Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 9. 26 februari 1930 - Bror A. Sjögren: Skolradion prövad av landsbygdens fortsättningsskolor - Anna Christensson: "Fri läsning" i småbarnsklasserna. Ett försök
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
192
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 9
de dispositioner och frågor, kan
återgivandet av följande avsnitt därav vara
på sin plats.
Hur våra ämbetsmän arbeta.
Av riksdagsman Värner Eydén.
Vad uträttar Konungens Befallning skavande f
(Den 9 jan.)
Länsindelningen. Landshövdingen
(överståthållaren). Landskansli och landskontor.
Ordningens upprätthållande - polisväsendet.
Häradsskrivare. Skatteuppfoörden.
Prövningsnämnden. Landstingsärendena. K. B. som
administrativ mellaninstans. Landshövdingen
som främjare av länets utveckling.
Frågor.
Vem är K. B. i ditt län?
Vern fattar beslut inom länsstyrelsen?
Vern sänder ut kronodebetsedlarna?
Till vem inbetalas kronoskatten?
Vet du något särskilt, som landshövdingen
i ditt län uträttat för att främja länets
utveckling?
Skolradion har mottagits med skilda
uppfattningar. Förvisso kommer ett
flertal av fortsättningsskollärare att
vitsorda dess betydelse som
undervisnings-medel i landsbygdens
fortsättningsskolor.
Bror A. Sjögren.
"Fri läsning" i
småbarnsklasserna.
Ett försök.
Ofta liör man lärarinnor i
folkskolans två första klasser beklaga sig över
innanläsningstimmarna.
Genomtragg-landet i klassen - även av den
trevligaste läsebok - blir enformigt och
för-slöande både för lärarinnan och för de
mera begåvade barnen, när de sämre
i läsfärdighet bestämma arbetstakten
för hela klassen. Och detta sker ofta.
Månne man ej redan på detta tidiga
stadium kan sätta individuellt arbete
och enskilt initiativ i stället för eller
såsom uppslag för klassundervisningen?
Man har försökt det i många av
utlandets reformskolor. Som ett av de bästa
försök jag känner på detta område, vill
jag nämna det, som utföres i
övningsskolan vid Jena universitet, där de
blivande folkskollärarna få sin praktiska
utbildning för lärarkallet i Thuringens
folkskolor. (Detta försök omnämnes i
Peter Petersen und Hans Wolff: Eine
Grundschule nach den Grundsätzen der
Arbeits- und Lebensgemeinschaftsschule,
Band III av det stora verket
Forsch-ungen und "Werke zur
Erziehungswis-senschaft av prof. P. Petersen.)
I övningsskolan vid Linköpings
folkskoleseminarium har undertecknad
sedan 1926 gjort försök med en klass
enligt denna princip: individuellt arbete
och eget initiativ såsom uppslag för och
ledning av grupp- eller klassarbetet vid
modersmålsundervisningen. Det bör
först nämnas, att nybörjarnas antal var
22, av mycket växlande begåvning.
Fyra hade svåra talfel. En kunde läsa
enklare ord och meningar.
Under de två första läsmånaderna
hade vi vanlig klassundervisning, tills
ljud- och skrivtecken inlärts och övats
på smärre ord och meningar. Men
redan under denna tid började enskilda
barn få arbeta efter eget initiativ, tack
vare de utmärkta bokstavslådorna,
»tryckerierna» av Bruce, som varje
barn ägde. Vi använde »Sorgår den»,
och här släpptes snart de mera
försigkomna lösa till »tyst läsning» av ett
stycke efter eget val. Men det lilla
stycket skulle sedan berättas för klassen.
Och , den, som berättade, skulle iså ha
satt sig in i det lästa, att han kunde
svara på kamraternas frågor, ge
ordförklaringar, som begärdes. Redan nu
lärde vi de små, att de måste fråga, om
de ville öka sitt vetande, vare sig en
kamrat eller en »riktig» lärare stod i
katedern. Det förvånade mig, hur
sakligt detta frågande rätt snart blev. Men
så var också kamratkritiken svår vid
varje förlöpning.
Snart föreslog jag de ivrigaste
»snabbläsarna» att ta fast på andra
böcker än klassens läsebok. »Tror
fröken vi kan?» hördes det. Ja, vi trodde
alla, att det gick, och så togo vi till
de präktiga »bredvidläsningsböcker»
med stora bokstavstyper, som Bonniers
förlag gett ut. En sådan t. ex. som
»Bullerbasius» av Topelius! Hur lästes
den ej, avnjöts vid tyst läsning,
berättades inför klassen, kommenterades och
gav anledning till långa samtal, där
berättaren, eller, när denne ej klarade
sig, någon av oss andra fick svara.
Det hände också ofta nu, att den
lille föreläsaren själv frågade klassen.
Hade han ordentligt tagit reda på t. ex.
en ordförklaring vid ett »svårt» ord och
ingen frågade honom om detta, så
frågade han självmant: »Förstår ni det
ordet?» Stackars barn, om de glömt
fråga och ej hade ordbetydelsen klar!
Kamraten i katedern kände svagheterna
och alltid kom han med en begäran om
ordförklaring till någon av dem, som
sågo osäkra ut. Att stå svarslös inför
en kamrat är för ett barn mycket
värre än att stå svarslös inför en vuxen
frågare. Vetgirigheten ökades dag för
Så småningom vågade sig en och
annan på böcker med »småstil». Nu var
tiden inne att låta de små själva sköta
urvalet. Nåja ! Ibland hjälpte väl
mamma till därhemma. Men snart lämnades
hennes råd ur räkningen, ty hon
kunde ju ej veta, »vad klassen tyckte om»,
som en liten förklarade saken. Även
där den lille själv valde bok och ämne
gick det ibland illa. Så hade lilla E.
tagit sig för att ur bibeln läsa upp
några verser från Gamla testamentet. De
ålderdomliga, poesifyllda orden voro ju
svårförståeliga för 7-åringarna. De
frågade och lilla E. svarade så gott hon
förmådde. Men slutligen vände hon sig
till mig, som satt passiv i ett hörn:
»Det här är visst för svårt för dorn.»
Nu fick jag ett osökt tillfälle att tala
med dem om bibelns helgd och varför
den profanerades genom vårt försök
att ta den till övningsbok. Åtskilliga
andra böcker fingo ock lämnas. Hur
ynklig kände sig ej t. ex. den lille
7-årige parvel, som försökte läsa Tegnérs
»Sång till solen», när kamraternas
frågor kommo. »Du har världarna satt som
vasaller.» Vad var nu detta? Nej, alla
begrepo att »farbror Tegnér», som de
sade, ej var något för dem.
Genom lyckade och misslyckade val
- mest de f or ta - lärde sig barnen
vad de kunde läsa och förstå, då de läst
det. Det har varit ett sant nöje att se
hur innehållet i det, som bjudits
klassen, av dess egna småningom
förändrats år från år efter barnens
utveckling. (Dessa barn gå ju nu sitt fjärde
skolår.) Från de enkla sagorna, som
uppsöktes i sågböcker och i
tidningarnas barnbilagor har vetgirigheten nu
sökt sig genom alla slags fabler,
djurhistorier och äventyr av skilda slag till
sådant som hör dagshändelserna till
eller som direkt och indirekt hör ihop
med geografi- och historiekurs för
månaden. Det samlas nu från alla håll:
från tidningar, tidskrifter, böcker och
från mors vykortsförråd bilder, som
sättas i baloptikon, och till dessa hållas
små föredrag av de lyckliga ägarna.
Det är en lust att läsa och att åtaga sig
frivilliga hemuppgifter i läsning, en lust
så stor, att tvångshemläxor under dessa
fyra år ej behövt anlitas mera än -
under vissa tider - till fyra bland
barnen, som haft särskilt svårt för läsning
och som därför ej varit hågade för
läsning hemma, om de kunnat slippa.
Klassens läsfärdighet är, då det
gäller rättläsning minst lika god som i de
klasser, där man har enbart
klassläsning. Vår klass har ingen s. k.
läs-ton, ty barnen där ha ju ständigt i
talton läst, berättat och frågat.
Välläsningen har kommit av sig själv. Ja,
somliga barn ha redan en ej liten
förmåga att ge dramatisk färg åt det lästa.
Denna kommer också till synes och får
sin övning, då barnen själva gruppvis
Öva in och för de andra i klassen
»uppföra» någon liten teaterpjäs.
Det är tydligt, att den vakenhet och
förmåga att begära en förklaring eller
att själv komma med ett uppslag, som
en läsundervisning efter ovan antydda
linjer ger, måste verka befruktande
också på undervisningen i andra ämnen.
Läraren börjar att tala om en sak.
Genast äro frågorna och reflexionerna
framme. Barnen klara upp saker,
läraren hjälper till. Men ofta förslår ej
hans kunskap. Redan i andra klass
gingo vi: lärare och barn vid sådana
tillfällen gemensamt till
uppslagsböckerna. Under flera år har Nordisk
familjebok varit en mycket anlitad
hjälpkälla. Men ibland tiger både den och
andra böcker vid barnens frågor. Så
stå vi då: barn och lärare tillsammans
inför gåtor, som ej kunna redas ut av
någon. Det är också en upplevelse, som
ger mycket både åt små och stora.
Anna Christensson.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
