Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 12. 19 mars 1930 - Radion och folkskolan. Av lektor Gösta Bergman - Fallenhet för lärarkallet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
272
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 12
Mycken och värdefull detaljkritik
har framkommit med anledning av
höstens utsändningar, och många av de i
samband därmed framförda uppslagen
skola utan tvivel komma skolradion till
godo under den närmaste framtiden.
Det synes emellertid vara ställt utom
allt tvivel, att de linjer på vilka
skolradion nu slagit in, äro riktiga och i
stort sett komma att bli beståndande.
I den frågelista, som skolöverstyrelsen
utsänt rörande höstterminens program,
förekom frågan: »Ha
skolradioutsänd-ningar, då de äro som bäst, enligt Eder
åsikt en uppgift att fylla i skolans
arbete?» På denna fråga ha 110 av de
111 folkskolor, som ifyllt frågelistan,
svarat klart och obetingat ja.
En mycket viktig förutsättning för
att programmen skola bli till verklig
nytta för undervisningen är att de bli
föremål for ett för-, med- och
efterar-’bete från såväl lärarens som elevernas
sida. Om föredraget oförberett går ut
i klassen, så kan det visserligen i bästa
fall skänka omväxling och stimulans i
det dagliga arbetet, men dess betydelse
för själva undervisningen blir icke stor.
Avlyssningen bör närmast uppfattas
som ett tempo i en sammansatt akt, i
vilken också ingår förberedelse och
efterföljande arbete i form av
klassdiskussion, återberättelse m. m.
Har man en sådan uppfattning av
radioföredragen, ,så bortfaller också
den invändning, som åtminstone
tidigare kommit till uttryck, att skolradion
skulle strida mot den moderna strävan
inom skolan att låta barnen arbeta
självständigt. Skolradion blir en ny
arbetsform, vars vinst bl. a. blir, att
barnen läras att lyssna på en längre
sammanhängande framställning och återge
dess innehåll. Varje pedagog vet, att
detta är en mycket svår uppgift och
att man icke alltid kan vänta, att
huvudpunkterna i det åhörda komma
igen i återberättelsen, men det är en
viktig uppgift för skolan och kan
skolradion göra en insats på denna punkt,
fyller den en verklig uppgift.
En viktig sak är, att skolorna till
rimligt pris kunna komma över
tillförlitliga mottagningsapparater. Här
måste uppenbarligen vissa åtgärder
vidtagas. Till att börja med böra vissa
utprovade skolradioanläggningar
upptagas i skolöverstyrelsens förteckning
över undervisningsmateriell, men
därjämte böra underhandlingar inledas
med ifrågakommande firmor om
särskild rabatt vid inköp för skolornas
räkning. Slutligen måste nog även hos oss,
liksom i Danmark, Tyskland och
England, statsmedel i en eller annan form
anlitas såsom bidrag till skolorna för
inköp av de bästa möjliga apparater.
Inom den närmaste framtiden
komma skolöverstyrelsen och k. m: t att
taga ställning till Skolradions
fortsättning; närmast gäller det en
tvåårsperiod omfattande läsåren 1930-1932.
Det är uppenbart, att i fortsättningen
representanter för folkskolan böra be-
redas ett mera direkt inflytande på
programverksamheten än vad fallet varit
hittills. Det framgår redan därav, att
75 % av de f. n. såsom regelbundna
lyssnare registrerade över 400 skolorna
äro folkskolor. Under vilka former
denna medverkan vid
programgestaltningen skall äga rum, är f. n. föremål för
undersökning.
Fallenhet för lärarkallet.
Skolöverstyrelsen har den 4 mars till
k. m :t avgivit ett utlåtande av i
huvudsak följande lydelse:
Genom nådig remiss den 7 april 1928 har
e. k. in:t anbefallt skolöverstyrelsen att efter
vederbörandes hörande avgiva utlåtande
rörande en av medlemmar av lärarkollegiet vid
folkskoleserninariet i Växjö gjord
framställning om vissa ändringar i gällande stadga
för statens folkskoleseminarier. Vidare har
e. k. m:t genom remiss den 5 mars 1929
påkallat överstyrelsens yttrande rörande en
framställning från styrelsen för Sveriges
folkskollärarförbund, åsyftande att vitsordet
för fallenhet för lärarkallet måtte utgå ur
folkskollärares examensbetyg, med åliggande
för överstyrelsen att i sist sagda ärende höra
vederbörande lärarkollegier och domkapitel
samt lämna centralstyrelsen för Sveriges
allmänna folkskollärarförening tillfälle att
yttra sig.
Den angelägenhet, som i först angivna
framställning avhandlas, berör så till vida
eri betydelsefull sida av
folkskoleseminariernas organisation, som spörsmålet om den
lokala styrelsens ordnande, gjordes till föremål
för prövning av 1913 års riksdag i samband
med förslaget till omorganisation av rikets
folkskoleseminarier. Föredragande
departementschefen övervägde ganska ingående
denna del av organisationsfrågan och kom därvid
till det resultatet, att domkapitlen tills
vidare borde bibehållas såsom lokalstyrelser,
ehuru med väsentligen mera begränsad
befogenhet än fallet tidigare varit. Den
ståndpunkt, som departementschefen intagit, gav
icke riksdagen anledning till särskilt
uttalande.
Under dessa omständigheter synes det
överstyrelsen uppenbart, att en så
grundväsent-lig omläggning av den lokala
seminariesty-relsens ställning och uppgifter, som av
pe-titionärerna åsyftats, icke gärna kan
ifrågakomma utan förnyat hörande av riksdagen,
i varje fall i sådär a punkter, som tidigare
varit riksdagen underställda. Då det icke
torde kunna anses utan vidare klart, att
tillräcklig anledning föreligger att nu vidtaga
en sådan, åtgärd och då överstyrelsen i vart
fall hyser den uppfattningen att redan av
praktiska skäl en fullständig revision av
stadgan för statens folkskoleseminarier snarast
möjligt bör komma till stånd, håller
överstyrelsen för mest ändamålsenligt, att frågan
öra seminariets lokala styrelse upptages till
närmare övervägande först i samband med
berörda revisionsarbete. Därvid synes jämväl
böra särskilt beaktas, huruvida icke vissa av
de av petitionärerna framhållna önskemålen
äro av beskaffenhet att böra och kunna
tillmötesgås, oavsett ställningstagandet till den
principella huvudfrågan och sålunda av rena
lämplighetshänsyn.
Under hänvisning till vad sålunda anförts
får överstyrelsen uttala, att den föreliggande
framställningen för närvarande icke synes
påkalla någon e. k. m:ts ytterligare åtgärd.
Vidkommande den av styrelsen för Sveriges
folkskollärarförbund ingivna framställningen
torde först böra erinras, att densamma
vunnit understöd av allenast tre
seminariekollegier, ett domkapitel samt centralstyrelsen för
Sveriges allmänna folkskollärarförening. Det
stora flertalet av de hörda myndigheterna
hava sålunda motsatt sig det ifrågasatta
borttagandet av vitsordet för fallenhet.
Framhållas må, att i detta sammanhang från
ett par håll vissa önskemål uttalats gående
ut på dels ett förtydligande av
fallenhetsbetygets innebörd med angivande av de
grunder, på vilka detsamma bör vila, dels
åvägabringande av ökade
differentieringsmöjligheter genom införande av flera grader.
För egen del finner sig överstyrelsen
bestämt böra hävda den meningen, att
fallenhetsvitsordet för de tjänstetillsättande
myndigheterna otvivelaktigt är ägnat att utgöra
en mycket god vägledning vid bedömandet av
de sökandes kvalifikationer. Också avgives
numera vitsord för fallenhet för lärarkallet
vid olika former av lärarutbildning, vilken
omständighet för dem som ämna söka
utbildning för lärarkallet torde utgöra anledning
till särskild eftertanke i fråga om en av de
främsta förutsättningarna för att kunna
lyckas.
De framförda invändningarna mot denna
ordning kan överstyrelsen icke tillerkänna
någon avgörande betydelse. Den
omständigheten, att det kan vara förbundet med
svårigheter för en läroanstalt att avgiva ett
rättvisande omdöme, kan givetvis icke få
utgöra tillräckliga skäl för avskaffande av
fallenhetsvitsordet. Överstyrelsen hyser också
deri uppfattningen, att arbetsformerna och
förhållandena vid seminarierna äro sådana,
att de medgiva avgivande av
fallenhetsvitsord, vilka i stort sett måste anses
rättvisande. Det torde jämväl äga sin riktighet, vad
som från flera håll anförts, att berörda
svårigheter måste framträda vida starkare vid
provåret än i seminariet, utan att man
därvid ansett sig böra påkalla återgång till en
tidigo,re ordning. Överstyrelsen måste alltså
anse de skäl, som betingat de nu gällande
föreskrifterna, att särskilt fallenhetsvitsord
skall avgivas i folkskollärarexamen, såsom
alltjämt vägande och kan sålunda icke
förorda, att vitsordet i fråga utgår ur betyg
över avlagd folkskollärarexamen.
Skulle spörsmålet om sagda vitsords
avskaffande finnas böra på allvar tagas under
övervägande, synes man hänvisad att ägna
uppmärksamhet åt frågan om ett generellt
avskaffande av detsamma och icke begränsa
prövningen till att avse allenast
folkskole-seminarierna.
Vad angår önskemålen om ett
författningsenligt klargörande av de grunder, efter vilka
bedömandet av fallenheten bör ske, har
överstyrelsen icke lätt att se, hur en sådan
ordning skulle vara möjlig att realisera. Det
låter sig givetvis icke göra att i en
författning detaljerat fastslå, vilka särskilda
omständigheter, härvid böra beaktas, icke
heller i vilken mån den ena eller andra
lärar-egenskapen skall vitsordas på det ena eller
andra sättet. Om, såsom överstyrelsen håller
för troligt, dessa önskemål närmast
föranletts av en i och för sig berättigad strävan
efter likformighet i bedömandet vid skilda
ut bildningsanstalter, anser sig överstyrelsen
böra upplysa, att överstyrelsen genom
fortgående aktgivande på betygsnormen vid olika
folk- och småskoleseminarier samt erinringar,
i de fall där anmärkningsvärda undantag
från det regelmässiga framträtt, funnit det
möjligt att uppnå relativ likformighet inom
ramen av gällande författningsföreskrifter,
såsom ock av förefintlig betygsstatistik
framgår. Och i fråga om kravet på införande av
ökade möjligheter till differentiering har
överstyrelsen svårt att inse, att såmedelst
bedömandet skulle underlättas eller bliva mer
rättvisande. Ett motsatt förhållande torde
snarare kunna* förväntas inträda.
Under-dessa omständigheter finner sig överstyrelsen
icke kunna biträda den uppfattning, som från
enstaka håll* kommit till synes, om
lämpligheten att genom mera detaljerade eller
ändrade föreskrifter ingripa till reglerande av
normerna för fallenhetsbetyget.
Vid det övervägande, som överstyrelsen
sålunda ägnat den föreliggande
framställningen, har överstyrelsen alltså icke ansett
densamma böra föranleda någon e. k. m:ts
ytterligare åtgärd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
