Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nr 1. 2 januari 1930 - Läst och återgivet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr l
SVENSK LÄRARETIDNING
11
Så värst kloka på vad som är i
görningen torde åhörarna knappast ha
blivit, om föredraget verkligen varit av
angivna innehåll. Av vida större intresse
var diskussionen, som utvisade, att man
inte ens i en församling, som haft
lektor Risberg som ledstjärna under så
många år, utan vidare var med på att
kasta den nuvarande ordningen över
bord. Sålunda uttryckte en lantbrukare
Axel Karlsson i Skånebo den meningen,
att åtminstone den yrkesbetonade
fortsättningsskolan för flickor i hans
hemtrakt »vore mycket lyckad». Om man
ordnade yrkesbetonad fortsättningsskola
för gossar, »vore det mycket lyckligt».
Mot den s. k. Upplandslinjen ställde
flera talare sig skeptiska. »Det bleve
minimalt med fattningsförmågan hos
barnen och effektiviteten hos
undervisningen, om denna skall ske i en följd och
draga relativt långt ut på
försommaren», hette det i ett av dessa inlägg.
Överhuvud taget kan som ett märkligt
resultat antecknas, att i pressreferaten
endast en enda talare angives som
målsman för meningen, »att det andra
fort-sättningsskoleåret vore helt bortkastat».
Men han möttes, som sagt, av gensagor
från flera håll.
Högermannen Luther sätter Vest
Svenska Dagbladet (h) som rubrik för
en ledare, vari det bl. a. heter:
En nationell och konservativ reformator
som Luther, i vars katekes den konservativa
ordningsprincipen läres, att överheten icke
bär svärdet förgäves utan är en Guds tjänare
och är förordnad av Gud, kunde icke gärna
vara tåld av religiösa, sociala eller politiska
revolutionärer som Sv. M.-sekteristerna och
Eiigbergsateisterna. »7 haven en annan anda
än vi», sade också Luther till några av deras
lärofäder i en djupare mening än vi
vanligen förstå, hans ord. Ty liksom den
amerikanska sekterismen via England kommit
från Luthers kalvinistiska motståndare, har
liberalismen, dess politiska tvillingbroder,
närts ur samma anda och sedermeda
marxismen och ateismen växt upp som gökungar i
boet.
Luther var så samhällsbevarande, att han
befallde furstarna att kuva de stackars
bönder, som dåtida folkförförare med sina
fraser om »den sociala frälsningen» lockat att
härja och bränna i eget land.
Men det var icke blott den slags sociala
frälsning, Luther var för sunt
samhällsbevarande för att med alla medel bekämpa. Även
den sekteristiska religiösa och erotiska
frälsning, vederdöparna - den tidens
mormoner - utlovade, lät han göra ett blodigt slut
på. Han var icke någon vän av den
libera-listiska samfundsförstörande irrläran, att
envar skulle bli salig på egen fason utan ville
leda de hjälplösa individerna rätt med den
kyrkliga och statliga överhetens hjälp. Han
var således reaktionär i stället för
revolutionär, när frihets- och frälsningskraven
över-skredo jämnmåtten uti bibelns verkligt
sociala och frälsande lära. Och denna, ej sina
egna små individuella och självsvåldiga
yrkanden och meningar, är det han framlägger
i sin katekes. Det är därför det kristna fol-
ket i detta land vill låta sina barn se och
lära denna kristna lära, som Sv. M. och dess
anhang inom vänstern så förskräckas för.
Så nu veta vi, varför Jesu
bergspredikan i våra skolor skjutits åt sidan för
Luthers katekes.
Herr Rydén i krigshumör, sätter
Aftonbladet (h) som rubrik för följande
uttalande:
Kegeringens kloka beslut i katekesfrågan
har framkallat ett vredesutbrott hos hr
Värner Rydén. Till en början påstår han - i
en artikel i Svensk Läraretidning - att
regeringsbeslutet innehåller mycket väsentliga
skiljaktigheter från det förslag, som
minoriteten i skolöverstyrelsen framlade. Ingen
annan än hr Hydén kan göra något sådant
gällande, ingen annan har veterligen heller gjort
det. Skiljaktigheten är uteslutande formell .-
»korta stycken» eller »korta minnesord»
täcka båda samma sak. Men det torde förhålla
sig så, att hr Rydén har ett behov att
skydda sig själv. Om minoritetens i
skolöverstyrelsen förslag skrev han ganska
erkännsam-ma ord, men när k. m:t som sitt beslut i
sak fastställde detta förslag, blev han
ursinnig. Inkonsekvensen skall nu betäckas
genom ett förtvivlat försök till påvisande av
»väsentliga skiljaktigheter» i sak!
Hr Rydén menar sig fortfarande vara den
för undervisningsväsendet i detta land
bestämmande. Han skall, meddelar han, i sinom
tid till skoldistriktens tjänst giva en
»tolkning» åt k. m:ts beslut. Bort med fingrarna,
hr Rydén! Ingen kan hindra honom att,
något som han också utlovar, söka göra
politiskt rabalder i denna sak redan vid
riksdagens början, men hans självtagna
myndighet som rådgivare åt skoldistrikten avvisas
självfallet utan vidare såsom det ohemula
tilltag det är. Skoldistrikten kunna handla i
enlighet med den vidsyiithet, som utmärker
regeringens beslut, men behöva ingalunda råd
av hr Värner Rydén, därför att hans oheliga
verk blivit en smula tillhyvsat.
Hr Rydén förlorar nog inte
fattningen ens för Aftbl: s morskhet. På sin
höjd kan han beklaga, att tidningen
förfalskar texten i en av dess egen
regering utfärdad författning, samt att
tidningen inte kan se någon skillnad
mellan två olika lydande lagtexter.
Teologerna i skolöverstyrelsen föreslogo i de
citerade delarna »korta minnesord»,
medan regeringen fastställde lydelsen till
»korta stycken eller minnesord». Om
dessa båda lagtexter - alltså den
verkliga och icke den av tidningen
förfalskade - skulle »båda täcka samma sak»,
så kan man göra frågan, varför
regeringen avvek från minoritetens inom
skolöverstyrelsen förslag. Hade den
ingen mening med de inskjutna orden?
Skillnaden kan måhända bäst belysas med
ett par frågor. I begreppet »korta
minnesord» kan, enligt vad som tydligt
torde kunna utläsas av generaldirektör
Holmdahls motivering, icke ingå
exempelvis Luthers förklaring till andra
artikeln. Faller ett sådant »stycke» inom
ramen för den av regeringen fastställda
lagtexten eller icke ? Vill tidningen eller
någon annan angiva något stycke inom
katekesen, som icke med god vilja kan
rymmas under regeringens formulering
av lagtexten? Tills ett svar givits på
dessa frågor, är det kanske bäst att
hålla inne med glåporden.
I fråga om »det ohemula tilltaget»
att utlova ett försök i sinom tid till en
tolkning av författningen medge vi
gärna, att det kan synas förmätet, då det
gäller en lagtekniskt sett så illa
hopkommen författning som den
förevaran-de. Hr Lindskog själv har ju inte velat
ge sig i kast med uppgiften, ehuru det
väl närmast borde ankomma på »den,
som lagen gjorde», att angiva, vad han
menat med den. Och vare det oss långt
ifrån att söka beröva honom primören
i detta hänseende. Vi skola ej gå
händelserna vid årets riksdag i förväg.
Emellertid är det så, att Svensk
Läraretidning årligen får mottaga inemot
ett tusental förfrågningar - däribland
från icke så få skolrådsordförande -
om tolkning av skolförfattningar.
Förrän Af tbl. nu påpekat saken, ha vi
aldrig fått höra några förebråelser för
våra försök att reda ut
författniiigspro-blem. Ligger det »ohemula» nu i att det
är Svensk Läraretidnings redaktör, som
vågar försöket? Eller i vårt
konstaterande, att skoldistrikten göra klokast i
att se tiden an ? Eller beror det hela på
den utrustning, som förskaffat
tidningen ett rotfast anseende som dumhetens
speciella organ?
Hur man i skoldistrikten kan se på
det tillkrånglade läget, belyses bäst av
ett utdrag ur tidningen Folket (s), vars
redaktör är ordförande i Eskilstuna
städs folkskolestyrelse:
Vad menar egentligen hr Lindskog? Med
en alldeles osedvanlig brådska har han
utfärdat ifrågavarande kungörelse, som skall
träda i kraft redan med nästa års inträde.
Till den tiden böra alla
folkskolemyndigheter veta, huru de skola uppfatta den
lindskogska katekesukasen. De komma, därest de
icke inom ett skoldistrikt äro fullt ense, att
sitta där villrådiga och fråga sig, huru de
skola förfara med anvisningarna för
kristendomsämnet. Upphovsmannen till kungörelsen
ger dem ingen hjälp. Han vill ingenting säga.
Förmodligen därför - att han icke har
något att säga. Uppenbarligen har han först
handlat. Därefter har han blivit nödsakad att
sätta sig ned, för att tänka över, vad
handlingen innebär. Och därtill kan behövas god
tid.
Liknande synpunkter möta
mångenstädes i pressen. Det säkraste torde
emellertid vara, såsom vi tidigare
framhållit, att ingenting åtgöra, förrän man
får se, om författningen blir
beståndande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
