Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 25
som lön för mödan av många röna blott otacksamhet och oförståelse. Att »otack ar världens lön» far man nästan dagligen bevis for.
Vi tillägga: Vilken uppskattning av folkskolkårens arbete röjer nämnda bondeförbnnds uttalande?
Slutligen: Hur ha regeringar och riksdagar under det senaste decenniet visat sin uppskattning av folk-skolkarens arbete I Ja, det ha vi påvisat gång efter annan, och det behöva vi inte upprepa. Det har varje folkskolans lärare och lärarinna en kännbar erfarenhet av.
Således, när det gäller folkskol-kårens avlöning för dess arbete, jämföres kåren med statare och andra grovarbetare. Sa skedde även i riksdagen for några veckor sedan. Eesultat blir, att lärarkåren ar »överbetald» för sitt arbete. Där får hr S. veta, vad folkskolkårens arbete anses vara vart. Det ar den »generella» uppskattningen av lärargärningen och av folkskolkåren såsom kår betraktad, som här träder fram. Denna generella uppskattning ha vi tillåtit oss att kalla en »underskattning». Hr S. replikerar: »Låt oss upphöra att mala Hin! En generell underskattning existerar icke. Lönfrågan hör inte till saken.» Vi betvivla, att hr S. kan uppleta många folkskolans lärare, som vilja ansluta sig till en sa verklighetsfrämmande mening.
Hr S:s förklaring.
I den 4: e delen av sin artikel söker hr S. ge en psykologisk och ursäktande förklaring av härnösandselevernas brott och kommer till det resultatet, att det torde vara förhastat att antaga, att de stå på en särskilt låg moralisk nivå. Det ar ju vackert att, som han själv säger i l: a stycket, han uppträder till försvar, där alla klandra. Och nog later människors alla handlingar, även de brottsliga, psykologiskt förklara sig, men de sistnämnda äro icke därmed försvarade. Sv. Ltg har ända från sitt första framträdande hållit hårt på folkskolkårens anseende och därför aldrig strukit över med hartassen, när någon a,v kårens egna medlemmar bevisligen gjort sig skyldig till sådan gärning, som varit för honom själv och för kåren nedsättande. Upprätthållandet av denna princip har legat i kårens eget intresse. Detta gäller även blivande lärare. Vad det förevarande fallet beträffar skola vi icke på denna punkt inlåta oss i polemik mot hr S. Däremot skola vi komplettera vår i nr 22 lämnade redogörelse med det ^meddelandet, att bland eleverna fanns en kristlig förening, givetvis med ett särskilt kristligt program. Själva ordföran-
den i denna förening var en av dem, som drevo förhandlingarna med vaktmästarna om att dessa skulle stjäla examensuppgifterna. Detta utgör ytterligare ett faktum, som vi ställa till hr S: s förfogande såsom bidrag för hans psykologiska spekulationer.
Härtill foga vi följande utdrag av det tal, -som seminariets inspektor, biskop Lönegren enligt D. N. höll vid läsårets avslutning till seminariets elever:
Vi få icke tveka, icke ens i den uppriktigaste medkänslas namn, att klart och oförvillat bedöma vad som skett. Det måste särskilt inför smittofaran i allehanda sövande ursäkter sägas ut med en bestämdhet, som ej kan missförstås, att det som skett och tyvärr skett i en omfattning, som ej ens låter sig överblickas, talar om sovande samveten, om slappnade heders- och rättsbegrepp, ja, om kall, överlagd oärlighet. Och icke minst beklämmande ar den vrångt samhörighet i det ond\a>, som med brutal terror eller i försåtligt snärjande kårandas namn förlamat all sund, sedlig motståndskraft och dragit sa många, även, som vi trodde, präktiga och pålitliga, ung’a miän in på en ’avväg, från vilken de bort vända sig bort med manligt förakt och sund avsmak.
Biskopen slutade sitt tal med en uppmaning till eleverna att genom redlig och i allo mönstergill vandel återupprätta seminariets av gammalt goda anseende inom den svenska skolvärlden. Malet för eder strävan, till vilket jag bevekande uppfordrar eder, far ej sättas lägre an sa: »Det skall med Guds hjälp icke behöva råda den minsta miss-tankle om någon mdnderv&rddgOiet vid någon lärare därför att han utgått från Härnösand». Nej, ett gott härnösandsbetyg skall i stället, såsom förr, skänka ett fullviktigt och välförtjänt förtroende.
Det i biskopens tal av oss kursiverade pekar också på en psykologisk förklaring men uppenbarligen en sådan, ’gom vilar på av biskopen kända förhållanden. Hans ord äro ganska belysande, och de äro just av den beskaffenhet, att de förtjäna observeras även vid andra seminarier.
Ungefär i samma riktning går en hit insänd artikel, som vi annars icke hade tänkt offentliggöra men som hr S. nu föranlett oss att införa.
Genom hela Sveriges press ha i dessa dagar skildringar gått av den sorgliga händelsen i Härnösand, och domarna ha fallit många och hårda. Jag vill varken döma eller urskulda. Jag ser händelsen blott som en mogen frukt av tidens anda.
Man har särskilt förundrat sig över att ej någon enda av eleverna protesterat mot eller åtminstone ställt sig utan-
för tilltaget vid dess planläggning. Den, sam lagt märke till den anda, som man på senare tiden sökt ympa in hos den yngre generationen inom vår kår, förundrar sig ej sa mycket över vad som hänt. Eesultatet av överläggningen var klart på förhand. Majoriteten var för saken, och då kom det, som vi under de senaste åren sa ofta fått höra: »Jag hoppas, att ingen av kamraterna ar sa osolidarisk–––-». Deit ar ej långt därifrån till strejkbrytarannonsernasi: »- - och bor varje rättsinnig kamrat behandla honom därefter». Det har ej uttalats offentligt, men många ha kanske känt det sa. Här har nog den s. k. solidariteten återigen firat en av sina triumfer. Ty jag ar viss om att många av dem, som under de senaste fyra åren gått ut från Härnösands seminarium, vid kamratsammanträdena å seminariet med olustkänslor och samvetsförebråelser böjt sig för och gått med på de olyckliga besluten. Och det ar just det olyckligaste i hela denna historia, att ingen av dessa ville eller vågade vara »osolidarisk».
Händelsen för mina tankar tillbaka till min egen seminarietid. Då hände det, att en seminarist genom ett visserligen ej enhälligt klassbeslut ålades att begränsa sina studier i ett visst ämne. Han svarade nej, och detta hade till följd, att han av majoriteten dömdes att fore nästa gymnastiktimme få klassstryk. Det var den tidens sätt att bestraffa s. k. osolidariskhet. Eleven svarade: »Var sa goda, men jag lyder ej.» Klasstryket uteblev, och jag hörde aldrig, att han ansågs som en sämre kamrat under skoltiden, men väl att många beklagade det olyckliga strykbeslutet. Och liknande har skett på andra håll.
Det sorgligaste i det föreliggande fallet ar, som nämnts, att ingen enda vågat helt modigt saga: »Det må gå hur som helst, jag fuskar ej, om ock alla de andra göra det.» Det hade varit en sa mycket istörre gärning, som den ej kunnat uppvisas i betyg utan tvärtom kanske haft till följd, att den mindre-värdige blivit satt före den hederlige.
Har man verkligen tänkst sig in i situationen, kastar den ljus över mycket av vad som hänt ej blott här utan även annorstädes under de senaste åren, och det hjälper ej att bara ropa högt över ruttenheten i Härnösand. Med stark solidaritet och en omoralisk majoritet å ena sidan och slapphet å deras sida, som skola bevaka rätten, kan liknande saker hända var som helst. Överallt, där klassandan blivit det högsta, hänger nog rätten i ett silkessnöre. Och det ar nog i detta vi ha de djupaste orsakerna och det mest fruktansvärda i hela historien. Skola de, som skulle vara saltet i samhället, genom solidaritetsprincipens makt tvingas att mista sin sälta, då kan man sannerligen vänta sig vad som helst.
Kamrat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
