Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes Messenius - Magnus Olaf Asteropherus - Reformationstidehvarfvet (1521--1611). Folkvisdiktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 REFORMATIONSTIDEHVARFVET.
professor Johannes Rudbeckius och dennes parti vid universitetet.
Det var just denna strid, som framkallade Messenius’ svenska
skådespel, genom hvilka han täflade med Rudbeckius, som uppförde latinska.
Då trätorna blefvo alltför svåra, så att de till och med urartade
till slagsmål mellan hvarderas anhängare bland studenterna,
förflyttades båda lärarne till andra platser. Messenius anställdes
först såsom arkivarie samt erhöll 1614 plats såsom assessor i den
nyinrättade Svea hofrätt. Snart fick han äfven i Stockholm
vedersakare och angafs våren 1616 för att förehafva stämplingar till
förmån för polska grenen af Vasaätten. Messenius hade i hvarje
fall, trots sin ed, åter trädt i förbindelse med katolikerna. Han
insattes - vid 37 års ålder - i fängelse på obestämd tid och
fördes till Ka janeborg, där han rönte en grym behandling, som
först mot slutet af hans lif mildrades. Sin fängelsetid använde
han till oafbrutna vetenskapliga studier.
Magnus Olai Asteropherus (rektor i Arboga, sedan kyrkoherde,
f 1647) författade efter utländska mönster En lustigh Comcedia
vid namn Thisbe, det bäst byggda dramat inom vår äldre litteratur,
hvari han på ett verkligt dramatiskt sätt, med en för tiden ovanlig
formfulländning, behandlade den antika sagan om Pyramus och
Tisbe. Stycket är på sina ställen äkta komiskt men mer än
lofligt plumpt.
Äfven ett antal andra dramer finnas kvar från denna tid.
Folkvisdiktningen fortsattes äfven under detta skede,
och åtskilliga forskare äro benägna att anse flertalet
folkvisor härröra från reformationstiden, då bl. a. en stor del
ballader inkommo från Danmark. Bland senare folkvisor
äro de långa s. k. »romanvisorna», t. ex. kärleksromanserna
om Axel och Valborg och Torkel Trundeson; vidare
en dikt om Liten Karin, som ursprungligen var en
legend, hvilken omdiktades till riddarvisa; herr Karl och
nunnorna, en humoristisk visa, som skämtar med
klosterlifvet, o. a. Utom de episk-lyriska balladerna förekomma
en mängd rent lyriska visor med erotisk färg, ofta något
fadda och entoniga i sin klagan öfver de »klaffare», som
lägga sig emellan de älskande. I en del af tidens visor
uppenbarar sig en viss frisk renässansanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
