Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 34. 20 augusti 1930 - Särmeningarna i lönefrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 34
SVENSK LÄRARETIDNING
797^
grund i naturliga förhållanden: läraren
jäm-föres där icke med tjänstemän utan med
befolkningsgrupper, vilka i stor utsträckning
hava naturahushållning i stället för
penninghushållning och bland vilka kontantavlöning
lätt övervärderas. Följden därav har blivit,
att lärarna där hållits nere på låg lönenivå,
som icke motsvarar utbildningskostnader och
tjänsteställning och icke stått i rimlig
proportion till övriga tjänstemäns eller till
kollegers i städer och stadsliknande samhällen
lönenivå.
Det torde icke av någon kunna bevisas, och
ingen har på allvar försökt bevisa, att nu av
folkskollärare i städer och liknande
samhällen åtnjutna löneförmåner äro för höga. De
uppgå till ungefär 17 lönegraden. Är denna
riktig för städer, torde heller ingen kunna
bevisa lön i denna lönegrad vara för hög för
landsbygden. Det vore att påstå, att ett
lönesystem efter dyrortsgruppering icke är
baserat på riktiga grunder. Även folkskollärarna
på A- och B-ort hava rätt att anse sig böra
behandlas på samma sätt i förhållande till
sina yrkesbröder som övriga tjänstemän å
A-ort etc. i förhållande till sina å dyrare ort.
Nu kan det emellertid sägas, att större
städer med högt utvecklat skolväsen ansett
angeläget vara att genom jämförelsevis höga
kommunala lönetillägg tillförsäkra sig goda
lärarkrafter. Ett dylikt intresse från en
kommun bör uppmuntras, enär det måste gagna
landets uppfostringsväsen i dess helhet, att
ett antal lärarbeställningar göras till
föremål för tävlan och därigenom bidraga till
skapandet av bättre utkomstmöjligheter för en
kår, som praktiskt taget är i fullkomlig
avsaknad av möjligheter till befordran. Den
jämnstrukenhet, som utan eggelse till
fortkomst skulle bliva kårens prägel, skulle även
bliva skolans. Även efter en lönereglering
torde det därför inte- minst ur samhällets
synpunkt vara lämpligt, att kommunerna få
bibehålla sin rätt att allt efter egen vilja
giva lärarna lönetillägg.
Under förutsättning, att så bestämmes, kan
lägre placering än i 17 lönegraden
ifrågasättas. Detta synes även böra ske i betraktande
därav, att en lönereglering för folkskolansK
personal i enlighet med lärarlönekommitténs
förslag ansetts draga för höga kostnader in
summa. Även kommitténs direktiv anbefalla
såsom angeläget, att lönereglering föreslås
med mindre kostnad för statsverket, än som
enligt det tidigare framlagda förslaget
förutsatts.
På grund av kommitténs förslag om
ersättning för övertidsläsning anser jag mig
kunna övergiva den ståndpunkt jag i början av
arbetet med löneregleringen för folk- och
småskolans personal intog. Fullt berättigade
synas mig kraven på och förslagen om 17
lönegraden för manlig folkskollärare vara. Enär
emellertid med av kommittén föreslagen
beräkning av övertidsersättning
löneförmånerna i vissa fall även med lägre placering
komma att uppgå till föreslagen storlek, anser
jag mig böra taga sådan hänsyn därtill, att
jag anpassar lönegradsplaceringen därefter.
Därvid är emellertid att märka, att för
flertalet av lärarna inom de lägsta
ortsgrupperna, d. v. s. å ren landsbygd, torde
övertidsläsning icke vara vanlig. Inom dessa
ortgrupper befinna sig mer än hälften av samtliga
lärare. Det kan icke vara billigt, att lönen,
som för nämnda lärare i de flesta fall således
blir maximilön, sättes med hänsyn
uteslutande till de lärare inom högre dyrortsgrupper,
vilka erhålla övertidsersättning. Enär två
lönesättningar äro praktiskt otänkbara,
anser jag ett slags medelväg böra tänkas.
Enligt denna utgångspunkt skulle
»medelvägen» vara den 16 lönegraden. Denna torde
även ur en annan synpunkt med hänsyn just
till Övertidsersättningen vara en medelväg. Det
är nämligen, såsom även en flyktig
undersökning ger vid handen, ingalunda alltid fallet,
att övertidsläsning, där den förekommer,
uppgår till en månad; flerstädes inskränker den
sig till ett mindre antal veckor. För den, som
befarar för hög lönenivå för folkskolans
lärare, innebär min medelväg alltså intet avskräc-
: lärare med den av staten garanterade
lönen komma endast i undantagsfall upp till
17 lönegradens belopp och detta i huvudsak
blott å orter, t. ex. i de större samhällena, där
denna lönenivå redan uppnåtts på grund av
kommunala lönetillägg och nu utgående
ersättning för övertidsarbete.
Med placering i 16 lönegraden skulle
folkskollärare komma en lönegrad högre än t. ex.
postassistenter. Denna placering måste anses
fullt berättigad med hänsyn till utbildning
och utbildningskostnader. En i detalj
genomförd jämförelse anser jag onödig; endast
följande må framhållas. Postassistentutbildning
är praktiskt taget följande: studentexamen,
tre månaders provtjänstgöring och 30
månaders utbildningskurs; kursen är i huvudsak
vikariat eller annan avlönad tjänstgöring vid
postkontor; endast tre månader utgöra
teoretisk elevkurs, under vilken även en viss
avlöning utgår; blott den första
provtjänstgöringen är helt oavlönad.
Folkskollärareutbildningens omfattning framgår därav, att den i alla
ämnen godkände student, som vill bliva
lärare, måste före intagning i seminariet prövas i
musik och slöjd samt därpå underkasta sig
ett års semiiiariestudier; under denna tid
åtnjuter han icke något som helst arvode,
dagtraktamente eller lön. Postassistenten kan
vinna och vinner i de flesta fall befordran;
redan vid första befordran uppnår han 17
lönegraden. Folkskollärare kan, praktiskt taget,
aldrig vinna någon befordran. Även om
utbildningen skulle jämställas, torde med
hänsyn till senare förhållandet 16 lönegraden för
lärare vara riktigare än en lägre placering.
Vad beträffar lärares tjänstgöring, utgör
den icke såsom i trafikverken 7 timmar per
dag; minimi tjänstgöringen är synnerligen
ofta/ vilket var och en lätt kan kontrollera,
ungefär 8 timmar per dag, då man däri
inräknar, vilket man vid en rättvis och
opartisk beräkning av arbetstiden naturligtvis
icke kan underlåta, den för
lektionsförberedelser och rättandet av skripta nödvändiga
tiden. Lärarnas minimitjänstgöring är 34^/a
veckor; alltså utgör hans överskott av 6
timmar per vecka sammanlagt 207 timmar eller
ungefär 29 arbetsdagar, d. v. s. något mer
än en månad. Ferierna äro alltså faktiskt
minst en månad kortare, än även den
kortsyntaste allmänuppfattning räknar med.
Därtill kommer, att dessa lärare så gott som
alltid äro klassföreståndare, vilket för med sig
ett icke ringa arbete såväl under läsåret som
vid dess början och avslutning.
Det bör här framhållas, att läraren även
nödgas taga befattning med otaliga fall utom
det egentliga skolarbetet, där omtanke, och
tid måste offras. Till hans gärning hör bl. a.
plikten att samarbeta med hem och
målsmän, att - särskilt i städerna - deltaga i
den sig allt mera vidgande sociala omvårdnad
om barnen, som numera är ett led l
folkskolans verksamhet. Någon motsvarighet härtill
föreligger icke för andra tjänstemän, i varje
fall icke såsom plikt. Dessa uppgifter äro
oftast av sådan art, att de kräva medverkan
från varje lärares sida.
I det sammanhanget kunde även åtskilligt
sägas om den särskilda art av ansvar, som en
lärare har. Beträffande andra tjänstemän
framhålles icke sällan, att ett visst mått av
ekonomiskt ansvar motiverar en viss
löneställning. Större berättigande, i varje fall
icke mindre, synes mig ligga i kravet på att
de, som hava ansvaret för våra barns upp- ,
fostran, icke betraktas och behandlas, som
om av dem förvaltade värden vore
betydelselösa. Samhället lider skada utav att förbise
lärareansvaret, utav att underskatta dess vikt
för samhällets vård och växt.
Då jag placerar de manliga lärarna en
lönegrad högre än kommittémajoriteten gjort,
bör detta hava till konsekvens högre
placering även av de kvinnliga. Liksom för lärarna
föreslår jag för lärarinnorna en lönegrads
högre placering än kommittén, alltså 13
lönegraden.
Beträffande de kvinnliga lärarna är det att
märka, att kommitténs kvinnliga ledamot
föreslår samma placering som jag. Hon gör det-
ta utav rent lönetekniska skäl.
Kommittémajoritetens mening om manlig lärares
placering i 15 lönegraden godtager hon dock och
placerar kvinnlig lärare på grund av annan
utgångspunkt blott två lönegrader lägre.
Ehuru jag önskar, att kvinnliga lärares löner
måtte bliva de högsta skäliga i förhållande till
männens, har jag icke kunnat föra opp
kvinnorna l 14 lönegraden. Därvid ha budgetära
skäl varit avgörande.
En lönereglering enligt mitt förslag gör en
merkostnad i jämförelse med kommitténs
förslag av i runt tal S1^ miljoner kronor för
folkskolan. I den kungliga propositionen till
riksdagen år 1929 angående provisorisk
avlöningsförbättring säges, att bakom kraven på
ökade löneförmåner »ligga synnerligen
kännbara behov». Då jag föreslagit högre
löneplacering än kommittén, har jag tagit fasta på
sådana behov. Det har därvid av mig ansetts
nödvändigt att söka tillfredsställa de största,
först.
Till sist vill jag framhålla, att efter en
lönereglering i enlighet med mitt förslag
praktiskt taget alla kommunala lönetillägg
sannolikt bortfalla. Det bygger nämligen på
sådana lönesatser, att nuvarande löner + nu
utgående kommunala tillägg icke underskridas.
Kostnadsökningen för det allmänna blir
därför icke identisk med kostnadsökningen för
statsverket: en del av kommunernas bördor
avlyftas; det blir flerstädes blott en annan
fördelning mellan stat och kommun.
I tidigare nämnd proposition om
provisorisk avlöningsförbättring säges: »att det av
lärarelönekommittén framlagda förslaget -.
- - ännu icke givit anledning till någon
framställning till riksdagen––––––torde i
huvudsak hava berott på det statsfinansiella
läget.» Om detta skäl tidigare ansetts vara
för handen, torde med nuvarande
statsfinansiella läge intet hinder längre föreligga för
infriandet av Thorssons löfte till landets
lärare. Jag anser mig icke hava nämnvärt
försvårat detta genom att minska
lärarlönekom-mitténs förslag med S1^ miljoner kronor
mindre än 1928 års lönekommittés majoritet
tänkt.
Under hänvisning till här ovan framförda
motivering och under förutsättning av att de
i densamma angivna villkoren beträffande
kommunernas rätt att utbetala kommunala
tillägg fastställas, föreslår jag alltså, att
manlig folkskollärare placeras i 16
lönegraden och kvinnlig folkskollärare i 13
lönegraden; i relation härtill böra löner till
icke-or-dinarie lärare fastställas.
Hr Wagnssons reservation omfattar
givetvis, åtskilliga detaljer i
avlönings-reglementet jämte löneplaceringen för
flera lärargrupper. Vi avtrycka de
partier i uttalandet, som ha särskilt
avseende på de kommunalt anställda lärarna.
Beträffande kommunala tillägg utöver
lön anför han sålunda:
I likhet med rektor Sjöwall har jag icke
kunnat biträda förslaget att genom
avlöningsreglementet skapa ett hinder för kommunala
lönetillägg. Jag är övertygad om att efter en
lönereglering, genom vilken de kommunalt
anställda lärarna erhölle en skälig
löneplacering, de kommunala tilläggen i de flesta fall
skulle försvinna. Men för
undervisningsväsendet och för kommunerna kunna uppstå stora
olägenheter, om alla kommunala tillägg, på
sätt kommittén föreslagit, f ö rb j ödes. I all
synnerhet skulle dessa olägenheter framträda
i skoldistrikt med ett starkt utvecklat och
välorganiserat skolväsen. I dessa kommuner
förekommer nu i viss utsträckning
specialundervisning av olika slag. Endast för
hjälp-klassundervisningen medger kommittén högre
löner än för den vanliga undervisningen. För
de däremot icke mindre betydelsefulla
pedagogiska försöksklasserna liksom specialklasser
för lomhörda, tuberkulösa o. s. v. skulle i
vissa fall erbjuda sig svårighet att med
tillämpning av den föreslagna bestämmelsen erhålla
lämpliga lärare. Vidare måste det anses egen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
