Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Inledning. I. Lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillägnats af vida kretsar. Sångens ämnen äro af mångfaldiga slag.
Den besjunger fäderneslandet, kärleken, naturen, lifvet, döden,
sällskapsglädjen, drufvan, olika yrkesfröjder o. s. v.
Inom alla länders litteratur förekommer en rikedom af exempel på
detta diktslag. Bland världslitteraturens största skalder inom den
omedelbara känslans lyrik må nämnas Robert Burns, Goethe, Heine, Victor Hugo;
bland nordiska diktare företrädesvis: Franzén, Atterbom, Runeberg,
Snoilsky, Fröding; Kristian Winther, Björnson, Drachmann.
3) Betraktelsens lyrik: »tankepoesien». Här gifver reflexionen
öfver den känsla, som fyller skalden, sin prägel åt dikten, som
framställer poetiska tankar i en kedja af sammanhängande bilder.
Till denna grupp hör främst elegien. Med elegi förstods
ursprungligen (i Grekland) en betraktande dikt i allmänhet, under
det att man numera härmed afser en klagodikt, i hvilken uttryckes
en mild, vemodsfull stämning, född af saknad eller längtan efter
något för sångaren dyrbart föremål.
Exempel: Stagnelius, Malmström (»Angelika»), Edvard Bäckström.
Till elegien sluter sig »epigrammet» i antik mening, en
sinnrik skrift utan den satiriska udd, som kännetecknar det moderna
epigrammet (se sid. 9). Vidare räknas till betraktelsens lyrik en
stor del moderna reflexionsdikter (»tankelyrik»), allvarliga
festsånger m. m. En del af dessa har mer eller mindre lärodiktande
syfte (se sid. 9).
Exempel: Schiller, Byron; Wallin (»Dödens ängel»), Tegnér (»Sången»,
»Det eviga», »Fridsröster»), Stagnelius, Viktor Rydberg, Snoilsky, Wirsén,
Heidenstam.
Till betraktelsens lyrik höra också vissa, ursprungligen
sydromanska diktformer (sonett, canzone o. d.), i hvilka hänsynen
till det rent formella spelar en väsentlig roll och i viss mån
återverkar på innehållets art samt gör dikten mera reflekterad,
mindre omedelbar.
Sonettskalder: Atterbom, Nicander, Böttiger, Snoilsky.
—
På öfvergången från lyrik till epik står såsom
mellanformer: romansen och balladen, korta berättande dikter,
som framträda i lyrisk, sångart ad form och äro
genomdränkta af lyrisk stämning.
Benämningarna romans och ballad brukas ofta om hvarandra,
så att gränsen är sväfvande.
Flertalet folkvisor äro romanser eller ballader; af nyare skalder, som
upptagit romans- och balladformen, märkas: Goethe (»Erlkönig» och
»König von Thule»), Heine (»Lorelei»), Uhland (»Des Sängers Fluch»);
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
