Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 7. 12 februari 1930 - Stryk i skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
SVENSK LÄRARETIDNING
Nr 7
. Stryk i skolan.
Den, som har tillfälle att
kontinuerligt studera den svenska
pressen i sin helhet, erhåller lätt den
föreställningen, att
uppfostringsmetoderna i våra skolor på något
sätt brutaliserats på senaste tid.
Titt och tätt möter man
uppseendeväckande rubriker om misshandel
av skolbarn. Oftast stannar det väl
vid ett lokalt pressgräl med några
insändare för och emot en ägande
lärare, tilläventyrs kanske en
allmän diskussion om skolagans
nödvändighet eller lämplighet. Men
icke så sällan göres frågan till en
rikssak genom att de stora
huvudstadstidningarna taga hand om den
och i form av mer eller mindre
sensationella »privattelegram» spinna
vidare på en tråd, som en liten
landsortstidning kan ha hoptvinnat.
Sant är visserligen, att i
nyhetsjaktens tidevarv och med pressens
avtagande anseende för
sannfärdighet det hela kanske snabbt nog
faller i glömska. Men hur det än är, så
stannar hos mången av tidens
jäktade människor något dunkelt
minne kvar av att det dock
någonstädes och vid något tillfälle
förekommit någonting i en skolklass, som
visar tillvaron av brutala och
olämpliga barnafostrare. Det var
bestämt bättre förr i tiden, ty då
läste man sällan om något sådant i
tidningarna! Och så skapas så
småningom opinioner, oåtkomliga för
sakskäl och fäkta: Det måtte vara
något på tok med en del lärares
humanitetsbegrepp i våra dagar.
En sådan opinion är självfallet
synnerligen skadlig för både skolan
och lärarna. Vår generation har i
mycket ett annat humanitetsbegrepp
än tidigare släktled. ’Vid tröskeln
till det tjugonde seklet skrev Ellen
Key sin märkliga bok om »Barnets
århundrade» - bl. a. ett ljungande
anatema mot stryk som
uppfostringsmedel. Må vara, att ett och
annat i denna bok inrymde
ensidigheter - det är vanligen fallet med
tendenslitteraturen - men man
torde utan överdrift kunna säga,
att ingen inom vårt folk så
påverkat samtida betraktelsesätt och
känsloinriktning på
barnuppfostrans område som hon.
Vi veta alltför väl, att många
anse hennes humanitetsbegrepp som
alltför mjäkiga, men detta rubbar
icke faktum, att det stora flertalet
bildade människor i nutiden
instinktivt reagerar mot sådana
uppfostringsmetoder, som kunna
rubriceras såsom brutala. Goda föräldrar,
som äro beredda att göra allt för
sina barns välfärd, söka i vår tid
till det yttersta att undvika stryk
som uppfostringsmedel. Goda och
kärleksfulla föräldrar för ett
halvsekel sedan agade sina barn i både
tid och otid, därför att de ansågo
agan såsom ett nödvändigt led i
uppfostrans tjänst. »Pojkar ska ha
stryk, om det skall bli något av
dem», var fädernas maxim. Och om
flickorna hette det: »Böj vidjan,
medan den är grön, så blir den både
fager och skön.»
Skolan befinner sig med sin
uppfostran i viss mån mitt uppe i
brytningen mellan äldre och nyare
åskådning på detta område.
Somliga föräldrar äro barn av sin egen
tid, andra omfatta de äldre
upp-fostringsprinciperna. Med lärarna
torde det väl också förhålla sig på
samma sätt. Skollagstiftningen
intager en mellanställning. Den
förbjuder kroppsagan i våra
ungdomsskolor, men den medgiver agan
såsom ett ultima ratio i
barndomsskolan. Men aga i oträngt mål är
även för barndomsskolans
vidkommande förbjudet.
Lärarna stå i sitt
uppfostrings-arbete i en synnerligen ömtålig
ställning. Särskilt gäller detta
folkskolans lärare. De ha ej alltid att
räkna med välvilligt inriktade hem.
Mången gång står hemmet mera
sorn ett hinder än som ett stöd för
ett gott uppfostringsarbete.
Kvar-sittarsystemet är i allmänhet
folkskolans lärare förhatligt. Men huru
få de slarviga och liknöjda med,
om. icke stryk någon gång får
användas ? Läraren ställes kanske i
dessa fall inför en inre konflikt:
antingen att använda aga, som är
honom motbjudande, eller att lämna
lärjungen efter, vilket kan synas
honom ännu värre. I denna
pliktkollision tvingar honom måhända hans
samvete att välja agan.
Resultatet kan för honom
innebära åtal, skandalisering i pressen,
en förstörd framtid. Han är kanske
ändå en ömhjärtad och god
människa.
Det är inte så länge, sedan ett
mål om barnmisshandel gick genom
pressen. En ung lärare, några och
20 år gammal, varnades och
avsattes för misshandel av skolbarn.
Målet gick genom instanserna:
varningen fastställdes, avsättningen
upphävdes. Vi ha studerat genom
rättegångshandlingarna, upprepade
gånger talat med läraren i fråga och
med trovärdiga personer, som
känna både läraren och
ortsbefolkningen. Visst har läraren förgått sigr
vilket han också med beklagande
medgivit. Men de lidanden, för
vilka han dessförinnan utsatts genom
organiserad elakhet från hemmens
sida, är ett verkligt upprörande
kapitel. Agan kom som reaktion mot
en från hemmen härflytande och i
system satt provokation till
olydnad, trots och, lättja från barnen»
sida. Läraren förgick sig och
straffades. Men provokatörerna fingo
ej ens en moralisk åvhyvling.
Den, som -skriver detta, är
personligen starkt inriktad mot stryk
som uppfostringsmedel och tror
icke på dess välsignelsebringande
verkningar. Föreställningen, att
skolan brutaliserats på senare tid,,
är säkerligen också så ogrundad
som möjligt. Hela släktled av
lärare ha utbildats under inflytande av
tidens humanitetsbegrepp och
omfatta desamma. Men just till följd
av samtidens syn på dessa problem
och genom pressens enorma
spridning har läraren kommit att bli
ofantligt mycket mer påpassad i
sitt val av uppfostringsmedel än
förr. Därmed följer också kravet på
starkast möjliga aktgivande på sig
-själv i valet av medel. För både
skolans och lärarnas skull ligger
det utomordentlig vikt uppå att
berättigat klander icke må kunna
resas mot användandet av aga i
skolan. Lyckligast är för visso den
lärare, som kan undervisa och
uppfostra barn utan rottingens hjälp.
Men den, som använder sig av agan
som tuktomedel, har den
skyldigheten mot sig själv, mot den
institution han tjänar och mot den kår han
tillhör, att han icke medverkar till
uppkomsten av en föreställning, att
onödigt brutala metoder
utmärka-våra dagars uppfostraregärning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
