Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

om fortsättningsskolans kursplan, förläggning, arbetssätt m. m.

Beträffande det rent skolpolitiska gav föreläsaren uttryck åt sina farhågor för att genom de motioner i riksdagen, som nu föranlett vissa beslut om utredning, krafter blivit lössläppta, som kunna skada det hittills nådda resultatet beträffande denna skola, krafter, som nog komma att visa sig vara ytterst svåra att bemästra och leda. Tyvärr ha motionerna framkommit för sent. Den nu aktuella frågan borde egentligen lyda: Vilket är bäst, ett sjunde skolår eller ett sjunde skolår plus ettårig fortsättningsskola?

Nu taga i stor utsträckning 13—15-åringarna arbetet från 16—19-åringarna. I kulturländerna har man i stort sett fått bukt med detta onda genom att utsträcka skolplikten och sålunda tvinga arbetet på de äldre ungdomarna.

I Göteborg är endagsskolan den mest förekommande och synes vara mycket lämplig. Samverkan med arbetsgivarna har blivit allt bättre, så att på arbetsplatserna allmänna parollen nu är: »Sköt skolan, annars får du avsked.»

På skolans område får ingen nedrustning äga rum, därom må alla goda krafter enas. Okunnigheten är icke samhällsbevarande. En skoltid, som främjar arbetet, och en arbetstid, som främjar skolan, är det vi eftersträva.

Skolbokföringen och skolans blankettsystem var föremål för en överläggning, som inleddes av överläraren Josef Andersson, Hofors. Kursen beslöt bl. a. uttala önskvärdheten av att skolstatistiken så uppställes, att den även kan utskrivas på maskin. For närmare utredning överlämnades dessa frågor till en tremannakommitté, bestående av inledaren samt hrr Lindstrand och Högblom.

Överläraren E. Aspling inledde frågan om »Normerna för tjänstgöringsbetyg åt överlärare». Ärendet hänsköts efter hållen överläggning till styrelsen för att om möjligt upptagas vid nästa konferens.

Inledningsföredrag och överläggningar förekommo även om skolan och ungdomens nöjesliv, om principerna för klassflyttning och avgångsprövning, fri materiell m. m. Vid ett samkväm föreläste rektor J. Elgeskog om folkhögskolans plats i nutidens bildningsliv. En givande studieutfärd för närmare iakttagande av olika byggnadssätt och yttre utrustning ägde rum till ett flertal skolor i Mölndal, Göteborg och V. Frölunda.

Frågan om ett fortsatt anordnande av specialkurser för skolledare var föremål för ingående överläggning. Ingen tvekan rådde om den stora betydelse, sådana kurser äga. Inom kursbestyrelsen ha förekommit funderingar på att framtida kurser på något sätt skulle kunna anknytas till universiteten i fråga om ämnena pedagogik och psykologi och rent av resultera i tentamina och betyg. Den sistnämnda punkten fann man sig dock av flera skäl föranlåten att lägga åsido, bl. a. på grund av att skolledarnas tid i regel är så starkt begränsad. Men att även dessa korta kurser ibland förläggas så, att de vetenskapliga institutionernas utrustning kan och får tagas till hjälp, bör vara ett uppnåeligt önskemål.

Men kurserna böra nog också förläggas till olika delar av landet för att i någon mån utjämna resekostnaderna och därigenom sätta så många som möjligt i tillfälle att deltaga. För nästkommande år tänkte man sig kursen förlagd till Mellansverige, exempelvis till Sigtuna. Hela frågan hänsköts till konferensstyrelsen med uttalande av de önskemål, som ovan antytts, varjämte styrelsen i god tid bör vidtaga åtgärder för ordnande av sakens ekonomiska sida.

Att den första skolledarekursen kunnat komma till stånd utan allt för kännbara uppoffringar för deltagarna beror närmast på välvilligt stöd från flera av de större skolmateriellfirmorna, och kursen beslöt att till dessa uttala sin stora tacksamhet härför.

Ett varmt tack uttalades också vid kursens avslutning till bestyrelsen och alldeles särskilt till dess ordförande, överlärare Ernst Lindstrand, Mölndal, på vars målmedvetna initiativ kursen kommit till stånd.

G. Rr.

Professor D. K. Karvé.

Kvinnans uppfostran i Indien.

En kulturgärning i fjärran östern.

På inbjudan av Pedagogiska Sällskapet i Stockholm höll för några dagar sedan den indiske professorn D. K. Karvé föredrag över ämnet: Women’s education in India and Indian Women’s University. Vi lämna här en kortfattad redogörelse för det intressanta föredraget.

Inledningsvis framhöll professor Karvé, att Indien är snarare en kontinent än ett land i vanlig mening. Det har en areal och en befolkning lika stor som Europas, om man frånräknar Ryssland. Indien är uppdelat i 12 provinser, var och en med sitt eget språk, sina säregna seder och bruk, dock i viss mån sammanhörande genom religiösa band, särskilt genom den urgamla religiösa litteraturen, Vedaböckerna.

För 70 år sedan upprättades i Indien tre statsuniversitet: i Bombay, Madras och Calcutta. Vid dessa meddelas undervisningen på engelska, som alltjämt är undervisningsspråket vid officiella högre skolor. Endast på det grundläggande skolstadiet, under de 3—4 första åren meddelas undervisningen på det indiska modersmålet. Dessa språkförhållanden vålla stora svårigheter för de studerande. En brist hos universiteten är, att de ha en rent intellektualistisk karaktär och icke lämna undervisning i tekniska och ekonomiska discipliner.

Läskunnigheten är föga utbredd i Indien. Endast 14 procent av männen och 2 procent av kvinnorna kunna läsa och skriva. Av tre gossar går en i skola, av fjorton flickor tre.

Under 35 år hade tal. arbetat för att åstadkomma förbättrade förhållanden. Särskilt hade han inriktat sin strävan på att höja den indiska kvinnans ställning, därvid väl vetande, att uppfostran och upplysning är den enda framkomliga vägen härför. Att han kom att ägna sina krafter speciellt åt kvinnans uppfostran, hade sin grund i rent personliga förhållanden, som han närmare relaterade.

Professor Karvé, som nu är 72 år, började vid 30 års ålder sin verksamhet som lärare i matematik vid skolor i Bombay. Han bytte sedan plats och kom till Poona ej långt därifrån. Här förlorade han för 35 år sedan sin hustru, och så uppställde sig för honom ett svårlöst problem. Han önskade gifta om sig, men han fann det ovärdigt att gifta sig med en flicka på 8 à 10 år. Att gifta sig med en änka var icke tillåtet. Han tog emellertid det avgörande steget, gifte sig med en änka och blev utstött ur sin släkt och exkommunicerad av samhället.

Detta blev vändpunkten i hans liv. Han beslöt att tillsammans med sin hustru — »den inspirerande kraften» — upprätta ett hem för unga änkor i Poona och där uppfostra dem till lärarinnor, sjuksköterskor eller utövare av annan samhällsgagnande verksamhet. Så småningom började mera fördomsfria föräldrar sända dit sina gifta och ogifta döttrar, och så utvecklade sig hemmet till en betydande internatskola för flickor. Änkehemmet gav sedan upphov till ett universitet, där änkor och ogifta unga kvinnor fingo tillfälle att idka fortsatta studier, tillrättalagda för indiska förhållanden.

Tanken på ett särskilt universitet för kvinnor hade Karvé fått från Japan, där ett dylikt upprättats i Tokio. Tillkomsten av detta universitet motiverades av japanerna med olikheten i mannens

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Tue Dec 12 00:48:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/svlartid/1929/0715.html

		Svensk Läraretidning / 48:e årg. 1929 / 715 (1891-1933) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|