Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 33. (1,129.) 19 augusti 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 33
SVENSK LÄRARETIDNING.
619
tade än af den uppnådda mognaden
på området i fråga. För öfrigt äro
naturligtvis seminariekurserna ej
fastslagna för all framtid, utan de kunna
anpassas efter nya förhållanden, så
snart man blott fört utvecklingen in
på rätt väg.
Vidare sägas en del
småskoleseminarier Tara underhaltiga. Väl
möjligt, men huru står det till med
folkskoleseminarierna, särskildt deras
första klass? Göras icke med rätta
ganska grava anmärkningar mot dem?
För öfrigt är det ej alla utan
endast de bäst meriterade
småskollärarinnorna, som skulle få den
ifrågasatta förmånen. Och endast de högst
kvalificerade bland dem komme i
verkligheten att åtnjuta förmånen, så
länge endast ett fåtal platser årligen
stå lediga vid seminarierna.
Frågan är rätt viktig; på dess
utgång beror i ej ringa mån
samförståndet emellan de båda
lärarekårerna eller rättare sagdt mellan de
båda delarna af lärarekåren. Det
borde icke få finnas några onaturliga
stängsel emellan dem.
Flera af de stora kulturländerna
hafva lärarebildningsanstalterna
ordnade så, att de högre utgöra en
omedelbar fortsättning af de lägre. Många
af Frankrikes och Englands
berömdaste män och kvinnor i våra dagar
ha börjat sin studiebana med en
blygsam examen till lärare vid
småskolan och sedan steg för steg nått det
högsta planet inom deras lands
kultur^
Är icke detta något
eftersträfvansvärdt äfven för oss? Eller skola vi
fortsätta med att som hittills söka
utveckla från hvarandra isolerade små
kulturkretsar? För en vän af
verklig folkbildning är svaret gifvet: bort
med alla onödiga skiljemurar! Men
detta innebär äfven: bort med
kast-bildningsseminarierna! Låt i stället
de anstalter, som skola utbilda lärare
för barn- och ungdomsskolorna, bilda
en fortlöpande serie, där vägen från
den ena till den andra är rak och
lätt funnen. Då skall den rätta
personen finna den rätta platsen, och
ungdomens fosterländska daning på
bästa sätt bli tillgodosedd.
Det är i detta ljus årets fråga om
småskollärarinnornas utbildning ocli
deras ställning till folkskolan enligt vårt
förmenande bör ses.
Inspektören förordar mindre
skolor, men församlingen
vill ha folkskolor.
I en Jönköpingstidning läses
följande:
Vid extra kyrkostämma med Värnamo
landtkommun måndagen den 10 dennes
beslutades, efter en lång och. liflig
diskussion, att flyttande folkskolan vid Hel-
mershus–Nederby skall förändras till
tvänne fasta folkskolor med examinerade
lärare och åtta månaders lästid vid
hvardera. Detta beslut skall träda i kraft
vid början af höstterminen nästa år.
Skolrådets förslag att förändra
flyttande folkskolan vid
Vättersten-Nöbbe-led till tvänne fasta mindre folkskolor,
hvilket förslag äfven understöddes af
folkskoleinspektören, vann däremot icke
stämmans bifall utan beslöts, att vid
blifvande extra kyrkostämma söka få
äfven denna flyttande folkskola
förändrad till tvänne fasta i likhet med
Helmer shus-Nederby.
Går detta förslag igenom, hvilket det
har all utsikt att göra, kommer Värnamo
landtkommun att taga ett stort steg
framåt med afseende på ordnandet af
sitt skolväsen. Kommunen får då ej
mindre än sex fasta folkskolor, två fasta
och två flyttande småskolor samt en
mindre folkskola, hvilket är ganska
mycket i förhållande till barnantalet inom
kommunen.
För omkring 25 år sedan funnos inom
hela Värnamo socken, köpingen där
inberäknad, blott tvänne flyttande
folkskolor jämte fyra småskolor. Häraf
inses, att skolväsendet inom socknen och
särskildt inom landtkommunen på
mindre än ett fjärdedels sekel gjort
storartade framsteg.
Hvad köpingen beträffar, måste den
vara beredd på att med det snaraste
fördubbla antalet folk- och småskolor
inom densamma, enär den stundande
utvidgningen af .köpingen kommer att
medföra ett betydligt ökadt barnantal.
Här om någonsin göra
reflektio-nerna sig själfva. Församlingen har
länge haft flyttande skolor.
Föräldrarna känna sig alltmera
otillfredsställda med denna redan för 60 år
sedan utdömda skolart. Ändtligen
kommer skolrådet med ett förslag - men
blott till en halfmesyr. Till och med
skattdragarne säga nu dock öppet
ifrån, att de vilja ha tidsenliga skolor.
Inspektören hjälper till med förord för
halfmesyrerna, men barnens och
föräldrarnas kraf segrar.
Heder åt en sådan församling!
Här är ett nytt bevis för, att det
icke är folkets fel, om folkskolan
försummas. Orsaken är i stället att
söka i en kortsynt ledning.
Allt mera tillspetsar sig frågan:
hvarför uppehålla en inspektion af den
art, som vi nu lia? Den förstår ju ej
ens att plocka sådan fullmogen frukt,
som uppstår trots inspektörens
åtgöranden.
I inspektörsberättelserna komma vi
dock säkerligen fortfarande att få läsa
anklagelser emot det elaka folket,
som icke vill ha ordentlig
undervisning för sina barn, och beröm
öfver inspektörer och präster, som
alldeles förträla sig i nit för
folkskolans utveckling.
»Hon rör sig ändå»
kan man med Galilei säga, när man
i tidningen Vårt Land för den 13
dennes uti artikelföljden »Det stundande
kyrkomötet» läser, hvad nämda
högkyrkliga organ har att anföra i
katekes f råg an.
»Länge har missnöje försports med
den nu gällande katekesutvecklingen»,
yttrar tidningen. »Icke så mycket från
prästerligt håll (från det hållet ha till
och med berömmande omdömen öfver
den förkättrade boken förnummits)
som fastmer från såväl folkskollärare
som från elementarläroverkslärare ha
allt bestämdare yrkanden om en bättre
lärobok i den kristna tros- och
sedeläran framställts.»
Naturligtvis finner Vårt Land
ifrågavarande missnöje lida af »en stor
öfverdrift» samt har för sin del svårt
att biträda det nutida pedagogiska
krafvet på en mindre dogmatisk samt
mera historisk och etisk
religionsundervisning. Men den ton, hvari
tidningen polemiserar mot nämda kraf,
har dock icke på långt när samma
afvisande skärpa, hvarvid man
tillförene från högkyrkligt håll varit van.
Att nu kyrkomötet – heter det -
såsom väktaren öfver den’kristna lärans
renhet i vårt land skulle gå in på
af-skaffandet af katekesundervisningen, för
så vidt den afser meddelandet af positiv
kristlig kunskap i enlighet med kyrkans
bekännelse, är lyckligtvis icke att frukta,
och de, som göra sig räkning därpå, skola
utan tvifvel finna sig mycket bedragna.
Men däraf följer visserligen icke, att
kyrkomötet skulle kunna eller böra slå
döf-örat till för hvarje yrkande om
förbättring af den kateketiska undervisningen,
för så vidt den regleras af den
nuvarande läroboken. Denna har
tvifvelsutan sina brister i formellt afseende,
hvilka göra den mindre lämplig för barn,
låt vara att dessa brister blifvit
betydligt öfverdrifna. Kyrkomötet kan så
mycket mindre underlåta att
uppmärksamma denna viktiga fråga, som
innevarande års riksdag hemställt, att k.
m:t »täcktes vidtaga åtgärder för den nu
använda katekesutvecklingens ersättande
såsom lärobok i folkskolan med en ny,
efter barnaålderns mottaglighet och
behof afpassad handledning i den kristna
tros- och sedeläran». Märkligt är det
visserligen, att en ny lärobok begäres
endast för folkskolan, hvaraf skulle följa
att riksdagen icke hade någonting emot,
att den n. v. katekesen bibehålles i
elementarläroverken. Förmodligen beror
dock beslutets stilisering på en lapsus
calami, så att meningen är, att
katekesen skall slopas i alla läroverk.
Gifvetvis kommer k. m:t att göra hemställan
till kyrkomötet om bifall till riksdagens
begäran, och då kyrkomötet svårligen
kan afslå k. m:ts proposition, kommer
allt an på mötets uppfattning af den
detsamma förelagda uppgiften.
Förmodligen kommer den vanliga kommittéutvä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
