Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 32. (1,128.) 12 augusti 1903 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 32
SVENSK LÄRARETIDNING.
595
träda den och energiskt vandra framåt
därpå.
Men hur ställer sig skolan till hvad
nian i’ trängre bemärkelse benämt
sedlighetsrörelsen? Kan hon deltaga uti
densamma, och på hvad sätt?
Otvifvelaktigt stå vi här inför en i
alla hänseenden vida svårare fråga, men
som tillika har ännu djupare innebörd.
Nykterhetsspörsmålet rör sig om den
enkla, klara och lättfattliga saken, att
man bör undvika att skapa sig ett
behof, som kan bringa en ofärd; ty af
spritdrycker har ju en sund, frisk
människa intet som helst behof. Men vid
sedlighetsspörsmålet rör det sig om ett
naturligt, inneboende behof, det gäller
att finna normer för en naturdrift, som
näst den individuella
själfbevarelsedrif-ten är och måste vara den starkaste af
alla. Dessa normer måste å ena sidan
ge full uppskattning åt
fortplantningsdriftens styrka och betydelse; å andra
sidan måste de stå i samklang med de
kraf, som ställas af människans högre
andliga jag, af hennes egenskap att vara
en varelse med fri vilja, utrustad med
personliga böjelser, med förmåga att
bedöma och bestämma sina handlingar,
och med förmåga, ja, behof att lyda
äfven högre lagar än naturdrifternas.
De människor, som sträfva efter att
finna dessa normer, påträffa såsom det
kanske väsentjigaste hindret på sin väg
den mörka lifsåskådning, som anser, att
naturen såsom sådan är ond, och som
stämplar människans kropp och dess
lifsyttringar såsom hennes onda princip.
Denna åskådning, som låg så oändligt
fjärran från vår religionsstiftares så djupt
mänskliga syn på lifvet, insmugglades
efterhand i den lära, som bar hans namn,
och fortfor att härska där i århundraden.
Luther bröt med den och lyckades inom
den protestantiska världen upphäfva de
yttre former, denna åskådning tagit sig;
öfver själarna räcker emellertid dess
välde den dag i dag är i vidsträckt
mån.
Och i själfva verket är det endast
alltför förklarligt, att den gör det.
Människans kroppsliga lifsyttringar, och
alldeles särskildt de, som ha att göra med
släktets bevarande, gestalta sig ofta så
vederstyggligt, att man synnerligen lätt
frestas att betrakta driften själf som
synd. Gör blott sent en afton eller en
natt en vandring genom våra gator, och
du skall göra observationer, som komma
dig att erfara den ohyggligaste
beklämning, och som fylla dig med sorg och
blygsel öfver att människonaturen
verkligen är sådan; det förefaller dig som
vore det bättre, att människosläktet
doge ut, än att all denna vidrighet skall
finnas till! Samma srnärtkänsla beredes
oss för öfrigt icke blott af rått tal och
slipprigt skämt utan af ganska
alldagliga resonnemang människor emellan.
Men betraktar man saken närmare
och lugnare, så kommer man så
småningom och allt säkrare och vissare till
det resultat, att detta, som sårade en
så -djupt, det var icke natur, det var
icke normal drift, det var onatur,
förirring och misstag. Och man inser
också tydligt och klart, att räddningen skall
nås icke genom en sträfvan att
för-kväfva drifterna, utan att den med
nödvändighet måste bestå uti att förädla
dem.
Men skall detta förädlingsarbete
lyckas, så måste det vara lika omfattande
och djupt ingripande som varsamt; då
måste det ock börjas i tid, så tidigt ske
kan hos hvarje individ.
Länge tyckes man ha tagit för en
gifven sak, att en drift, som i normala
fall icke alls finnes till under
barnaåldern, icke heller då på något sätt skall
kunna påverkas eller vägledas. Det
enda man därför aktade uppå var att se
till, att den ej i förtid väcktes. För
detta ändamål ansåg nian bland annat
synnerligen maktpåliggande och nödvän-
KAROLINA WIDERSTRÖM.
digt, att barnen af stängdes från hvarje
kännedom om allt, som hör till
fortplantningsområdet. Ledsamt nog hade
de små ingen som helst respekt för detta
område eller dess gränser, och de
öfver-skredo allt som oftast dessa i sina
forskningar och sina frågor. Men genom
lämpliga tillrättavisningar bibragte man
dem dock rätt snart den hälsosamma
och nödiga skyggheten, och de lärde sig
att förstå, hvad det var som man icke
fick fråga om. Andra, mera poetiska
föräldrar omskapade verkligheten till
dikt och gåfvo de små till lifs sagor
om dessa ting. Och sagans värld, den
är ju barnets värld, och den borde väl
ock kunna vara nog för dem.
l skolan fortsattes, så godt sig göra
lät, samma tillvägagångssätt.
Storkhistorien respekterades, ovetenheten
likaså; den senare sattes t. o. m. i
system därigenom, att man ur zoologien så
konsekvent man kunde utmönstrade ka-
pitlet om fortplantnings organen ; ja, sedan
man hunnit så långt, att människans
anatomi, fysiologi och hälsolära blifvit
upptagna som ett särskildt läroämne i
skolans öfversta klasser, strök man
också där bort samma kapitel.
Inkonsekvent nog uteslöt man icke sjette budet,
eller var det konsekvent, då det ju är
ett förbud? Sjette budet är väl för
öfrigt det för barn minst begripliga af
alla buden, och med tigandets princip
för öfrigt genomförd är det nog ock
fullkomligt omöjligt att på något sätt
göra det begripligt för dem.
Det fanns emellertid icke så få såväl
föräldrar som pedagoger, som insågo
detta systems svagheter, och en del af
dem hade mod och företagsamhet nog
att bryta med detsamma och att följa
ett helt annat förfaringssätt. Och så
småningom växte dessa uppfostrares
antal, och så småningom bildade de en
opinion, stödd dels på deras egna
gynnsamma erfarenheter, dels på de
observationer, man samlat, hvilka ådagalade
det härskande systemets nackdelar.
Betecknande nog har denna opinion
framträdt tämligen samtidigt i flera olika
länder.
Barnets kanske mest utmärkande
egenskap är dess oerhörda vetgirighet, en
vetgirighet, som utan undantag sträcker sig
till allt, som kommer inom dess
iakttagelsers räckvidd. När därför ett barn på sina
frågor till föräldrarna, hvar månne små
barn komma ifrån och örn därmed
sammanhängande ting, fått snäsiga,
afvisande svar, så ger det sig i regel icke till
tåls därmed (föräldrarna tro gärna, att
det gör det, eller inbilla sig tro det),
det låter blott bli att spörja föräldrarna
mera, eftersom detta blott skulle vålla det
ytterligare obehag. Det spörjer i stället
på andra håll, där nian ej är så njugg
med svaren. Det behöfver för öfrigt ej
fråga alls, det blott iakttager hvad som
sker och händer och lyssnar till hvad
som säges. Af förtäckta anspelningar,
af samtal vuxna människor emellan,
hvilka ingen tror, att barnet hör eller
bryr sig om, samlar det sig efterhand
ett stoff, af hvilket det bildar sig sina
föreställningar. Oftast råkar det
dessutom förr eller senare i sällskap med
någon kamrat, hvilken vet ofantligt väl
besked om alla dessa ting och som
äfven med den största beredvillighet
berättar därom. De föreställningar, barnet
på detta sätt skapar sig, äro vanligtvis
mycket oklara och orediga och utgöra
ofta en i hög grad vanställd bild af
verkligheten. Men hvad som framför
allt utmärker denna bild, det är dess
fulhet. Alla, som barnet hört tala om
dessa ting, ha tydligen varit tjusade af
dem men på samma gång funnit dem
vidriga. Och med den prägeln bevaras
de i barnets minne.
Föga bättre blir resultatet, om barnen
till svar på sina frågor få sagan om
storken. Ty skillnaden mellan denna
saga och andra sagor är, att denna
begär man, att det skall tro på som på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
