Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
SVENSK LÄRARETIDNING.
Nr
Bondetåget 1924,
(Ur Dagens Nyheter för den 8 januari.)
Tagen fram uti striden mot vårt fädernesland,
det vill säga mot statens förtryckande
band
över skolan, sa att mot henne frihet
må le
och sa staten må lös henne ge.
Tågen fram alla man
ifrån göternas lann,
med vår fana i hann
emot sagda tyrann.
Många pengar vi vann,
om vi hjälpte varann
uti Ösch- och Väschötalann.
Tagen fram för att slå ett förkrossande
slag
emot folkskolan, denna glorvyrdiga dag.
Ty i dag ar det tio ar förgångna förvisst
sedan bondetågsdagarna sist.
Nu i härnad vi drar,
och om skolan vi spar,
ha vi pengarna kvar
se’n på ålderdoms dar.
Lärarlönen vi tar
uti varat förvar.
Den som spar - blive lösen
han har.
Tågen fram för varfjärdedagsläsning?
Framåt!
Och för grifflar, ty pennor gå fortare åt. Hela skolan kan läsa uti en enda bok. Som det nu ar sa går det på tok. Broby-Westman, gå på! Månsson-Back a likaså! Kulla-Bengtsson, ett, två! Nu skall folkskolan få. Och vårt slag det skall stå samma datum som vi då stredo sa för den gula och blå.
Den Blyge.
Vi gissa, att folkskollärarna Kinnander, Norlén och Holm med glädje skola gripa tillfället och låta sina trupper inöva ovanstående kraftiga och stimulerande stridssång, sa att de äro värdiga och väl beredda, när de den 6 februari gå fram för att erövra Sveriges rike. Melodien ar ju känd.
Eed.
Ur dagspressen.
Halvtidsläsning och katekesplugg äter i högsätet?
Under denna rubrik har Dagens Nyheter i sitt nr för den 9 januari återgivit ett av förra statsrådet Värner Eydén intervjuades gjort uttalande angående den nya bondetågsrörelse, som de kommunala folkskol förbundens upphovsmän och ledare nu skola försöka att sätta i gång. För egen del har Dagens Nyheter därefter tillagt några andra belysande sifferuppgifter, hämtade ur Sveriges officiella statistik. Den ifrågavarande artikeln, som försetts med följande underrubriker: »Skolförbundens sparsamhet i statistisk belysning», »Hr Rydén om agitationen», »Ingen anledning frukta
det nya bondetåget», har i sin helhet följande lydelse:
Den kommunala folkskolförbundsrörel-sen har säkerligen sprungit fram ur en ganska brokig motivkrets, säger hr Värner Rydén, vars uttalande Dagens Nyheter begärt med anledning av planerna att celebrera det glorvördiga bondetågets tioårsminne den 6 februari genom ett försök till krokben för folkskolans utveckling.
Till en början, fortsätter hr Rydén, bör det konstateras, att varje mera betydande reformepok i den svenska folkskolans historia åtföljts av en mer eller mindre hastigt uppflammande reaktion. Sa var fallet det närmaste årtiondet efter den lagstadgade folkskolans tillkomst 1842. Visserligen hade bondeståndet i riksdagen praktiskt taget enhälligt ställt sig
bakom kravet på en obligatorisk folkskola, men ståndsbröderna ute i bygderna voro mångenstädes mindre upplysta an deras föregångsmän, och då prästerskapet inrymde inte bara några få av reformens varmaste förkämpar, utan jämväl en stor mängd av dess hätskaste motståndare, sa seglade folkskolan under det första årtiondet på många ställen i den hårdast tänkbara motvind. Skolhistorien vet att berätta om ett motstånd och en fientlighet här och var ute i bygderna i dessa folkskolans barndomsår fullt jämförlig med den stämning, som man nu vill uppamma genom agitationen från de kommunala folkförbundens sida.
En 50-årig agitation mot F. F. Carlsons reformgärning.
På samma sätt efter den andra stora reformepoken, som ar knuten till namnet F. F. Carlson, två gånger ecklesiastikminister under 1860-70-talen. Den kraftiga uppryckning av folkskolan, som han efter representationsreformens genomförande ansåg nödvändig och för vars genomförande han använde k. m:ts administrativa lagstiftningsmakt i en omfattning som ingen senare ecklesiastikminister, följdes även den av en stark reaktion. Otvivelaktigt var F. F. Carlson på sin tid - såsom även professor Hallendorff i sin nyligen utgivna del av Norstedt & Söners stora svenska historia antyder - inom mycket vida kretsar av vårt folk en ganska impopulär person just för den skolreformatoriska gärning, som vi i nutiden skatta såsom en av de mest betydelsefulla under hela det förra århundradet. Det var han, som i administrativ väg bi. a. utfärdade föreskriften, att den årliga undervisningen i folkskolan skulle omfatta en tid av minst 8 månader, om statsbidrag skulle erhållas - en bestämmelse, mot vars fulla förverkligande ännu efter 50 ar agitationen i verkligheten riktar sig.
Det har därför aldrig varit annat att vänta, an att den. tredje stora reformepoken i folkskolans historia, knuten till tiden för det stora demokratiska genombrottet i våra dagar, skulle följas även den av någon tids reaktion. För den, som känner även å skolhistoriens område pendlingen mellan utveckling och reaktion, kommer den nuvarande agitationen icke såsom någon överraskning.
Emellertid kunna nog andra motiv jämväl sökas. I stort sett ar det samma krafter som satt i gång agitationen för de kommunala folkskolförbunden som de, vilka for några ar sedan sa verksamt framträdde i katekesagitationen. Hovrättsrådet K. J. Ekman, kyrkoherde P. Pehrsson i Göteborg, lektor Risberg m. fl. äro huvudaktörer nu som då, och syftet torde - även om man nu närmast vädjar till sparsamhetsintressena - åtminstone hos ledarna vara detsamma. Detta framgår av både uttalanden av möten och av den förkunnelse, som särskilt hr Pehrsson presterar ute i bygderna. Det ar, enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
