Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nr 32
SVENSK LÄRARETIDNING.
629
vel vara delade, men med all sannolikhet kommer denna reform förr eller senare att bliva mogen till genomförande. Men sättet, på vilket kommittén vill realisera saken, måste väcka synnerlig uppmärksamhet. Det har nämligen för kommittén icke fått stanna vid att under eljest ändamålsenliga former överflytta folkskolbudgeten från kyrkostämman till kommunalstämman, utan man har velat passa på att kombinera en dylik reform med en väsentligen förändrad och försämrad ställning för folk-skolärendenas ställning inom kommunen. Sålunda skulle skolväsendets närmast vårdande myndighet, folkskolstyrelsen, erhålla en betydligt mera tillbakaträngd ställning an skolrådet och folkskolstyrelse hittills haft. Den nya folkskolstyrelsen skulle i den ekonomiska enhetlighetens namn i vissa hänseenden pressas ned under kommunalnämnd och och drätselkammare. För att nå det syftet har man icke heller ryggat tillbaka för den konsekvensen, att med nedbrytande av den historiska utvecklingen omintetgöra skoldistriktets mera självständiga ställning och genom dess mekaniska inkorporering i kommunbegreppet omöjliggöra en friare skoldistriktsindelning med hänsyn till det faktiska behovet. I de framlagda lagförslagen har man t. o. m. utplånat själva namnet skoldistrikt och konsekvent utbytt det mot uttrycket kommun. Om med byråkrati i detta begrepps sämre betydelse menas att vid ordnandet .av en viktig samhällsangelägenhet ställa sakkunskapen utan avgörande inflytande, att skära ned de former, som under en lång historisk utveckling växt fram i anpassning till det levande livets verkliga behov och sätta mekanisk schablon i stället, samt slutligen såsom grundläggande princip för en reform uppställa icke vad som bäst kan gagna själva institutionen, utan endast hänsyn till en viss teknisk sida av förvaltningsformen, i förevarande fall »enhetlighet i budgetbehandlingen», då ar, såsom envar med något verkligt intresse för folkskolan och det stora samhällsmål hon har att tjäna måste finna, det nu antydda kommittéförslaget det mest reaktionära och kommunalbyråkratiska, som framkommit i vårt land sedan folkskolans lagstadgande. Det har också mötts av ett nära nog enhälligt underkännande från lärarkårens sida och från skolans ansvariga ledning, sålunda av den verkliga sakkunskapen i fråga om folkskolans angelägenheter.
För övrigt har kommunalbyråkratien på folkskolans område sedan länge gjort sig påmint, särskilt i vissa stadssamhällen, där man klagar över att skolans sakkunniga och ansvariga myndigheter, de lokala folkskolstyrelserna, ofta få kämpa en ojämn strid med kamrerar-välde, lönenämnder och drätselkammare, för vilka sakliga realiteter på skolväsendets område betyda mindre men budgettekniska formler desto mera. Där sa
formelregemente och renodlade kommunaltekniska synpunkter paras med likgiltighet för, ja kanske motvilja mot folkskolan, där få skolans angelägenheter sitta hårt emellan. En annan yttring av den allt mer framträdande kommunalbyråkratien på folkundervisningens område ar den, att man på sina hall anser det obilligt och spjärnar emot, att staten på allvar kräver, att de stora summor, med vilka staten bidrager till folkskolans underhåll, verkligen komma till det gagn, som det allmänna genom skollagstiftningen avsett.
Ovannämnda kommitterade gingo sa långt, att de såsom en grundsats vid sitt arbete hävdade den meningen, att skolfrågorna principiellt sett icke hava någon annan karaktär, »an övriga angelägenheter, med vilka de kommunala organen hava befattning», fullkomligt bortseende ifrån att på intet annat kommunalt område det statliga intresset ar sa framskjutet, som just beträffande folkbildningen, och att på denna grund staten till väsentlig del underhåller skolväsendet och övar en ingående uppsikt över detsamma. Det må vara kommunalbyråkratien förbehållet att kunna med lugnt samvete sätta likhetstecken mellan å ena sidan barnens och ungdomens undervisning och fostran, d. v. s. människosjälarna, och å andra sidan rent kommunala och lokala ordnings- och hushållningsfrågor av trivialaste slag. En sådan grundsyn på saken hade emellertid icke det gamla svenska bondeståndet, när det, såsom jag förut erinrat om, under segaste kamp drev fram folkbildningsfrågan som en av nationens förnämligaste angelägenheter. Icke heller folkskolans lärare eller de myndigheter, som äro satta att vaka över och leda det allmänna uppfostringsväsendet kunna sätta ett dylikt likhetstecken utan att svika sig själva, den stora sak, vars tjänare de äro, och samhället, som har rätt att kräva en god bildning och uppfostran för sina medborgare. Men därav följer också oavvisligen, att när det gäller att ordna folkskolans angelägenheter och bi. a. giva folkskolan en mot tidsförhållandena svarande, lämplig plats i det kommunala samhällslivet, då måste den grundläggande utgångspunkten vara denna fråga och ingen annan: Vad ar det som bäst gagnar folkskolan och dess stora uppgift att vara en allmänt medborgerlig bildningsanstalt ? Råder blott enighet i denna för själva saken vitala utgångspunkt, lärer man nog kunna bemästra även de mera underordnade problemen, nämligen de för saken ändamålsenligaste formerna och ett ofrånkomligt vägande mot varandra av de olika samhällsintressenas ekonomiska krav.
Förhåller det sig nu sa, att folkbildningen ar ett allmänt samhällsintresse, som motiverar, att staten bör bestämma
riktlinjerna för och hava högsta inseendet över folkskolans verksamhet, fastän det å andra sidan av sakliga och praktiska skäl måste befinnas ändamålsenligt, att folkskolan ar en kommunal institution, då följer givetvis därav, att folkskolans ställning till stat och kommun måste i sig innesluta ett ekonomiskt problem av viktigaste slag. Det ar problemet om skolans underhåll. I min nyligen från trycket utgivna lilla skrift »Vår folkskola» har jag sa ingående redogjort för denna frågas innebörd och historiska utveckling, att jag, under hänvisning till sagda framställning, nu anser mig icke böra djupare gå in på denna sida av ämnet. Jag har redan i första delen av mitt föredrag erinrat därom, att d,e som från början yrkade på att folkskolan skulle vara en rent kommunal angelägenhet och hoppades, att hon skulle kunna hållas nere och hindras i sin utveckling, icke ville vara med om något statens understödjande av folkskolväsendet. Utvecklingen har emellertid med sa att säga naturnödvändighet tagit en annan riktning. Staten har sa småningom lämnat allt större och större bidrag till folkskolans underhåll.
Det ar huvudsakligen av tvänne skäl som vännerna till vår folkskola alltid kämpat for en dylik utveckling. For det första har statens understöd varit en oundgänglig förutsättning för folkskcl-sakens framgång, icke minst på grund av den statens ledande och kontrollerande verksamhet, som måste komma att åtfölja den understödjande. Det andra skälet ar lika vägande. Det måste verkligen anses obilligt, att staten lägger på kommunerna allmänt statliga uppgifter utan att lämna skälig hjälp till de härför erforderliga kostnaderna. Visserligen må det i första hand vara föräldrarnas och kommunernas sak att bekosta barnens uppfostran. Men man får icke förbise, att de ekonomiska möjligheterna ha sina gränser, och att även när det gäller kommunerna dessa möjligheter äro mycket olika, ibland synnerligen begränsade. Flertalet kommuner i vårt land äro värda det varmaste erkännande för sin beredvillighet att ordna sitt skolväsen i enlighet med gällande föreskrifter och för sina ekonomiska uppoffringar härför. Många hava därvid gått till yttersta gränsen av sin förmåga. Det ar icke mera an en gärd av billighet och rättvisa, att de kommunala skattebördorna utjämnas och att staten lämnar verkligt effektiva bidrag till skolväsendet. Hittills har statens anpart huvudsakligen fallit på lärarutbildningen, läraravlöningen samt lärarnas pensionering. Men det kan vara på tiden, att kommunerna få statshjälp även till andra behov för skolans räkning. Riksdagen har också visat sig behjärta detta och tagit initiativ till utredningar angående statsbidrag till undervisningsmateriell och till skolbyggnader. Just i denna stund behandlar skolmötet å
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
