Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 3
SVENSK LÄRARETIDNING.
41
Deputerade från centralstyrelsen för S. A. F. uppvaktade honom och ecklesiastikministern i juni 1926. Bada statsråden gåvo klart uttryck åt den uppfattningen, att ett verkligt behov av en lönreglering för folk- och småskolans lärare förelåge, och förklarade sig komma att ägna frågan största uppmärksamhet. Nu har hr Ekmans regering haft sin chans. Vad har den gjort? Har hr Ekman glömt den »uppmärksamhet» han lovat ägna folk-skolkarens lönfråga? För visso icke. Han har ägnat frågan den allra största uppmärksamhet. Men man har förmodligen feltolkat hans löfte, då man trott, att han skulle ägna frågan en välvillig uppmärksamhet. Han har väl i stället menat, att han skulle agna frågan uppmärksamhet på det satt, som han nu gjort, då han förhindrat, .att folkskolkåren skulle få en liten smula för stillandet av det erkända behovet, och då han förklarat för folkskolans lärare och lärarinnor: Här finns pengar. Men de äro inte för er!
De frisinnades idéprogram har varit: Rätt åt alla, orätt åt ingen! Har detta varit avsett blott såsom en vacker fras, lämplig att föra fram i valtider men icke att omsätta i den praktiska politiken ? Det ser onekligen sa ut. Det ser ut, som om den nuvarande regeringen för sin del hade i praxis omskrivit den till: Eätt åt alla utom folkskolkåren, orätt åt ingen utom folkskolkåren.
Alla andra löntagare tillgodoses. I årets statsverksproposition föreslås definitiv lönreglering for nya grupper tjänstmän, men folkskolkåren kan inte f å den allra ringaste tillfälliga lönförbättring. Ar det underligt, om folkskolans lärare efter detta måste känna sig såsom av samhället bortstötta, en föraktad pariasklass, som aldrig skall» vederfaras någon rättvisa? Om de uppställa för sig den frågan: finns någon annan grupp av samhällets arbetare, mot vilken regeringen skulle handla på sa sätt, som den nu gjort mot folkskolans, måste svaret bliva ett bestämt nej. Gör det tankeexperimentet, att folkskolans lärarkår men icke kommunikations-verkens tjänstmän blivit inordnade i det nya lönssystemet 1919 och att de sistnämnda icke heller hade fått någon tillfällig lönförbättring. Finns väl någon i detta land, som tror, att kommunikationsverkens befattningshavare skulle under hela den langa tid, som gått efter 1919, blivit helt undankastade, såsom folkskolkåren blivit. Nej, då skulle man nog fått se på annat. Då skulle man fått höra ett väldigt skri över hela landet om den orättvisa, som begåtts, och himmel och
jord skulle ha rivits upp för åstadkommande av ändring. Det hade icke heller dröjt länge, förr an rättvisa hade skipats. Det vet både regering och riksdag. De veta också varför sa hade skett. Folkskolkåren vet det även.
Sv. Ltg har fått mottaga det ena brevet efter det andra från lärare, som med förvåning fråga: vad gör ecklesiastikministern! Har han lämnat oss i sticket? Eller ar han alldeles vanmäktig inom regeringen? Starka tvivel uttalas om att han verkligen gjort vad han kunnat göra. En landsbygdslärare skriver bi. a., att han nog tror, att ecklesiastikministern vill medverka till en förbättring av lärarkårens villkor, men att han möter motstånd hos sina kolleger.
Men, fortsätter han, kan man med ett levande intresse for lönfrågans lösning och med klart medvetande om de orättvisor, som hopa sig ar från ar, bara lugnt sitta kvar och saga: jag önskar sa gärna, att frågan löses, men jag kan ingenting göra. Det påminner osökt om mannen, som inte hade något emot, att den drunknande simmade i land. Här saga alla, att de behjärta och behjärta, men det må förlåtas oss, som sitta ute i bygderna och känna, var skon verkligen klämmer, att vi få svart att
tro längre.–––- - Med tanke på den
oerhörda behandling, siom karen far röna, kan det ifrågasättas, om icke en f’olkskolinsp ekitor - ecklsesiastikminister kunde falla med mindre ara an på denna fråga.
Brevskrivaren har gripits av fullständig misströstan rörande lönfrågan.
Man behöver inte äga sa stor profetisk förmåga, säger han, for att förutsäga, hur lösningen av var lönfråga en gång kommer att gestalta sig med en del av dyrtidstilläggen slagna ihop med nuvarande grundlöner. De relativt höga löner, som övriga statstjänare uppburit under 1920-1930 och efter vilka lärarlönkommitténs förslag ar uppgjort, komma säkerligen att for var del bli »stjärnan, som lyste och försvann».
Förr, då avlöningar tillmättes olika befattningshavargrupper efter godtycke, visste folkskolkåren alltför väl, att den var tillbakasatt, men den hade icke sa lätt att objektivt uppvisa det. Numera efter lärarlönkommitténs utredning föreligger ett ojävaktigt bevis på den orättfärdighet, med vilken staten behandlar denna kår. Sagda utredning ar den enda vinst folkskolkåren har att anteckna efter 1918, men den har ett stort värde. Nu kan ingen regering längre krypa bakom »de statsfinansiella förhållandena». Var och en förstår, att det vore den renaste bluff. Hr Ekmans regering har inte heller gjort
det i ar. Den talar fastmer ett rent och osminkat språk, som alla förstå. Och detta senteras. Men då måste det också lika osminkat sägas till både regering och riksdag, sa att det ljuder dem in i öronen: Detta går inte väl i längden. Ingen, icke ens staten, trampar ostraffat rättvisan under fötterna. Lärarens kall ar av den beskaffenhet, att han måste kunna göra sitt arbete med fröjd och icke med suckan, att han måste kunna med hela. sin själ uppgå i sitt arbete, om* ett gott resultat skall vinnas. Men det ar en psykologisk omöjlighet för honom att kunna detta, om han skall varje dag kanna sig som en lump, av regering och riksdag kastad åt sidan, och gå med bitterhet och grämelse, kanske hat i hjärtat mot ett samhälle, vars rättskänsla ar förslöad. Ty det borde både regering och riksdag veta, att det finns ingenting SQå nedstämmande och ingenting sa tillintetgörande för en människas livsglädje och handlingskraft, som medvetandet om att ständigt vara föremål för en orättvis behandling och att aldrig i livet kunna komma ifrån den. Och när en lärare sedan skall undervisa ungdomen om det svenska samhället och dess institutioner, kan han då med sanning säga sina lärjungar, att den svenska staten ar en rättsstat, som Värner om ratt och rättfärdighet för alla sina medborgare? Nej! Fordrar man det oaktat, att han skall lära dem det, begär man något övermänskligt.
Sedan förestående skrevs, har verkställande utskottet inom centralstyrelsen for Sveriges allmänna folkskollärarförening i anledning av innehållet i statsverkspropositionen i vad denna angår folkskolkårens lönfråga, vid sammanträde den 16 januari beslutat göra följande uttalande, som tillställts Tid-ringarnas telegrambyrå:
Ända sedan ar 1920 har frågan om lönreglering för de statligt och kommunalt anställda lärarna varit aktuell. Ar 1923 framlades av lärar-lönkommittén ett förslag till Definitiv lönreglering för kårerna i fråga. Läroverkens och de kommunala mellanskolornas lärare ha därefter erhållit en tillfällig lönförbättring men ingen definitiv lönreglering. Övriga kommunalt anställda lärare däremot ha under alla dessa ar icke erhållit vare sig definitiv lönreglering eller ens tillfällig lönförbättring. Som grund härför ha de statsfinansiella skälen åberopats.
Då numera emellertid de statsfinansiella förhållandena icke med fog kunna åberopas som skäl for ett avvisande av varje åtgärd till undanrödjande av bestående orätt-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
