Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 51. 17 december 1930 - Edvin Jonasson: Uppfosran till musik - Anna Ljunggren: Småskollärarinnornas lönefråga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1216
SVENSK LÄRARETIDNING
Mr 51
som är i klassen endast enstaka
timmar och dä av någon slags, som det
förefaller, naturnödvändighet tvingas att
hålla en disciplin, där sången, grundad
på samförstånd och förtroende, ej trivs;
Sången är en skygg fågel. Det är en
känd sak, att barnen ha svårt för att
finna den riktiga inställningen till en
tillfällig lärare. Det är till skada för
barnen, att under så betydelsefulla
timmar ryckas från klassläraren, som här
en stor psykisk makt över dem och att
de undandragas hans inflytande under’
timmar, som äro mest ägnade till god
ömsesidig inverkan. I Tyskland fordrar
den pedagogiska akademin, som trätt
i stället för folkskoleseminariet, att
alla studerandena, som anmäla sig att
bli antagna, genom prövning visa sig
inneha tillräcklig sånglig och
instrumental förut-bildning, frånsett
särskilda undantagsfall. Sedan gives en
grundlig musikbildning. Det
sorgligaste av allt vid de svenska
seminarierna är musikundervisningen. Med
den utbildning, som där beredes den
blivande läraren, är det omöjligt att
åstadkomma en undervisning av den
art, som här skisserats och som i
framtiden måste fordras, allra minst med
det antal timmar, som stå tillbuds. Men
ej häller en facklärare med den
utbildning, som ges vid konservatoriet, är
skickad att handha ämnet med de vida
perspektiv, som ger musiken en sådan
rang som uppfostringsmedel. Hans
bildning blir alltför fackbetonad, den
musikaliska begåvningen är ofta
ensidigt inriktad, kan förekomma
fullständigt isolerad.
Skall musiken kunna medverka till
personlighetens harmoniska daning,
måste läraren kunna finna vägen till
människan i barnet; med det höga
målet att höja hela landets musikkultur
måste han ha ’förmåga att skapa
intresse. Musiken får ej sjunka ned att
bli ett tidsfördriv, den skall betyda
något i en människas och en nations liv.
Det gäller alltså inte att sjunga bort
några timmar, att proppa barnen fulla
med ofta framför allt i
texthänseende mindervärdiga sånger, utan det
gäller »högsta möjliga utveckling av
lärjungarnas medfödda musiksinne i syfte
att fostra dem till intresserade och
deltagande medborgare i musiksamhället»
(Felix Saul.) »Ödet av ett lands
musikodling avgöres i skolorna», säger en av
Tysklands förnämsta musiklärde,
Herman Kretschmar. Målet kan synas vara
en utopi. I så fall är den en utopi i
verkligheten. Vårt folk är icke
omusikaliskt, vi äro erkänt det folk, som
näst italienarna har de vackraste
rösterna. Med medvetet på målet inriktat
arbete, som jag här ej kan gå in på,
-. det tar kanske generationer - och
med större intresse från statens sida
bör det icke vara ett mål, som endast
hägrar i fjärran och aldrig nås. Staten
bör medverka för sin egen skull. I ett
tal i preussiska lantdagen yttrade då-
varande ministern Becker i december
1925: »Kultusministeriets konsekventa
konstpolitik var efter revolutionen att
återerövra åt Tyskland dess rang som
världens främsta musikland. För det
andra - och det är den springande
punkten», sade han, »ha vi medvetet
och med eftertryck ställt musiken i
folkuppfostrans tjänst. Därmed skall
vår rationaliserade kultur tillföras nya
själsliga värden i antik och medeltida
mening. Genom hela politiken går en
enhetlig tanke, det är en i högsta
mening pedagogisk inställning till
konsten, inte så att konsten skulle bliva
skolmästrad, utan konsten värderas som
ett av de högsta och betydelsefullaste
elementen vid grundandet av en äkta
folkbildning.»
Man fordrar med eftertryck, att stat
och kommun medverka både i
avseende till sak och pengar på
musikodlingens område. Så finnes t. ex. en statlig
kommission, som utger
folkvisesamlingar i ypperliga arrangemang, en
avsedd för skolorna, en för blandad kör
och en för manskör.
Vad kunna vi göra för att komma ett
stycke närmare målet? Vi kunna skapa
en opinion för att det allmänna mer
intresserar sig för och inser den
utomordentliga betydelsen av problemet och
och dess lösning, vi kunna kräva
bättre musikutbildning åt
lärarkandidaterna och mera vidsynt utbildning av
facklärarna, vi kunna kräva redan nu
verkligt givande kurser med modern
pedagogik, inrättande av
musikinspektörs- eller rättare konsulenttjänster och
sedan gå in för ökat, alltså ej minskat
antal timmar i skolan.
Så kunna vi medverka i Det Stora
Bygget att skaffa Sverige en
musikkultur. Vi ha hört att grunden bör
läggas i skolan. Vi få kanske inte vara
med om det byggets taklagsöl, men vi
kunna vara med om att göra stommen
till musikodlingens tempel. Det finns
många husvilla, som vilja ta in där.
Folkvisans blyga jungfru irrar hemlös
omkring på främmande kalla, hårda
gator, och kammarmusikens nobla, något
äldre, frusne herre har ingen eld att
värma sig vid. Vi böra hjälpa dem -
och därmed oss själva. I det templet
skall vår ungdom en gång få röra sig
fritt och obehindrat, och inför musiken
känna vardagens okonstlade trofasta
kärlek och söndagens helgd. I detta
maskinkulturens tidevarv kunna vi väl
inte tillerkänna musiken den
utomordentligt starka, karaktärsbildande
verkan, som Pytagoras och hans
anhängare gjorde. Det fanns i deras skolor
sånger mot sinnets lidanden, mot
nedslagenhet, mot affekter, förbittring och
vrede, mot lusta och begär. Det är
obeskrivligt skönt när man läser, hur
lärjungarna efter uppstigande på
morgonen skakade av sig nattens sömnighet
och slöhet med sång, och hur de på
aftonen, innan de gingo att sova,
genom sånger renade sig från dagens li-
delser. Men något av den anden borde
leva i svensk skolsång!
Edvin Jonasson.
Småskollärarinnornas
lönefråga.
1928 års lönekommittés förslag om
lönereglering för befattningshavare vid
undervisningsväsendet mottogs av
småskolekåren med en stark känsla av
besvikelse.
För icke lång tid sedan stod denna
kår på en lönenivå under
existensminimum. Först vid löneregleringen 1918
tillförsäkrades småskollärarinnorna en
lön, som någorlunda täckte
existensbehovet.
När 1928 års lönekommitté tillsattes
förväntade därför småskollärarinnorna,
som alltid intagit en undantagsställning
i lönehänseende, att kommittén just
med hänsyn till denna missgynnade
löneställning skulle föreslå en lön med
starkare procentuell höjning för
småskollärarinnorna än för övriga
grupper inom undervisningsväsendet. En
sådan förväntan var berättigad. När
det därtill nu gällde en inplacering av
lärarna i det allmänna lönesystemet
vågade man även hoppas, att en
grundlig och rättvis prövning skulle
verkställas beträffande småskollärarinnornas
utbildning och arbete, och att en lön på
denna grund skulle tillmätas dem,
vilken icke understeg likställda
befattningshavares i statens tjänst. Man var
angelägen om att så skulle ske, då en
inplacering i lönesystemet eljest lätt
kunde bli ödesdiger för
småskollärarinnorna. Den plats i löneskalan, som
dessa vid en inplacering få sig
tillförsäkrad, komma de för visso att få behålla
lång tid framåt, hur ofördelaktig den
än blir. De möjligheter att gottgöra
småskollärarinnorna för en alltför låg
statlig lön, som kommunerna hittills
haft och begagnat sig av, kan man efter
en inplacering i lönesystemet säkerligen
ej räkna med, vare sig kommunerna få
behålla sin rätt i detta avseende eller
ej. En placering i alltför låg lönegrad
kan därför med fog betecknas som
ödesdiger.
Det var därför ej underligt att
kommitténs förslag, som för
småskollärarinnorna innebar en placering i 5 :e
lönegraden, framkallade en stark
upprördhet, som de gångna månaderna icke
förmått dämpa eller förminska. Denna
upprördhet fick starka uttryck vid
Sveriges småskollärarinneförenings
ombudsmöte i Stockholm den 22 nov., då
lönefrågan behandlades. Inför den
uppenbara orättvisan mot småskolekåren
spordes efter anledningen till
densamma. Ha småskollärarinnorna icke gjort
sig förtjänta av en fullgod lön? Svaret
kan icke bli mer än ett. Under de
senare åren, då småskolan efter nya
undervisningsplanens ikraftträdande i
många avseenden reformerats, har det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
