Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr
SVENSK LÄRAEETIDNING.
75
Nog ar val den »demokratin» omgärdad med tillräckliga garantier mot förhastade ’beslut. Men det ar en opraktisk demokrati, som numera sa gott sonn allestädes ar övergiven såväl i föreningslivet som i samhällslivet. Den direkt beslutande folkförsamlingen ar uttryck for en primitiv demokrati, som numera finnes kvar endast i vara kyrkostämmor, i en del kommunalstämmor i landskommuner med mindre an 1,500 invånare samt i den allmänna rådstugan i Skanör-Falsterbo. I alla andra samfälligheter har man av praktiska skal övergått till folkmaktens utövande genom en representantförsamling, och jag kan icke förstå annat, an att Sveriges allmänna folkskollärarförening vid det här laget bor vara mogen för införande av samma samfundsordning.
Någon stor omstöpning behöver en sådan ref orm icke innebära, ty en ombudsförsamling ingår ju redan i var organisation. Det gäller endast att lämna ombudsmötet den befogenhet, som bor tillkomma en representantförsamling.
Att en folkvald representation skall vara endast rådgivande i förhållande till den utredande och verkställande myndigheten ar en anomali, som val numera icke finnes i någon annan förening an S. A. F.
Nu som alltid, då ett reformförslag framföres, kommer man naturligtvis att framhålla, att allting gatt bra hittills. S. A. F. har utfört ett storartat ’artbete. Föreningar med beslutande ombudsförsamlingar ha inte gjort det bättre. Ja, det later ju alltid hora sig, men det återstår att visa, att framgången berott på just den organisationsform, vi nu hava, och att arbetsresultatet icke blivit ännu bättre, om föreningen haft . en mera tidsenlig organisation.
Till en början ar det ju alldeles givet, att större omsorg skulle ha nedlagts på valet av ombud, om ombudsmötet verkligen varit föreningens beslutande församling och det icke kunnat sagas till dessa, som det sades till riksdagsmännen under en viss period av var historia: »Vad göras skall ar allaredan gjort etc.» Vidare ar det klart, att en församling eller en representant, vilka det vara må, icke kunna med samma bestämdhet hävda sin mening, om de veta, att deras ord ingenting betyda annat an såsorn »rad». Vår historia har tillräckliga bevis- härför icke allenast från den tid, då makten både formellt och reellt legat i en persons hand, utan även från tider, då en medlem av regeringen genom sin personliga duglighet och hänsynslöshet kunnat terrorisera övriga medlemmar av styrelsen. Slutligen ar det mycket troligt, att många goda uppslag utifrån kretsarna skulle kunna genom ombuden komma fram i ombudsmötet, om man visste, att frågorna där kunde avgöras och sålunda inom rimlig tid bli till avsett gagn. Den oerhört långsamma tågordning, som ovan beskrivits, betager helt
visst de flesta lusten att komma fram med några uppslag, åtminstone om de ha anledning tro, att förslaget icke passar for den i verkligheten maktägande myndigheten.
Mot förslaget <5m en beslutande ombudsförsamling kommer naturligtvi att anföras det argument, som i alla tider framförts mot att giva en folkvald representation den befogenhet som enligt demokratiens grundsatser bor tillkomma densamma, nämligen att en sådan representantförsamling kan missbruka sin makt eller fatta förhastade och for samhället ödesdigra beslut. För min del tror jag icke, att faran härför ar sia stor i en församling, vald av sa pass mogna man och kvinnor som lärare. Skulle några korrektiv mot farliga beslut behövas, sa kunde ju for exempelvis vissa frågors avgörande krävas kvalificerad majoritet, om centralstyrelsen och ombudsmötet äro av olika mening. Särskilt betydelsefulla frågor kunde i sista hand avgöras genom referendum, d. v. s. genom omröstning i kretsarna. Men detta bor i sa fall vara frågor, som äro sa pass utdebatterade, att de kunna avgöras genom ja eller nej. En del andra frågor kunna och böra fortfarande givetvis utsändas for diskussion och yttrande i kretsarna. Härigenom faller ett argument mot förslaget, som ibland framförts, nämligen att kretsarna icke skulle få tillräckligt med arbetsuppgifter. Den verkliga förändringen blir då endast, att kretsarnas beslutanderätt, som nu ar endast skenbar, kommer att utövas-i verkligheten, av deras valda ombud.
Ett särskilt kapitel skulle krävas for frågan, huruvida valet av centralstyrelse sikall ske i ombudsmötet eller i kretsarna. Båda anordningarna äro tänkbara med en representativ organisation. Verkställes valet i kretsarna, far centralstyrelsen en mycket stark ställning i förhållande till ombudsmötet. Och det kan inte nekas, att det ligger något tilltalande uti att centralstyrelsen väljes genom direkt röstning i kretsarna. Emellertid behöves då en anordning till förebyggande av att sa många medlemmar nödgas »rösta blindbock». En anordning till underlättande av medlemmarnas möjlighet att lära känna personer, som lampa sig till centralstyrelsemedlemmar och även ombud f. ö., bli de distriktsorganisationer, som föreslagits, och som naturligtvis ha många andra uppgifter. Men om dem skall jag yttra mig i följande artikel - den näst sista.
»Svensken ser gärna, att Sverige blir rikt - om det blott kunde ske utan att någon enskild svensk bleve rik.»
Gustav Sundbärg.
Lättfånget gods försvinner, men den, som samlar efter hand, får mycket.
Salomo.
?r dciffen.
"Lugnande fakta"!
Svensk Läraretidning uttalade i nr 3 ett bestämt klander mot regeringen, emedan den även i ar, då de statsfinansiella förhållandena äro synnerligen goda, underlåtit att åtminstone i någon mån skipa rättvisa mot folkskolans lärarkår genom framläggande av förslag om tillfällig lönförbättring för sagda kår. Sedan dess ha liknande uttalanden framkommit även från andra håll, bi. a. från Gröteborgskret-sen av Sveriges folkskollärarförbund, vilken särskilt riktat sitt klander mot ecklesiastikministern.
Kretsen säger sig ha »med särskild förvåning funnit, att den nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet funnit frågan (lönfrågan) vara av sa ringa vikt, att han enligt meddelande till kretsen icke ens ansåg sig behöva besvara ett under remissdebatten framställt spörsmål, huruvida han icke önskat använda åtminstone en del av överskottsmedlen för lärarnas lönreglering.
Med anledning härav har Aftonbladet vänt sig till ecklesiastikministern och - såsom Aftonbladet självt säger - »av honom erfarit en del de upprörda känslorna något lugnande fakta». Dessa fakta återgiver Aftonbladet sålunda:
Statsrådet Almkvist tog angreppet synbarligen med stort lugn och gott samvete. Han hade visst inte nonchalerat folkskollärarnas krav. Tvärtom hade han i samband med ecklesiastikdepartementets petita till den proposition angående tillfälliga lönförbättringar, som därifrån framlägges för riksdagen, uttalat, att han på grund av den förbättrade statsfinansiella situationen ansåge, att sådana lönfötfbättringar borde utgå till landets folkskollärarkår. Vid tiden för årets remissdebatt var sagda proposition ännu inte färdig, vadan statsrådet icke ansåg sig böra nämna något om den, då detta enligt hans mening hade varit ojust,
Hade klagandena velat lugna sig en smula, till dess propositionen från finansministern blivit offentliggjord, skulle de således kunnat bespara sig detta ovederhäftiiga förhandsomdöme.
I övrigt erinrade statsrådet Almkvist om att hela tiden 1918-1926 - med tt litet interregnum 1920-21 - då denna och andra lönfrågor stått på dagordningen, satt en socialdemokratisk regering, som icke framlagt ett enda :örslag till reglering av folkskollärarnas -öner. Den ovannämnda kommittén inkom med sitt förslag till en definitiv reglering av sagda löner, men icke heller ietta föranledde någon åtgärd i avsedd "aktning1 från den socialdemokratiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
