Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 44 A. 1 nov. 1933 - Josef Weijne: Lydnad för gällande lag. Medborgarkunskap skapar samhörighet med rättssamhället - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
första hand åstadkomma ett lidande för
brottslingen utan göra honom
samhällsduglig. Detta kan icke ske, om han på
alla håll möter misstro och förakt.
Förståelse och medkänsla är viktiga ting i
samlevnaden, men de får givetvis icke
utsudda rättsbegreppen.
Bör man vidröra aktuella rättsfall?
Något bestämt svar på den frågan kan
knappast givas. Det gäller här som så
ofta vid undervisningen, att lärarens
personliga läggning och intressen får
vara avgörande. Men under alla
förhållanden får man icke offra åt det
sensationella. Stundom kan dock ett
aktuellt fall säga barnen åtskilligt. När
t. ex. en springpojke för något år
sedan blev dömd till långvarigt
straffarbete för mened, inskärper detta hos
eleven, hur allvarligt det är att vittna.
Likaså kan ett fall ur verkligheten
belysa faran av förskingring vid
avbetalningsköp etc.
För ett samhälle är det alltid av
betydelse, att medborgarna utan knot och
som en naturlig sak vill lyda lagarna.
I de upprörda tider, som vi nu lever i,
är det av alldeles särskild vikt att
inskärpa rättssamhällets värde. Skolan är
samhällets tjänarinna. Och på detta
område kan fortsättningsskolan uträtta
ett verkligt gott och i bästa mening
samhällsbevarande arbete.
LÄST OCH ÅTERGIVET
Frågan om skolböckerna tillhör dessa
spörsmål, som under åratal varit på
tapeten, diskuterats och utretts, men där
man alltjämt står och stampar på
samma fläck. Ända sedan 1919 har frågan
varit föremål för olika framställningar
och undersökningar. För fem år sedan
uppdrogs åt sakkunniga att utreda
frågan om standardisering av läroböcker
genom anordnande av någon form för
statlig förlagsverksamhet eller genom
statligt fastställande av vissa typer för
läroböcker. Skolöverstyrelsens yttrande
över de sakkunnigas förslag är
otillfredsställande, framhåller
Stockholms-Tidningen:
Att folkskolans läroboksfråga lämnats
utanför är beklagligt. Riksdagen har dock flera
gånger uttalat förhoppning om att hänsyn
även skulle tas till den. Förbistr ingen i
ifrågan om folkskolans läroböcker bottnar i de
föråldrade bestämmelserna om rätten att
avgöra, vilka böcker som skola användas. Med
undantag av läroböckerna i
kristendomskunskap, för vilka särskilda bestämmelser gäller,
tillkommer denna rätt vederbörande skolråd,
i vart och ett av landets alla skoldistrikt.
Varken folkskolinspektörerna eller
skolöverstyrelsen har här något avgörande ord. Då
vi har 2 400 skolråd, som på detta sätt själva
ska bestämma, är det kanske inte
oförklarligt, att för närvarande, enligt vad det
uppgivits, bortåt 4000 olika läro- och
läseböcker används i rikets folkskolor. Denna
mångfald av läroböcker kan varken vara behövlig
eller nyttig från undervisningens synpunkt,
även om man tar hänsyn till de många
växlande skolformerna. Och den, som icke
förstår, att detta tillstånd måste medföra onödiga
ekonomiska bördor för föräldrarna, har aldrig
haft någon kontakt med människor, som fått
pröva på förhållandena. Det ’förekommer dock,
att folk flyttar även på den svenska
landsbygden, och det är orimligt och onödigt, att
om man bara ilyttar mellan ett par socknar,
som tillhör olika skoldistrikt, barnen kan bli
tvungna att fullständigt byta om skolböcker.
Uppgiften om de 4 000 olika läro- och
läseböckerna förefaller orimlig.
St. T. ansluter sig till
undervisningsrådet Björcks reservation:
I det läge, som läroboksfrågan kommit,
förefaller det, som om kravet på en ny
utredning vore det enda möjliga. Men för att
frågan icke ska försumpas eller på nytt dragas
ut i det oändliga synes utredningen böra
anordnas i en sådan form, exempelvis inom
departementet, att den raskt kan genomföras
och leda till något resultat. Detta är av vikt
både från undervisningens synpunkt och med
hänsyn till föräldraekonomien. Den
sistnämnda underskattas nog en smula av mer eller
mindre spirituella läroboksförfattare, som
livligt deltar i den offentliga diskussionen om
läroböckerna men dock till sist är part i
saken. Vad själva undervisningen beträffar,
behöver det näppeligen råda något tvivel om,
att tillkomsten av vi&sa standardtyper av
läroböcker skulle öva en hälsosam inverkan på
andra läroboksförfattare och på hela
undervisningen. Att det nuvarande tillståndet med
mångfalden och de täta ombytena av
läroböcker icke är tillfredsställande erkänner även
skolöverstyrelsen, då den förordar en
koncentration kring ett mindre antal läroböcker.
Vi hänvisa till ledaravdelningen.
Kulturens gudaskymning ser
Svenska Dagbladet hota i det
nazistiska tvångsväldet över vetenskapen och
allt vad andlig kultur heter. Tidningen
uttalar en öppen och frimodig protest
och varning inför annalkandet av
»faror, som man trodde vara försvunna med
religionskrigens tidevarv»:
Nazismens makterövring i Tyskland har
medfört icke iblott det nya brottsbegreppet
rasförräderi, vilket nu ska inskrivas i
strafflagen, och alla de andra åtgärder, som
sammanhänger med »arisk» övertro. Den har
åtföljts av »rensningen» vid universitet och
läroanstalter av alla slag. Antisemitismen var
härvidlag blott eggen på det vapen, som
riktades mot varje för maktens innehavare
misshaglig åskådning.
Nu förklaras öppet, att icke blott
vetenskapsmännen utan även vetenskapen
själv ska nationaliseras. I oktoberhäftet av
Preussische Jahrbücher, som i två mansåldrar
varit en samlingspunkt för vad tysk andlig
odling haft ypperst, predikas ett program för
den historiska forskningen, vilket påbjuder
plikten att taga politikens krav till
rättesnöre för vetenskapen. Detta är ett oreserverat
godtagande av den bannlysning av själva
begreppet objektivitet, som »undervisnings- och
propagandaministern» — sammanställningen
är karakteristisk —. Göbbels angivit såsom
något av det fundamentala i nazistisk
uppfattning, och detta även på rättens område.
I full överensstämmelse härmed förkunnas nu
i Preussieche Jahrbücher: »Es darf in
Zukunft nur noch politische Historiker geben.»
Forskningen och dess lärosatser måste
»städse och alltid inriktas efter nationens
politiska behov, även musikens och diktkonstens
hävdatecknare kunna och skola i detta
hänseende vara politiska historiker».
Detta är blott ett exempel på vad
som nu allestädes sker inom tyskt
kulturliv, även där det syns ligga fjärran
från politikens omvälvningar. När sådant
förkunnas icke blott av nazismens
agitationsledare utan även inom de kretsar,
vilka ska företräda tysk forsknings och
vetenskapligt sanningssökandes högsta
traditioner, då sker något, som varslar
om en kulturkatastrof, framhåller Sv. D.
Vad som nu förtryckes är icke en
»livsfrämmande lärdomskult» — det är vad som
skapade tryckfrihet och avskaffade tortyr, det är
vad som skiljer ljus från mörker.
För trettiotvå år sedan mottog en tysk
forskare det första medicinska Nobelpriset. Det
gavs åt Emil von Behring och avsåg hans
bedrifter på bakteriologins område.
Prisutdelaren 1901 talade om vilka förhoppningar om
nya framsteg till mänsklighetens gagn, som
dessa väckte. Nu, ett tredjedels sekel senare,
diskuteras det bakteriologiska krigets
möjligheter. Ewald Banse, en av nazismens
nykreerade professorer i »Wehrwissensehaft»,
anbefaller varmt i sin »Einführung in eine
nationale Wissenschaft» krigföring med hjälp
av tyfusbaciller och lössläppandet hos
fienden av pestsmittade råttor. Den anda, som nu
kräver allenavälde över tysk forskning och
vetenskap, är en förnekelse av vad som
gjorde slut på att häxbål tändes till fromma
människors glädje. Den är i sin rasmytologiska
förhävelse negationen av de humana
livsmakter, vilka samma år som Alfred Nobel föddes
drev det engelska folket att rikta dråpslaget
mot slaveriets bestånd.
Skulle denna anda av nyvaknat
barbari segra, då förtvina i Tyskland den
tankefrihet och det vetenskapliga
sanningssökande, utan vilka vår
civilisation ej kan bestå och av vilka vi alla i
varje stund av vår tillvaro är
beroende, om vi också sällan förstår det,
säger till slut den citerade tidningen. Det
är upprörande, att tysk vetenskap ska
bliva det instrument, på vilket
Wagnerdyrkande nazism spelar den stora
sorgmarschen vid kulturens
Götterdämmerung.
Ska »skolfabriker» bli framtidens
skolor frågar en artikelförfattare i
Avesta Tidning och framhåller bl. a.
följande i anslutning till nu planerade
rationaliserings- och centraliseringsåtgärder.
Kan det pekas på några nackdelar med
centraliseringen? Ja, skolskjutsningen har
nog sina avigsidor. Det är kanske inte så
trevligt för mor och far att tänka på att
deras små skall gå ett stycke väg till
uppsamlingsplatsen och så kanske ibland sitta
våta på en buss eller bil en halv eller tre
fjärdedels mil. Eller då barn under dagen
blir sjuka. De kan då ej få gå hem i förväg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
