Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 7. 12 februari 1930 - Egron Lundell: Modersmålsundervisningen i folkskolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 7
SVENSK LÄRARETIDNING
139
Modersmålsundervisningen i folkskolan.
Referat av ett föredrag av E gr ön Lundell.
Att modersmålet är ett av våra
viktigaste ämnen i folkskolan, vill väl ingen
bestrida. Möjligen tycker någon enstaka
»matematikvurmare», att matematiken
giver mera i rent praktiskt hänseende,
och jag vet, att det finns lärare, som
driva detta ämne på andras bekostnad,
men jag skall icke här säga något om
detta. Må var och en ha sin lilla
»fluga» ! Det är ändå bättre det än den
beskedliga slätstrukenheten, även när det
gäller lärargärningen. När man gör en
resa, har man jn alltid ett mål för
densamma, och är resan till obekant ort,
tänker man noga efter, hur man skall
resa för att snarast komma fram. Vad
är då målet för folkskolans
modersmålsundervisning ?
Undervisningsplanen giver rent
besked : »Modersmålsundervisningen i
folkskolan har till uppgift att lära
barnen med riktig uppfattning, tydligt
uttal och god betoning läsa stycken, som
till form och innehåll motsvara deras
uppfattningsförmåga, samt muntligen
och skriftligen uttrycka sig enkelt och
klart om sådant, som tillhör deras
erfarenhetsområde och intressekrets,
ävensom att på ett efter deras ålder och
utveckling avpassat sätt göra dem
bekanta med svensk litteratur och
modersmålets byggnad samt att såmedelst
vårda och utveckla barnens språkkänsla
och öppna deras sinne för modersmålets
betydelse och värde.» Det är onekligen
ett program så omfattande, att man
måste stundom betänka sig, hur man
skall lägga undervisningen för att i
någon mån kunna förverkliga det.
Framförallt får man akta sig för att låta
det, som är av vikt, bli mindre viktigt
och tvärtom. Låt oss då först fråga,
vad som hör till
modersmålsundervisningen. Svar: Läsning med talövningar,
rättskrivning, uppsatsskrivning samt
språklära. Vi se, att det är mycket att
hinna med.
Hur skall man få tiden att räcka?
Jag tror ej, att det går, om man är för
mycket bunden av undervisningsplanens
föreskrifter. Det är nog icke heller
meningen, att denna plan skall vara någon
papperspåve som totalt skall följas. Låt
oss då behandla varje sak för sig! Först
kommer läsningen. Jag hoppar över
småskolans svåra arbete och tänker på
den högre avdelningens. Är läsningen
dålig, kan man vara säker på att den
övriga undervisningen i modersmålet
blir litet givande. Läsning är den
solida grunden, som vi måste bygga på.
Här blir det ofta en brottning med
svårigheter, som gör, att vi stundom
misströsta, men så kommer ett barn upp
och läser bra, och vi börja få vårt mod
igen. Ett barn, säger du, det var bra
litet, de skola ju alla kunna läsa bra!
Alla var det, ja; jag vill se den
skolan. Vi måste säga: de flesta. Det finns
verkligen människor, som aldrig kunna
lära sig läsa innantill.
Hurudan skall då läsningen vara för
att kunna kallas god ? Svaret blir:
Tillräckligt hög med tydligt uttal, lagom
snabb, med betoning och förståelse för
vad man läser. Att få barnen att läsa
högt är ibland svårt. Stundom hjälper
det att ställa dem i bortersta vrån och
själv låtsas vara mycket döv. Ibland
går det, ibland inte. Barnen ha kanske
icke så mycket emot att ha en döv
lärare! Det tydliga uttalet kan man nog
lättare få fram, men här kommer man
in på sångundervisningens gebit, och
jag vill då hänvisa till en liten god bok
av A. Veiner. Här finnas små
artiku-lationsövningar, som äro bra. Vill man
ha en ännu utförligare behandling av
ämnet, kan man skaffa sig Anna
Bergströms »Talövningar». I stort sett får
man se till, att ej barnen så att säga
svälja stavelser eller ljud. Hur blir ej
ofta land: lann. Jag tror att läsa
tydligt är viktigare än att läsa högt, ty
man kan som bekant viska, så att det
hörs på långt avstånd, och man kan
domdera som en ilsken korpral utan att
höras, Lagom fort är svårt för barnen,
när det gäller läsning. Kunna de läsa,
skall det gå undan.
Något patentmedel mot fortläsningen
vet jag ej. Man kanske kan läsa före,
och då läsa överdrivet långsamt.
Alltid bromsar det något. Med betoning
läser man ej, förrän man förstår, vad
man läser. De sakerna höra
tillsammans. Man kanske bör låta barnen
tyst läsa igenom det, de sedan skola
läsa högt. Därför står det tyst läsning
på vårt schema. Barnen få då också
fråga om de ord, som de icke förstå,
ibland berätta något mindre stycke av
det, de läst igenom. Allt detta
underlättar ju förståelsen. Eljest får man
säga: Läs, som du talar! Se upp från
boken och säg det, som står där! Att
betoning och förståelse för det lästa
höra ihop, skall jag be att få belysa
med ett exempel: 1) Skall du gå hem?
2) Skall du gå hem? 3) Skall du gå
hem! 4) Skall du gå hem? Exemplen
tala för sig själva.
I tredje klass böra barnen få
hemläxor i läsning. Hör man då, att en,
som läser dåligt, har läst på bra, bör
han få litet erkännande. Det gör, att
barnet nästa gång kanske dubbelt
bemödar sig. Våra läseböcker äro ju
ganska bra, men jag skulle för tredje och
fjärde klass önska en bok med flera
sagor och framför allt dramatiserade
Småstycken.
Det är förvånansvärt, vad barnen läsa
bra? när det är något, som intresserar
dem, eller när de få föreställa någon.
Ofta bedja mina barn att få läsa de
sagospel av Topelius, som stå i läseboken,
och alltid läsa de dem med förtjusning.
Ibland kan man som omväxling läsa en
rolig bok tillsammans. Barnen böra ock
uppmuntras att själva läsa böcker, och
vissa böcker, som finnas i lånbiblioteket,
rekommenderas.
Man märker snart, vilka barn som ha
håg att läsa. De läsa och skriva bättre
i skolan och ha lättare att uttrycka sig.
Läsningen av skönlitterära stycken och
dikter av svenska författare bör ibland
äga rum i de högre klasserna. Kan man
berätta om författarna och tala om
några böcker, de skrivit, blir det hela
intressantare.
Så komma vi då till talövningarna.
Dessa anser jag vara oerhört viktiga,
ty de äro grundläggande för
uppsatsskrivningen. I allmänhet gå väl dessa
till så, att barnen berätta något av vad
de läst, men kunna naturligtvis även
andra ämnen under
modersmålstimmarna så behandlas. Men som den moderna
undervisningen mer lägger an på
skildring än utfrågning, blir väl detta" mer
sällsynt, då ju förhöret av läxan i
respektive ämnen blir en talövning för
barnen. Barnen skola alltid berätta
fritt, ju friare, desto bättre. I somliga
skolor får läraren eller lärarinnan
barnens förtroende i så hög grad, att de
berätta gärna. Detta är naturligtvis
som det skall vara. Lycklig den lärare
eller lärarinna, om det är så! Då är
han eller hon något av en verklig
pedagog.
Rättskrivningen bör bedrivas med
vederbörlig kraft och fart, det behöver
knappt sägas. Nu finns det, precis som
när det gällde läsning, personer, som
aldrig kunna lära sig rättskrivning, och
man får akta sig att döma en persons
intelligens därefter. Men inte ser det
trevligt ut, och nog blir det ofta ett
dåligt betyg för skrivaren, om han
söker en plats och stavar illa.
Vad som är viktigt vid
rättskrivningen i folkskolan är, att både syn, hörsel
och motoriskt minne få övas. Ju flera
sinnen, som övas, desto bättre resultat.
Jag skulle vilja ha en
rättskrivningslära med orden hörande till respektive
ljud tryckta med fet stil först.
Dessa ord avskrivas, läsas och läras
hemma av barnen. Sedan kommer en
övning innehållande dessa ord, vilken
avskrives eller skrives efter diktamen.
Sist komma regler, som kunna
tillämpas. Som kompletteringsövning kunna
barnen få slå upp andra ord i sina
ordlistor.
Barnen böra efter en skrivning få
byta böcker och rätta varandras fel.
Naturligtvis skall läraren också sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
