Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 40. 4 okt. 1933 - Karl Larsson: Folkskolans läsebok revideras. En granskning - Skolvärlden runt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fråga är, om det icke för framtiden
vore gagneligt, att författarnas antal
utökades i Folkskolans läsebok. Vi har
nu ett stort antal historiska forskare
och författare, som genom egna
förstahandsforskningar trängt djupt in i en
viss tidsperiod. Många av dessa skulle
säkerligen kunna skriva förtjänstfulla,
konkreta person- och sakskildringar
från olika tider. De kunde lättare
avväga sin framställning efter den
historiska forskningens resultat. Något
»hypotesmakeri» hade vi ingalunda att
frukta, men Folkskolans läsebok komme
bättre i kontakt med utvecklingen. I
den geografiska delen har detta
förfaringssätt, liksom för resten vid andra
läseböckers utarbetande, visat sig
fungera oklanderligt. Den pedagogiska
granskningen måste också beaktas. Det
är nödvändigt att lärare, som står mitt
uppe i det pedagogiska arbetet och har
kännedom om skolans behov utför
detsamma.
Vissa artiklar hade säkerligen
förtjänat en strängare bearbetning. »Sägnen
om Bråvalla slag» kan ingalunda mäta
sig med de isländska sagor som
tidigare förekommit och ännu förefinns i
läseboken. Någon historisk kunskap ger
den inte. »Erik XIV och Sturemorden»
står inte i överensstämmelse med den
historiska forskningens ståndpunkt.
Även på detta område har vissa
resultat framkommit, som torde medföra,
att även den elementära
framställningen måste anpassas därefter. Rud.
Elanders och Ingvar Anderssons
djupgående undersökningar kompletterar i
väsentliga punkter den gängse
uppfattningen. En så detaljerad
bataljskildring som den C. Grimberg författat om
slaget vid Breitenfeld kan väl vare sig
ur stoff- eller språksynpunkt vara
lämplig i folkskolan. Tänk om man
skulle vara så ingående vid
behandlingen av övriga uppgifter.
Bataljskildringarna har sett sina bästa dagar. Man
må sedan hänvisa till vilka militära
auktoriteter som helst. Önskvärt hade
varit, att vår framstående Gustav
Adolfskännare professor Nils Ahnlund hade
fått i uppdrag att författa en skildring
av denne konung. Han hade säkerligen
haft förutsättningar därför.
Att olika meningar kan råda om
innehållet i en historisk läsebok är icke
någonting som man bör förvånas över.
Revideringen av tredje delen av
Folkskolans läsebok är ett ytterligt svårt
företag. Men varför utesluta ett par så
högtstående poetiska stycken som
Karlfeldts »Fäderna» och Geijers
»Odalbonden»? Jag måste medge, att jag blev
förvånad, när jag fann detta. De har
icke heller blivit intagna i del IV.
Så som den historiska delen av
Folkskolans läsebok nu föreligger, kan man
icke fälla något slutligt omdöme om
densamma. Revideringen av tiden efter
1660 måste gå fram efter nya linjer.
Den fredliga kulturutvecklingen bör
erhålla större utrymme. Lämpliga
källutdrag och personskildringar bör
dominera framställningen.
SKOLVÄRLDEN RUNT
Ryssland behöver nu de klassiska
ungdomsböckerna.
Den 14 september 1933 är intet
oviktigt datum i sovjetrysk kulturhistoria.
Enligt den engelska tidningen Times
har nämligen kommunistpartiets
centralkommitté den dagen uttalat, att
den ryska ungdomen ingalunda kunde
klara sig med uteslutande
propagandaböcker och att man därför måste
införa klassiska barnböcker och sagor igen.
Gamla författare ska nu tryckas i
hundratusentals exemplar.
Centralkommittén kräver, att den
första barnbok, som ska spridas, blir
Robinson Crusoe. Detta är intressant,
därför att denna bok ännu så sent som
1931 betecknades som »ett vittnesbörd
om den imperialistiska kulturen, som
lär, att de färgade raserna bör se upp
till den vite mannen». Andra böcker,
som nu sättes i händerna på ryska barn
efter att i femton års tid ha varit tabu,
är Gullivers resor, Bröderna Grimms
sagor och H. C. Andersens sagor.
Amerikanska tältskolor.
Skolorna i Los Angeles rasade in vid
jordbävningen i våras, och när
höstterminen började, tog man emot klasserna
i var sitt tält. Tälten är försedda med
de senaste pedagogiska nyheterna, så
undervisningen väntas inte förlora på
saken. Och barnen har naturligtvis
ingenting emot tälten.
Receptionsförmågan störst mellan 20
och 40 år.
En av professorerna vid Teachers
college, New York, mr Thorndike, har
efter 30 års undersökningar kommit till
den bestämda åsikten, att människans
receptiva förmåga knappast når sin
höjdpunkt förrän framåt 20-årsåldern
och sedan kvarstår tämligen
oförändrad till över 40-årsåldern. Med stöd
härav har han uppställt en delvis ny
pedagogisk teori, nämligen att man
under den vanliga skolåldern upp till
14-15 år inte så mycket bör belasta
minnet med rent kunskapsstoff utan
mera ägna sig åt den direkta
personlighetsdaningen. Sedan skulle man ända
fram till 30-årsåldern ge obligatorisk
undervisning i olika ämnen, lämpligast
i form av halvtidsskolor på fritiden.
Individen måste utvecklas.
Den renodlade individualismen
företrädes vid Teachers college av en för
övrigt mycket intressant
uppfostringsfilosof, professor Kilpatrick, som menar,
att ingenting i uppfostran har
betydelse, som inte utvecklar individen.
Gentemot honom står den andra, sociala
uppfattningen, som hävlar att individen
saknar betydelse om han inte inrangeras
i den allmänna samhällsbyggnaden och
underordnar sig den allmänna
samhällsordningen. Denna ståndpunkt
företrädes vid colleget av professor Watson.
Det stora gemensamma mål, som man
arbetar för vid skolan, är emellertid det
som nu liksom förr är Amerikas stora
politiska ideal: demokratin.
De nya tyska läroböckerna får
underbetyg.
Riksundervisningsministeriet har sänt
en skrivelse till delstaternas
undervisningsförvaltning, vari framhålles, att
det nationalsocialistiska genombrottet
föranlåtit olika tyska förläggare att
utge ett otal s. k. nationalsocialistiska
skrifter för ungdomen. Ministeriet
betonar, att största försiktighet är av
nöden gentemot dessa skrifter, och att man
i allmänhet anbefaller vederbörande att
bygga på läroböcker, utgivna före den
30 januari.
Tysk raskunskapskurs.
Den första raskunskapskursen för
lärare vid alla preussiska skolor öppnades
den 25 september i centralinstitutet för
uppfostran och undervisning i Berlin.
Vid kursen ska lärarnas kunskaper i
ärftlighetslära, ras- och familjevetenskap
samt befolkningspolitik grundligt
kompletteras.
SA-fostran i tyska skolor.
Före kriget infördes i de preussiska
skolorna regelbundna sportfritimmar,
och dessutom inrättades efter kriget en
månatlig vandringsdag för
skolgossarna. Preussens kultusminister, dr Rust,
har nu meddelat, att i framtiden dessa
fritimmar ska ställas till Hitlerungdomens
och, för de högre klasserna, SA:s
förfogande. Skolvandringsdagarna
jämte planerade flera-dagars-utflykter ska
genomföras med Hitlerungdomens,
respektive SA:s hjälp. I lärarutbildningen
ska SA-sport och arbetstjänst utgöra
villkor för verkställande av den andra
examen.
Kritik mot tyska ungdomsvården.
Det nationalsocialistiska
distriktsfackrådet för kommunalpolitik, d:r Sievers,
Flensburg, vänder sig i en
nationalsocialistisk tidskrift mot de förekommande
alltför höga kostnaderna för ungdomens
välfärd. När en provins som
Schleswig-Holstein, skriver han, årligen
genomsnittligt utgett mer än 170.000 mark för
ungdomsvård, så är detta rent av en
skandal. Nationalsocialisterna borde ha
strukit denna siffra till noll. Dessa
medel användes blott för ändamål, som
tjänar till vår ungdoms förvekligande.
Ingen ungdom bör uppfostras, för
vilken man på det sättet röjer
svårigheterna ur vägen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
