den stora kulturvärlden. Hon gjorde på honom ett djupt intryck och bidrog väsentligen till hans andes genombrott; väckte ej minst hans sinne för konstens skönhet. År 1817 blef Geijer professor i historia och ansågs såsom universitetets främste man på sin tid. Professorsstol och häfdatecknarkall höll han ock så kära, att han för dem afböjde anbud af biskopsstol och statsrådstaburett.
År 1821 blef Geijer med anledning af den filosofiska skriften »Thorild» utsatt för en tryckfrihetsprocess, som kunnat medföra landsförvisning, i det att vissa åsikter, som han uttalat om dogmerna, ansågos innebära förnekelse af den rena evangeliska läran. Till allmän glädje i hela landet -- men främst i Uppsala -- frikändes emellertid Geijer.
Geijers politiska »affall» -- 1838 -- från de åsikter han förut häfdat väckte naturligtvis det största uppseende och var af betydelse för vår inre utveckling. Mycket fick han af forna meningsfränder lida för sin öppet uttalade öfvertygelse. Också sjöng han samtidigt:
»Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida haf.
Stjärnhvalfvet öfver honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans graf.
Framåt! så är hans ödes bud,
och i djupet bor, som uti himmeln, Gud.»
År 1846 tog Geijer afsked och flyttade till Stockholm, där han
följande året afled. Själfständig manlighet var det utmärkande draget
i Geijers personlighet, hvars kärna var en varm, djup och på samma
gång fördragsam religiositet.
