Bellman.
Porträtt af Per Krafft d. ä. Gripsholm.
Frihetstiden (1719--1772)
Öfversikt
(född 1740, hofsekreterare, död 1795) står på öfvergången mellan detta och nästa tidehvarf men hade redan före 1772 års statshvälfning fullt utvecklat sin helt och hållet egendomliga skaldenatur. Hans första förebild var ock Dalin, sådan denne framträdde i sina muntrare visor och satirer. Under frihetstiden diktade Bellman till god del de originella sånger, som gjort honom så ryktbar, och var redan då mycket populär. Hans visor sjöngos öfver hela landet, och då Gustaf lII kommit på tronen, tog han den »vilda sångfågeln» i sitt hägn. Från 1780 inträder en afmattning i hans vittra alstring.
Bellman.
Porträtt af Per Krafft d. ä. Gripsholm.
Olika har väl domen fallit öfver Bellmans skaldeverksambet, särskildt med hänsyn till de ämnen, som han valde att besjunga, men alla äro dock ense om hans öfverlägsna snille, och för det bildade omdömet står han äfven såsom en känslig och varm målsman för glädjen i vår litteratur, ty det klappar ett hjärta bakom hans ystra sånger, om hvilka Tegnér yttrat, att
»det finns ej tid, som dessa toner söfver,
det finns ej land, som deras like har».
Hans skaldskap spritter af lif och sanning, däri röra sig lefvande gestalter från det glada hufvudstadslifvet inom vissa kretsar under 1760- och 1770-talen --, gestalter hvilka i sig själfva bära vittnesbörd om sin naturtrohet och sanning och som faktiskt voro gripna ur lifvet.
Bellmans bästa sånger äro samlade i tvenne serier, Fredmans epistlar och Fredmans sånger, till största delen diktade åren 1766--1777 och redan de kända i vida kretsar men samlade utkomna från trycket först på 1790-talet. I dessa framträda egenheterna i hans skaldelynne mest bestämdt och utprägladt. Bellman är humorist, glädje och sorg tona förenade i hans sång; bakom de mångskiftande, ytterst komiska, ja, till och med groft burleska figurer, som han med sådan målande sanning och kraft framtrollar, en Fredman, en Mollberg, en Movitz, en Ulla Vinblad, skall en uppmärksam iakttagare stundom finna uttryckt en vemodsfull tanke på jordelifvets ringhet och förgänglighet, och i den glädjebägare, som skalden kredensat, finnes nog mer än en droppe sorg och bekymmer. Tegnér har ock påpekat detta »vemodsdrag» i Bellmans skaldskap, »en sorg i rosenrödt». Men man får ej göra det till hufvudsak; glädjen öfver lifvets och naturens skönhet och fröjder är dock det afgjordt öfvervägande draget i hans diktning och det, som gjort honom populär inom de mest olika kretsar.
Bellmans humor är icke blott ett uttryck för hans eget hjärtas känslor, utan -- såsom redan är antydt -- den framträder förkroppsligad i en mängd natursanna och åskådligt skapade figurer. Han är en öfverlägsen skildrare med sinne för det konkreta. I nära samband härmed står, att oaktadt Bellmans sånger till sitt skaplynne äro lyriska, ett berättande element gärna är i dem inlagdt.
Man märke vidare den idylliska ton, som genomgår många af hans sånger, i synnerhet då naturens skönheter besjungas; ingen svensk skald har haft ögat så öppet för landskapets fägring som han; framhållas må i detta afseende sånger som Opp Amaryllis, Hvila vid denna källa, Fjäriln vingad syns på Haga och mångfaldiga andra, i hvilka han liffullt skildrar stockholmstraktens sköna nejder.
I Bellmans diktning är musiken på det närmaste förenad med poesien, och äfven om han lånade snart sagdt alla sina melodier från andra håll, förstod han att välja dem och lämpa dem så väl till sina sånger, att melodierna nu nästan blott lefva i samband med dessa och för det allmänna medvetandet stå såsom fullt bellmanska.
Lefnad: Karl Mikael Bellman föddes i Stockbolm, den äldste af 21 syskon. Han fick i föräldrahemmet en vårdad uppfostran, och hans undervisning erhöll en vitter riktning, liksom också ett i familjen ärftligt musikaliskt sinne hos honom utvecklade sig. Han bestämdes emellertid af sin fader, som var ämbetsman, till samma bana, för hvilken dock hans sorglösa och något lättsinniga lynne icke passade, så att han på denna väg misslyckades för att dess mera vinna framgång på en annan. Efter att hafva tjänstgjort till mycket liten båtnad i riksbanken (där han för oordentlighet måste lämna sin tjänst) och tullverket, utnämndes han år 1776 -- genom Gustaf III:s bemedling -- till sekreterare i nummerlotteriet, där han dock föga eller obetydligt tjänstgjorde, blef tillika hofsekreterare med någon pension och ingick vid denna tid giftermål.
Bellmans luta.
Svenska statens historiska museum.
De sista åren af hans lefnad klappade nöden ofta på hans dörr. Den 11 februari 1795 afled han i en svår bröstsjukdom, ännu mot slntet af sitt lif sjungande vid cittran de sånger, med hvilka han så ofta gladt sina vänner.
Liksom om hans skaldskap hafva äfven olika omdömen fällts om
Bellmans person, i hvilken en och annan -- med anledning af den sfär,
hvari hans personer röra sig -- företrädesvis velat se en lättsinnig
rumlare och intet annat. Att Bellman icke föraktade glasets njutningar
är säkert, men han synes icke hafva varit någon länkbunden slaf under
den last han i sina sånger så ofta beskrifver. Hela hans lif var en
inspirerad sångares, och för världens praktiska kraf hade han föga
sinne. Han var en klen hushållare och skral ämbetsman, men han var ock
en godhjärtad människa och vän.
