Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 34. (1,130.) 26 augusti 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
634
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 34
lifvet belyses af skönhetens ljus. Men
för att skaffa skönheten dess rättmätiga
plats i vårt samhälle fordras lång strid
och hårdt arbete. Målet är vardt mödan.
Alla kunna få något, många trefnad,
några lyckan.
Kan och bör folkskolan ställa sig som
medkämpande, som mäktig bundsförvant
i denna strid mellan skönheten och
fulheten? Ja, så visst som dess uppgift
är att öfva, lära och bearbeta sina
lärjungar, så att de kunna bli dugliga,
förädlade och förfinade människor och
medborgare l För dem, för hvilka orden
kultur och förfining äro andra namn på
urartning och osedlighet - och de äro ej
så få - är talet om skolans arbete för
skönheten helt naturligt motbjudande.
Jag kan förstå dessa barbariets
förkämpar, vare sig de i det gamla Rom
klagade öfver grekiska statyer, »hvilka som
fiender gingo öfver Roms murar», eller
som 1800-talets svenska göter svärmade
för att »äta gröt med träsked», men jag
kan ej gilla dem. De flesta här
närvarande torde väl anse skönhet och kultur
för ef ter sträf vans värda saker. Den inre
ädelheten och ändamålsenligheten bör få
taga sig uttryck i yttre sköna former.
Låt oss då först betrakta frågan: hur
skall skolan i princip ställa sig till
skönhetsfordringen? Den skall ej blott
tolerera skönheten, den skall vid alla
lämpliga tillfällen gynna och understryka den.
Skönheten är ett stort ord, och
liksom sanningen är den utsatt för olika
utläggningar, men låt oss ej rida på ord,
ej skapa onödiga svårigheter! Då förstås
nog hvad som menas med kampen för
att skönheten öfver allt må komma till
sin rätt. Kämpa, då skolhuset bygges,
för en god arkitekt, kämpa för en
smakfull inredning af skolrummen, arbeta på
dessas prydande med goda konstverk,
anse ej att 1: 75 är mera än tillräckligt
offer för en väggprydnad, visa barnen
på blommornas skönhet, ej endast på
deras ståndare och pistiller, understöd
konsert- och teaterbesök, tala med
barnen om det vackra de sett och hört, gif
skolfesterna en så skön och ädel prägel
som möjligt, och låt för all del ej den
satsen få stå oemotsagd, att pengar för
skönhet och prydnad äro bortkastade!
Det är hela skönhetsriket, som -
naturligtvis i de för barnen lämpade
formerna - skall öppnas.
Stockholmsungdomen i sin wackra stad med dess
byggnader, museer, teatrar och monument
har en särskildt gynnsam ställning, men
man borde, liksom i Hamburg,
organisera arbetet för att göra skolbarnen
delaktiga af alla dess företräden. Också
barnen på landet ha många tillfällen till
skönhetsglädje: först och främst
naturens skönhet, men också flerestädes slott
och kyrkor, på hvilka skolan kan rikta
uppmärksamheten. Hufvudsaken är, att
skönheten får tränga in på alla områden,
att ej något får undantagas. Jag
minnes en bildad man, som en gång sade
till mig, att »kläder böra vara smaklösa
och fula», och den meningen delas af
många herrar och damer, men denna
uppfattning måste motarbetas redan i
skolan. Allt skall under skönhetens
välde, intet är obetydligt. Det är med stora
förhoppningar man har rätt att vända
sig till Sveriges energiska och vakna
folkskollärarekår i denna sak.
Svenskens största förtjänst är att inse
sina brister, erkänna dem och att sedan
arbeta på deras bortarbetande. Vår ras
har mycket behof af, men också mycken
vilja till kultur. Och på det område,
hvarom här är fråga, ha vi redan
hunnit en god bit. Med berättigad stolthet
kan kåren se på sin utställning. Om
hvilken villighet att tillämpa nya, goda
metoder vittnar ej teckningsutställningen,
och hvilken storartad, högviktig början
är ej gjord genom införandet af de fria
lekarna och dansen!
Bad, gymnastik, fria lekar och dans
- det var genom detta, som grekerna
förädlade sina kroppar. Dessa saker äro
viktiga förutsättningar för
frambringandet af ett ädelt, förfinadt folk.
Renlighet, vighet och behag måste man öfvas
till i skolan, och uppvisningen i
Idrottsparken talar om ett jättearbete, utfördt
af Stockholms folkskollärare och
lärarinnor till båtnad för skönheten mot
glädjefientliga makter.
Återstår att säga, hvad skolan i sin
nuvarande form kan göra för att leda
lärjungarna till den bildande konsten
och lära dem vördnad för denna
vänliga lifsmakt. Den måste först och främst
inse, att konsten ej är ett nödvändigt
ondt, som möjligen kan tålas på ett
museums väggar, utan en sak för alla.
Hvarje lärare bör försöka att få något
ypperligt för sin skola. Ett konstverk,
till hvilket kan hänvisas, och som sitter
där i främsta rummet därför, att det är
vackert, och ej därför, att det föreställer
Olof Skötkonung eller Dackefejden.
Några prof på hvad föreningen
»Konsten i skolan» brukar skänka förekomma
på utställningen.
Kanske häpnar någon öfver att 38
kronor skulle betalas för en större
fotogravyr med ram och beslutar sig för att
vänta, till dess man får något lika bra
för 3 kronor.
Nej, så tänker jag mig icke
utvecklingen. Om några år skall konsten ha
blifvit ett behof, man skall då offra 100
kronor lika lätt som 10 nu, ty det man
älskar - det skaffar man pengar till.
Det är lärarnes och lärarinnornas sak
att själfva utveckla sitt konstsinne och
lära sig se; ännu göra seminarierna
ingenting för den saken. Naturligtvis kan ej
hvar och en bli en konstkännare, men
ej uteslutes sångundervisning därför att
många äro omusikaliska. Ohyggligt vore,
om alla blefve konstkritici, men hvar och
en kan lära sig se bättre och mer än
han såg förut, kan lära sig tacksamhet
mot konstnären, som lärde honom
skönheter, han ej förut hade en aning om.
I Stockholm kunna museer och
offentliga byggnader visas för barnen. Tidigt
måste man lära den svåra konsten att se.
Slutligen en fråga. Användes
illustrationsmaterialet i skolböckerna
tillräckligt? Påpekar läraren det karakteristiska
eller vackra i bilderna? Kanske ibland,
säkert ej tillräckligt.
Kärleken till konsten höjer människan
i socialt hänseende. Därmed menar jag
ej, att man skall göra sig viktig med
konsttermer och skryta med sin
kännedom om den ena eller den andra
målaren. Nej, kunskapen om konsten skall
som annan kunskap gå in i blodet och
förvandlas till bildning; då blir man
själf behagligare, ens bostad får - hur
fattig den än är - en skönhet, som
framkallar respekt för ägaren. Själf
skaffar man sig nya glädjekällor,
arbetsprodukten vinner i värde genom
arbetarens smak, lifvet på gator och torg blir
gladare och ljusare genom vackra åkdon,
vackrare dräkter, vackrare människor;
städernas byggnader och landsbygdens
uppföras mera efter skönhetens
fordringar, då i de beslutande församlingarna,
stadsfullmäktige och
kommunalstämmorna, flera röster än nu höjas för
skönheten. Allt detta kan och måste vinnas
genom folkskolan. »Sådant det är
öfver-klassprat», säger mången; »det skapar
nya behof och drar folk från ärligt
arbete.» Ja, visst skapar det ett nytt
behof, behofvet af skönhet, hvilket vid
sidan af behofvet af renlighet, af ädel
måttfullhet är i högsta grad nödvändigt
för ett folk, som icke blott vill kalla
sig utan också vara ett kulturfolk. Och
hvad arbetsdugligheten beträffar, ha ej
fransmän och japaner en utpräglad
skönhetskänsla, som öfverträffar vår nästan
lika mycket som deras flit är
öfverlägsen den svenska?
Svenska folkskolan har redan gjort ett
beundransvärdt arbete i den riktning,
för hvilken jag här talar. Den öfvar
ögat genom teckningsundervisningen, örat
genom sången, den sörjer för kroppens
utveckling genom bad, gymnastik, fria
lekar och dans. Men allt detta arbete
måste mångdubblas i intensitet och
omfattning, måste komma hela landet till
godo, så att våra män bli starkare och
vackrare, våra kvinnor mera behagfulla,
hela folket mera människovärdigt. Och
gemensamt med detta, ingående i hela
undervisningen, ville jag att kärleken
till och vördnaden för skönheten i alla
dess former skulle framlysa, och att
särskildt den bildande konsten, som nu har
en glansperiod i vårt land, måtte i alla
Sveriges skolor få beundrare. Få saker
locka så fram det bästa hos människor
som att få beundra. Vi behöfva
mycket, som kan lösa och harmoniera vår
inbundna, mellan dysterhet och
bullrande måttlöshet vacklande folknatur.
Konsten i skolan kan bidraga till detta stora
mål, men därtill fordras af alla här
för-samjade och edra kolleger ute i landet
ihärdigt arbete, hänförelse och respekt
för de höga makter, som ej sakna sina
fiender, och som heta kultur och konst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
