Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 18
SVENSK LlRAKETIDNING.
341
kvarstår denna lönreglering med oförändrade belopp.
Ar 1920 tillsatte dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet en kommitté med uppdrag att verkställa utredning om bi. a. folk-skolkarens avlöningsförhållanden och uttalade därvid, att utredningen borde bedrivas sa skyndsamt, att förslag i ärendet kunde föreläggas 1922 års riksdag. Denna utredning förelåg färdig den 15 aug. 1923. Oaktat i densamma påvisades, att de avlöningsförmåner, som utgå till lärarpersonalen vid folkskolan, avsevärt understiger vad som tillerkänts andra befattningshavare i allmän tjänst med likvärdiga utbildnings- och tjänstförhållanden, har ännu på femte året efter förslagets avgivande intet åtgjorts iför att rada bot på detta missförhållande. Folkskolkåren ar praktiskt taget den enda tjänstmannakår, som, med lönerna beräknade på förkrigstidens prisnivå, ännu icke erhållit någon slags lönförbättring. Andra tjänstmannagrupper, vilkas löner beräknats på samma prisnivå, ha åtminstone erhållit kompensation i form av tillfälliga lönförbättringar. Och dock bar såväl 1926 som 1927 års statsutskott uttalat, att en lönreglering eller i avvaktan harpa en tillfällig lönförbättring ar berättigad och av behovet påkallad. Detsamma bar också, ej minst på allra .sista tiden, erkänts av ledande pressorgan av olika politisk färg.
Det bör framhållas,, att ungefär hälften av alla i tjänst varande lärare ha fått sin utbildning under och efter kristiden, och dessa ha ådragit sig studieskulder, som det ställer sig nära nog omöjligt att förränta och amortera med nuvarande löner.
Lärarkåren vill med styrka framhålla, att vad den begär ar icke förmåner utöver vad staten ansett vara ratt och skäligt tilldela andra med dem jämförliga befattningshavare i samhällets tjänst. Men vad som lika mycket eller kanske ännu mer an lönfrågans förhållande hos kåren givit anledning till nedslagenhet och missmod ar den undantagsställning man velat ge kåren. Det ar svårt att häruti se annat an en viss undervärdering av dess arbete. Och dock måste folkundervisningen anses vara av minst lika stort varde som andra samhällets funktioner, och det kan icke vara en kulturstat värdigt att undervärdera ett arbete, som avser att till samhällsdugliga medborgare uppfostra det ojämförligt största antalet av det uppväxande släktet. För detta arbete ar det icke heller betydelselöst, under vilka ekonomiska villkor lärarkåren utövar detsamma.
Om folkbildningens betydelse för ett lands andliga och materiella förkovran kunde mycket sagas. Förv att ej bliva ansedda att här tala i egen sak vilja vi nöja oss- med att anföra Viktor Rydbergs ord, att »av goda lärare bestämmes framtiden ’mer an utav ko-, nungar och furstar» samt ett yttrande av en man, som en gång intog en bemärkt plats i vår riksförsamling, nämligen Adolf Hedin. Han yttrade en gång: »Dem, som klaga över och äro förskräckta for demokratiens faror, kunna vi blott anvisa ett medel att undgå farorna, men det medlet ar osvikligt, och det heter: uppfostra folket.»
Göteborgs skolförening". På inbjudan av Göteborgs skolförening höll dr Poul Bjerre nyligen föredrag om »Skolupp-levelser i livsbelysning». Hvitfeldtssko-lans aula var fylld till trängsel.
Föredragshållaren påpekade till en början, att det finnes ett samband mellan psyko-te-rapien och pedagogiken. Det ar nämligen sa, att nervösa rubbningar, som ’framträda vid mogen ålder, ofta grundläggas under barndomen. Det ar därför av vikt, att nervösa symptom hos barn noga iakttagas, varigenom felaktiga reaktions f or mer i tid kunna rättas. Hur en dylik felaktig reaktion kan få sin upprinnelse under barndomen, illustrerade föredragshållaren med ett fall ur sin praktik. Han söktes en gång av en ung man, som hade begått en penningstöld. Han skulle hjälpa sin far med utbetalningar av löner och hade där-
vid tillgripit en summa penningar. Det egendomliga var, att han ej hade gjort något for-, sök att använda dessa penningar. Han hade lagt dem i en öppen byrålåda, där vem som helst kunde träffa på dem.
Det visade sig vid undersökningen av fallet, att mannen under sin barndom haft en egendomlig vana. Han stal matrester, sockerbitar etc. Hur hade då denna vana uppstått? Jo, den började en gång, då han var 5 ar och hans mor sändes bort till ett sanatorium. Det fanns en viss analogi mellan denna vana under barndomen och penningstölderna under mognare ar. Även i senare fallet stod modern i begrepp att resa bort. Hans egendomliga^ mani under barndomen, som kom till uttryck, sa fort modern lämnade hemmet på en längre tid, hade en symbolisk innebörd. De saker han gömde associerade han med modern och kände sedan en viss glädje över att återfinna dem. Det var en sorts reaktion mot ensambeten.
Det anses visserligen numera, att tiden fore skolåldern ar den viktigaste, och Freud ar av den åsikten, att alla nervösa rubbningar grundläggas fore 5: e levnadsåret. Men ävevn skolåldern torde vara synnerligen betydelsefull i detta avseende. Dr Bjerre övergick därefter till att berätta några egna erfarenbeter under denna tid.
Att ban därvid kom att tala om sig själv, hoppades ban kunna motiveras av syftet. Han ansåg sig också kunna förmedla sina iakttagelser fullt objektivt. Under de första åren, i en förberedande skola, hade allt gått ganska bra for honom. Han hade ansetts som flitig och ratt begtåvad. Men då han sedan flyttades över till läroverket, hade en förändring ägt rum, som blivit av domineTande betydelse for hans liv. Han hade ej last de ratta kurserna, då han sökte in, och hans inträdesprövning gav ej riktigt gott resultat. Han fick därigenom från början den stämpeln, att han var i något avseende en .mindervärdig individ. Han placerades på näst sista platsen i klassen. Detta, att han på sa satt förlorade den ställning han arbetat sig till i småskolan, hade varit en stor besvikelse for honom. Därtill kom, att han i den nya skolan ej både samma känsla av lärarnas personliga intresse for individerna, som han haft i småskolan. Det var sa att saga hans första kontakt med det opersonliga, byråkratiska systemet. Den stämpel han från början fått följde honom även bland kamraterna. Han blev ^utsatt for drift, och vad ban sade kom genom hans osäkerhet att få något löjligt och enfaldigt över sig. Han kom på sidan av och utanför det hela, och han trycktes ned av en känsla av mindervärdighet.
Så småningom vaknade hos honom en intellektuell hunger, och han började läsa allt vad han kom över. Men då han ej hade någon kontakt med sina lärare, kom denna läsning att ligga helt utanför skolarbetet. Därav uppkom en ogynnsam dubbelhet och en inställning, som han aldrig helt lyckats frigöra sig ifrån. Det hade för honom alltid varit sa, att han måste se en mening i sitt arbete, for att de intellektuella krafterna skulle frigöras. Naturligtvis vore det ofta svart for lärarna att för barnen klargöra meningen i ett arbete, vars mål lag långt fram i tiden och som. var avsett att förbereda dem för livet, varom barnen intet visste. På den tiden, då han gick i läroverket, var latinet det förnämsta ämnet, och man arbetade oerhört med dess inlärande. Han hade väntat sig, att läraren skulle förklara, vartill det döda språket kunde användas, men därav blev intet. Man fick med ens ta itu med det torra inlärandet av den latinska grammatiken. Det hade dock i detta fallet varit en lätt sak for läraren att t. ex. påpeka, hurusom de flesta europeiska språken ha sina rötter i latinet. I franskan voro .förhållandena ännu sämre. Han hade där haft en lärare, som led av ’begynnande sinnessjukdom. Denne både fått en speciell aversion mot Bjerre och ingjutit en for intellektet förlamande skräck hos honom, vilken lett till varaktiga och svara hämningar just på detta om-
råde. Det var honom ännu i dag omöjligt att, trots att han vistats i Frankrike, lära sig att helt behärska detta sprak. Det kan ju tyckas, sade dr Bjerre, att den som i 25 ar sysslat med psykoterapi borde kunna bota sig själv. Att detta icke varit möjligt i föreliggande fall visar, hur svårbehandlade dylika hämningar kunna vara.
Dessa upplevelser under skolåldern hade haft for tal. vittomfattande verkningar. De hade följt honom under universitetsåren och bidragit till att han, som han gjorde an i dag, koin att stå på visst satt utanför den vanliga lakar verksamheten. Dr Bjerre berörde därefter sin inställning till kristendomen. Det både i recensioner av hans böcker ofta sagts, att han hade en grov uppfattning av kristendomen, att han ej helt förstode dess väsen. Ehuru ban gjort sitt basta att nå förståelse av kristendomen, ville ban ej påstå, att anklagelsen vore helt orättvis. Det satt, varpa kristendomsundervisningen på hans tid bedrevs med ett mekaniskt inlärande av for honom meningslösa ramsor, hade måhända i sa fall skulden till hans bristande .förståelse.
Det ar viktigt, fortsatte dr Bjerre, att arbetet i skolan blir sa lustbetonat som möjligt. Ej minst ar detta av betydelse for det sexuella problemet. Ty hämmas och nedtryckas de intellektuella krafterna, sa söker sig självhävdelsen andra vägar, och de sexuella drifterna tilltaga i kraft. Människan tål ej ett alltför olustbetonat liv. Dr Bjerre ville till vad ban sagt om sitt skolliv foga, att den skola han gick i också hade en positiv sida, som gör, att han trots allt ar den tacksam. De svårigheter han där hade att kämpa med hade varit honom en förberedelse på att livet ar en ständig kamp. Skollivet hade sedan den tiden undergått genomgripande förändringar. Det vore nog av vikt att tillse, att icke allt göres för lätt för barnen. Underskattandet av individen kan slå över i en lika farlig motsats. Vad man borde sträva efter ar att lata skolan utvecklas efter egna linjer, fri från de politiska meningsstriderna. I det avseendet ar Sverige relativt lyckligt lottat. Åtminstone om man jämför med länder som Ryssland och Italien.
Efter föredraget, som mottogs med varmt bifall, avtackades dr Bjerre av föreningens ordförande, överlärare G. Sandström.
folkskolseminatfepna.
Ändring av seniinariestadgan. Medlemmar av lärarkollegiet vid folkskolse-minariet i Växjö har hos k. m: t hemställt, att k. m: t matte vidtaga sådana ändringar i nu gällande stadga for rikets f olkskolseminarier, att domkapitlen må upphöra att vara lokalstyrelse for de särskilda seminarierna samt att for varje seminarium matte av k. m:t förordnas härför lämplig person att vara inspektor.
Genom remiss den 7 april har k. m: t anbefallt skolöverstyrelsen att efter vederbörandes hörande avgiva utlåtande rörande nämnda framställning. I anledning härav har överstyrelsen anmodat samtliga dpmjkiapitel och rektorerna vid statens folkiskolseminarier (utom Växjö) samt Stockholms stads konsistorium att inhämta yttrande i ärendet av kollegierna vid resp. läroanstalter och därmed tillika med eget yttrande inkomma till överstyrelsen senast den l oktober 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
