Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 44
SVENSK LÄRARETIDNING.
869
belysande av de olika spörsmålen, till ett rikare föreningsliv. Du behövde icke göra detta alldeles utan vederlag för egen räkning. På mötena träffade du samman med kamraterna, sa väl där som i skol-pressen finge du del av deras synpunkter och rön och således en djupare och allsidigare inblick i vad som rör sig inom skolvärlden. Måhända tar emellertid allt detta mera tid i anspråk, an du har till ditt förfogande. Men då finns det andra, som äro villiga att åtaga sig även din andel i det egentliga föreningsarbetet. Du kan väl då åtminstone få sa mycken tid övrig, att du kunde bevista ett eller två kretsmöten om året och ett allmänt skolmöte vart femte ar, därest inga särskilda hinder komme i vägen just vid tiden för mötena. Skulle icke heller detta vara dig möjligt, sa kan i nödfall den tid, du behöver offra, nedbringas till högst två å tre minuter om året, d. v. s. vad som åtgår för att lämna kretskassören årsavgiften, då han kommer för att inkassera densamma, eller vad som åtgår för att insända den pr post, då du i annat ärende besöker postkontoret. Enbart avgiften kan väl ändå icke avskräcka dig från att bli medlem i föreningen. Genom att betala densamma och därmed bli medlem av föreningen främjar du i alla fall dess verksamhet i två olika avseenden: du ökar deras antal, som stå bakom föreningens strävanden, och du bidrager med avgiften till kostnaden för dess verksamhet.
Två a tre minuter om året samt fyra kronor, d. v. s. ungefär ett öre om dagen, bör du väl ändå kunna offra för främjandet av skolans, kårens och därmed också dina egna intressen.
Anders Johansson.
Folkskollärarinnorna och S. A. F.
Anno 1924 tycks bliva ett svart ar i vår folkskolas historia. Då man i andra länder efter krigets elände förstått, att riket, for att byggas opp igen, måste börja med grunden, med folkuppfostran, inbillar man sig här i Sverige, som sedan länge varit känt för sitt framstående skolväsen, att här skall man bygga opp genom att motarbeta skolan och nedtrycka kårens arbetsvillkor.
Vi pedagoger, som .önska folkskolan till bottens kola, vi inse, att den inte kan bli det, sådan den ar, men vi vilja göra den sådan, att den kan fylla denna plats. Med liv och själ arbeta vi på att få folkets skola till en landets skola.
Bredvid vårt dagliga skolarbete sker ett intensivt fortbildningsarbete. Den, som i likhet med undertecknad varit i tillfälle att ta del av de meriter, vilka de lärare och lärarinnor prestera, som anmält sig som sökande till S. A. F:s sommaikurser eller eventuellt som sti-
pendiater för studieresor, måste fyllas av den största beundran för det ar efter ar upprepade fortbildningsarbete, som framträder i dessa ansökningshandlingar.
Och hur har kåren under de sista tiotalen ar ej gjort sig språkkunnig? Varför? Jo, för att få möjlighet till att dels genom den utländska pedagogiska litteraturen kunna följa tankar och rön på skolans arbetsfält, vilka likt friska tillflöden kunna tillföra våra barn och ungdomen tankar, kunskaper och vilja att en gång utföra det bästa möjliga för framtidens Sverige, ja, för människosläktet i sin helhet, dels ock för att genom utländska resor på ort och ställe ta reda på det nya i tiden på pedagogikens område.
Och vi lärarinnor stå inte våra manliga kamrater efter i detta avseende, fast vi ännu bibehålla sa mycket av vår kvinnlighet, att vi ej förvärvat förmågan att i reklamsyfte begagna våra pappersmeriter. Tror ej, att någon av oss skulle falla på den idén att i en offentlig ansökan som merit åberopa konstruerandet av »ett hop fällbart litermått» eller att vara innehavare av »körkort»! Nej, vi lärarinnor ställa tyvärr, säger tyvärr, större krav på oss själva. Därför tror man oss om sa litet. Därför undervärderas vårt arbete, därför gällde första förändringen av boställsordning-ens föreskrifter oss, därför kan man ta ifrån oss kommunala lön- och ålderstill-lägg, när det sa passar sig, därför minskas nu i högre procent för kvinna an för man möjligheten att ägna sig åt lä-rarbanan, därför äro vi avstängda från den äggelse, som ligger i befordran, den behövs ej för oss, vi äro kvinnor, vi äro pliktmänniskor ändå.
Skall det nu fortfara på detta sätt alltjämt? Det veta vi: ensamma, var för sig, kunna vi ej göra något, men i samlad flock. Flocken heter Sveriges allmänna folkskollärarförening. Ty denna vår organisation ar måhända den starkaste sammanslutning, som finns inom landet, omfattande 17,000 medlemmar. Ehuru det funnits dem bland dess ledare, som ej haft klart för sig betydelsen och riktigheten av likhetstecknet mellan lärare och lärarinna, sa tror jag och vet, att i dess centralstyrelse sitter rättfärdighetskravet städse i högsätet, och där ha vi lärarinnor tillfälle att bevaka våra intressen, och sa visst som Sveriges allmänna folkskollärarförening består av manliga folkskollärare, kvinnliga folkskollärare och småskollärarinnor, sa visst har också S. A. F. skyldighet att i lika hög grad gripa in och tillrättalägga vad som vrides på sned för den ena eller andra parten.
Vi lärarinnor ha också vår egen organisation, Sveriges folkskollärarinneförbund, bildad den gången, då det vreds på sned, i vilken vi dryfta speciellt kvinnliga intressen, och som genom den behandling och det föremål för utredning, som för kåren gemensamma angelägenheter där fått, medverkar till att
lärarinnornas insats i den allmänna föreningens överläggningar blivit sakrikare an vad förr varit vanligt. De avgifter, som dessa båda organisationer kräva, få vi ej knota över utan offra dem med glädje i medvetande av samhörighetens stora betydelse. Den, som inte offrar sin skärv eller »lägger två strån i kors», utan endast som mogna frukter i gyllne skålar inhöstar, vad några få kamrater oftast genom uppoffrande av nattens vila, genom direkt pekuniära uppoffringar och icke minst genom att klä’ skott för sin mening, lyckats förskaffa kåren i avseende på bättre löner, fastare anställningsförhållanden och säkrare rättslig ställning, den sviker sin kår och ar enligt min mening ej värd att få tillgodogöra sig de förbättrade villkor, som deras kämpande kolleger arbetat fram.
Därför ansluten Er som en man till Sveriges allmänna folkskollärarförening!
Tiden kräver, att det slås vakt icke blott om barnen och skolan utan även om lärarkåren. Detta kan ske endast genom allmän anslutning till S. A. F. Därför bör varje folkskollärarinna ej blott tillhöra sin egen organisation utan även Sveriges allmänna folkskollärarförening.
Äppelviken den 20 okt. 1920.
Gerda Rystedt.
Sveriges allmänna folkskollärarförening och Sveriges småskollärarinnor.
En blick tillbaka och framåt.
Sveriges småskollärarinnor ha fått tillryggalägga en lång och mödosam väg, innan de nått fram till den ställning, som de nu inneha. Ehuru åtskilligt återstår att göra, innan vårt arbete och vår ställning blivit på ett fullt tillfredsställande sätt ordnade, torde vi dock kunna vara överens om att skillnaden mellan våra villkor nu och för exempelvis trettio ar sedan ar mycket stor.
I början av 90-talet, då jag själv började mitt arbete som småskollärarinna, var den kontanta lönen 300 kr. jämte naturaförmåner, dock utan laglig rätt till de senare. Blev lärarinnan till följd av sjukdom urståndsatt att tjänstgöra, kunde hon i bästa fall vänta, att en vikarie anställdes mot villkor, att lärarinnan av sin lön avstod hela eller åtminstone större delen av vikariearvodet. Men det kunde också hända, att distriktet fann det besvärligt att dragas med en sjuklig lärarinna och därför helt enkelt anställde en ny. Utan någon som helst påföljd kunde småskollärarinnan skiljas från tjänsten, om man av någon anledning vore missnöjd med henne och detta på grunder, som ofta voro helt oberoende av hennes tjänstgöring. Ålderdomen erbjöd ingen annan trygghet an den, som fattigvårds-lagen bereder; någon gång gav kanske kommunen det nödvändigaste i en något mindre förödmjukande form. Medan sta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
