Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr 17
det dock ytterst sällan, att en försam. ling går miste om sitt statsbidrag. Förf. anför ett färskjt exempel på hur en församling kan £ära nog till ytterlighet vanvårda sitt skolväsen och ändå av regeringsrätten tillerkännas statsbidrag. I detta sammanhang upptar förf. till granskning det krav på »kommunal självstyrelse», som nu på vissa håll upphöjas till ett fältrop, och ägnar det en ganska ingående utredning, vilken han avslutar med följande ord:
Att predika kommunal självstyrelse i den meningen, att stjaten, då den direkt bekostar det mesta, icke skulle äga att i sista hand ha bestämmanderätten över målet for skolans verksamhet och dess därav betingade allmänna organisation, undervisningsplan och nödiga hjälpmedel för undervisningen, ar en självmotsägelse och en saklig orimlighet, som icke kan vara förtjänt av uppmuntran.
I kapitlet om heltidsläsning och halvtidsläsning ingår först en historisk återblick, i vilken förf. påvisar, att s. k. halvtidsläsning i form av läsning varannan dag var en tämligen okänd anordning under folkskolans barndomsår, att läsordningen ofta upptog 8-10 timmar om dagen, att man då iiite var sa rädd för långa skolvägar - många barn hade l mil eller däröver till skolan och infunno sig ändå varje dag - att halvtidsläsning ar ett påfund av vissa folkskolinspektörer vid den tid, då lancastermetoden skulle utbytas mot lärarens omedelbara undervisning, ich tillkommit för att undvika nya skolbyggnader och ökat antal lärarkrafter, ati halvtidsläsningen tog särskild fart, sedsin halvtidsskolor upptagits i 1878 ars normalplan såsom normala vid sidan av héltidsskolor, men att denna skolform dock aldrig vunnit erkännande i folkskolstadgan, och att befolkningen, t. o. m. i Västergötland märkligt nog, till en början protesterat mot densamma, att den slutligen under den senaste tiden hejdats, särskilt genom 1900 års normalplan, den nya inspektörsinstruktionen, riksdagens bestämda ställningstagande ar 1917 och den nya undervisningsplanen, samt att utvecklingen i avseende på bättre skolformer under denna tid gått stadigt framåt.
I den andra delen av detta kapitel hävdar förf., att heltidsläsning ar den bästa skolformen även för landsbygdens barn. Han viskar där upp, vilka ohjälpliga pedagogiska svagheter vidlåda den halvtidsläsande skolan, vare sig det gäller skolans undervisande eller uppfostrande verksamhet, och till vilka orimliga inkonsekvenser förfäktarna av halvtidsläsningen göra sig skyldiga.
Boken utgör ett vägande inlägg i dagens aktuella skolfrågor. Den ar alltigenom präglad av en lugn och objektiv ton, såsom det höves en saklig och vederhäftig utredning, men detta hindrar icke, att stämningen på ett eller annat ställe, där förf. kommer att snudda vid den nuvarande reaktionära agitationens försök att
under det normala pressa ned folkskolbildningen for landsbygdens barn, blir förf. övermäktig, och kommer honom att flamma till för ett ögonblick. Detta gäller i synnerhet slutet av boken. Förklaringen härtill ger han själv i följande ord:
Jag har mitt väsens rötter försänkta djupt i den svenska bondejorden, och jag reagerar i allmänhet starkt mot varje tillbakasättande av den svenska lantbefolkningens sanna intressen. Men aldrig blir bondpojken i mig ’- just bondpojken från västgötaslätten - sa illa berörd, som när falska profeter framträda och förkunna, att när det gäller bildning och skolväsen, då ar även det mindervärdiga gott nog åt landsbygden.
Ehuru denna anmälan blivit ganska lång, ha vi dock endast kunnat giva en svag antydan om bokens innehåll. Boken förtjänar att läsas av alla, som ha något intresse för vår svenska folkskola, men framför allt av de kommunala folkskol-förbundens medlemmar och av alla med dem. liktänkande. For dem utgör den en upplysningsskrift, som säkerligen skulle bringa dem på andra tankar, om de ville allvarligt begrunda dess innehåll. Den fås i bokhandeln till det billiga priset av 1,20 kr.
J. Franzén.
Svenska Dagbladet förordar
folkskollärarnas tillträde till
universiteten.
I söndagens nummer av Sv. D. förekommer på ledarplats en artikel, i vilken tidningen varmt förordar skolkommissionens förslag angående folkskollärarnas fortbildning i vetenskapligt hänseende. Vi införa här nedan den märkliga artikeln, av oss försedd med underrubriker.
Skolkommissionens betänkanden ha i allmänhet varit sådana, att de utmanat kritiken och väckt ett djupt berättigat motstånd. Den sista frukten av kommissionens arbete föreligger nu i betänkandet nr 6, vari bi. a. framlägges ett förslag om rätt för folkskollärare att i viss ordning erhålla tillträde till universiteten för att där driva vetenskapliga studier och vinna kompetens för högre lä-rarbefattningar. Det ar med tillfredsställelse man konstaterar, att detta förslag ar sa beskaffat, att det bor kunna påräkna stöd från alla, som fördomsfritt genomtänkt problemet. Man bor hoppas, att det i sina grunddrag blir bifallet.
Seminariernas undervisning tål fullt ut att jämföras med gymnasiernas.
Redan for ett par årtionden sedan förfäktades i Sv. D. att folkskolseminarierna borde ryckas upp till en långt högre nivå an den, varpå de befunno sig. Sedan dess ha dessa önskemål i stor utsträckning förverkligats: undervisningsplanen har utvidgats och fördjupats, och lärarna vid seminarierna ha nu i stort sett samma kompetens som lektorerna vid våra gymnasier. Ögonblicket ar nu inne att gå ett steg vidare på den inslagna vägen. Skolkommissionen hävdar på goda skäl, ätt det redan finnes en hel grupp ämnen, där seminariernas undervisning fullt ut tal att jämföras med den vid gymnasierna meddelade. En svensk folkskollärare vet numera
lika bra besked i geografi och historia, mo" dersmål och psykologi, biologi och kristendom som den nybakade studenten. Skolkommissionen föreslår, att en folkskollärare, som avlagt en examen med höga vitsord - det nämneso 20 betygsenheter - skall få ratt att undergå prövning i vissa för universitetsstudierna viktiga ämnen, där han saknar underbyggnad, varefter han skall erhålla ratt att inskrivas som student. Den, som ämnar ägna sig åt humanistiska studier, skall sålunda styrka, att han har kunskaper motsvarande studentexamen i tyska, engelska och latin; den, som vill studera naturvetenskap, skall prövas i de båda språken samt i matematik enligt fordringarna på reallin-jen. För att icke folkskolseminarierna på något sätt skola kunna uppfattas eller bru kas som en genväg till universiteten, föreslår Skolkommissionen den bestämmelsen, att aspiranterna dock alltid skola ha tjänstgjort under två ar som folkskollärare, innan den vetenskapliga vädjftbanan öppnas för dem.
Icke för många stötestenar I
Det synes icke som om några sakliga invändningar kunna riktas mot ett sålunda avfattat förslag. Man kan därför blott hoppas, att universitetsmyndigheterna, som det nu närmast åligger att yttra sig om förslaget, skola behandla det i den anda av välvilja och tillmötesgående, som det förtjänar. Lyckligtvis saknas det icke tecken på, att man inom vida kretsar på akademiskt håll behjärtar de strävanden, som här framträda. Naturligtvis kan man, om man anlägger en strängt formell synpunkt, om man utgår från det genom mogenhetsexamen garanterade kunskapsmåttet som det allena saliggörande, havda, att de nya aspiranterna måhända icke på varje punkt svara mot kraven. Sa t. ex. komma de nya akademiska medborgarna att sakna styrkta kunskaper i franska; men det bör i rättvisans namn tillläggas, att studenternas meriter på denna punkt ’ofta äro teoretiska pappersmeriter, framför allt på grund av bortvalsrätten.
En sådan formell jämförelse vore emellertid icke klargörande. Man måste komma ihåg, att de folkskollärare, det här ar fråga om, givit prov på begåvning och energi utöver genomsnittet, att de i viss mening kunna betraktas som en elit; det bör icke läggas alltför många stötestenar för dem i själva portgången: en enstaka ojämnhet kan utplånas, en lucka, som gör sig märkbar, kan fyllas. Ser man saken i stort, sa torde man omöjligen kunna bestrida, att den typ av folkskollärare, som bryter sig fram till högre bildning på denna vag, har minst lika stora förutsättningar att tillgodogöra sig universitetsundervisningen som de svenska gymnasiernas normalprodukt. Mången kommer kanske att viska: han har större. Han har icke gått den jämna landsvägen, han har haft en sämre start och tagit hinder i oländig terräng.
Att stöta folkskollärarna tillbaka vore oklokt och kortsynt.
Varje uppriktig van av den svenska universitetskulturen måste önska, att detta förslag blir verklighet. På grundvalen av den svenska folkskolan, som med rätta utgör vår nationella stolthet, har nu redan uppförts en hel rad av byggnader, och dessa nya, högre skolformer kräva i allt större utsträckning lärarkrafter med vidgad kompetens och grundligare bildning. Detta krav m as t e fyllas, med eller utan universiteten. Den som tror på de svenska universiteten, som vet hur mycken flärdfri och gedigen strävan, som där funnit sin fristad, som uppskattar den oavhängiga och sakliga vetenskapliga andan, han måste glädja sig åt utsikten, att universiteten skola få tillfälle att öva sitt inflytande på all högre lärarutbildning i Sverige. Inga andra institut, inga fackskolor, hur praktiskt de an må vara inrättade,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
