Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 20. (1,063.) 14 maj 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
374
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 20
och om tvångsuppfostran åt
minderåriga förbrytare. Genom dessa
socialpedagogiska lagar, som utgöra ett
sammanhängande helt, har 1902 års
riksdag rest sig ett monument i det
svenska uppfostringsväsendets
historia.
Det är nu hela tio år sedan frågan
om ett ordnande af fosterbarnsvården
förelades k. m:t genom en
framställning från hälso- och
fattigvårdsnäm-derna l Stockholm. Framställningen
föranledde k. m:t att år 1894 för
frågans utredning tillsätta den s. k.
fos-terbarnskommittén, hvilken af gaf sitt
betänkande i början af år 1897.
Under tiden hade en inom andra
kammaren vid 1896 års riksdag väckt
motion haft till följd, att riksdagen i
skrifvelse till k. m:t anhållit om
beredande af ändamålsenlig uppfostran
åt vanartade och sedligt försummade
barn samt åt minderåriga förbrytare.
Denna frågas utredning uppdrog k.
m:t åt en ny kommitté, den s. k.
tvångsuppfostringskonmnttén, hvilken
framlade resultatet af sin verksamhet
genom tvänne betänkanden, det ena
i slutet af 1898, det andra i slutet
af 1899.
Först sedan båda kommittéernas
utlåtanden blifvit färdiga och undergått
granskning af vederbörande
myndigheter och det därvid befunnits, att
frågan om fosterbarnsvården icke
lämpligen kunde sammankopplas med
frågan om beredande af lämplig
uppfostran åt vanartade och sedligt
försummade" barn äfvensom ät
minderåriga förbrytare, fann k. m:t tiden
vara inne att utarbeta och för
riksdagen framlägga förslag i dessa
ärenden. Propositionerna härom hafva
alla behandlats af riksdagens
särskilda utskott n:r 2, hvilket däruti
vidtagit några ändringar. I det skick,
de sålunda inom utskottet erhållit,
hafva de af riksdagen antagits, och
under den stundande sommaren
komma de antagligen att blifva af k. m:t
utfärdade.
Sällan torde det ha inträffat, att
lagar, som ägt en sådan omfattning
och betydelse och gripit så pass djupt
in i de enskilda och kommunala
förhållandena, rönt ett så ringa motstånd
som dessa. Egentligen "taladt kan
man knappast säga, att de rönt något
motstånd alls; de små invändningar,
som gjorts, ha nämligen icke gällt
saken i och för sig utan blott en
eller annan enskildhet. Tiden har
tydligen varit mogen för de steg, som
under dessa veckor blifvit tagna.
Hvad är det nu, som genom de
antagna lagarna vunnits?
Lagen om fosterbarns vård åsyftar
att bereda ett skydd för sådana barn,
som mot betalning öfverlämnas för
fostran åt främmande personer. Den
vill framför allt hindra den verksam-
het, som kallas »fosterbarnsindustri»
och i sin värsta skepnad
»änglama-keri». Däremot vill den icke
ingripa i den barnafostran, som utöfvas
på grund af, nära blodsband eller af
välgörenhet. I sin måhända något
öfverdrifna fruktan att lägga hinder
i vägen för en barnavård af senare
slaget har den strängt begränsat sig
till att utgöra ett skyddsvärn för de
fosterbarn, hvilka företrädesvis äro
blottställda för faran af vanvård. Af
samma orsak har den bestämts att
gälla endast tills barnen fylla sju år;
vid den åldern inträda de nämligen
i skolåldern, komma under lärares
och skolråds inseende och äro till
följd häraf ej i lika hög grad som
dessförinnan prisgifna åt dåliga eller
vårdslösa fosterföräldrars godtycke.
Lagens handhafvande är närmast
anförtrodd åt en kommunal
myndighet, i första hand hälsovårdsnämden
och, där sådan ej finnes,
kommunal-nämden, dock med frihet för
kommun, som så önskar, att utse en
alldeles särskild »fosterbarnsnämd».
Ifrågavarande myndighets uppgift blir
att »ägna särskild omsorg åt
fosterbarn till skydd för deras hälsa och
lif», och åligger det densamma att
för sådant ändamål »dels tillse, att
icke fosterbarnsvård utöfvas af
personer eller på ställen, som äro
olämpliga därför, dels ock öfvervaka
fosterbarnens behandling». Där den så
finner behöfligt eller lämpligt, äger
den indela kommunen i mindre
områden och för hvarje sådant förordna
ett biträde, man eller kvinna, som
skall å nämdens A^ägnar och enligt
dess föreskrifter utöfva närmaste
tillsynen öfver barnavården.
Bland de föreskrifter till
fosterbarnens skydd, som lagen innehåller, må
nämnas följande:
Person, som mottager fosterbarn, skall
hos vederbörande kommunalmyndighet
göra anmälan om barnets mottagande,
om villkoren härför, om flyttning, om
barnets död o. s. v.
Finner nämden, med hänsyn till
bar-nafostrareiis personliga egenskaper och
förhållanden eller beskaffenheten af den
lägenhet, där barnet fostras, det vara
uppenbart, att barnet icke kan hos
fostraren erhålla fullt tillfredsställande vård,
skall nämden ofördröj ligen förelägga
honom att inom tid, som af nämden
bestämmes, lämna barnet ifrån sig till den,
som är skyldig att om detsamma taga
vård (i sista hand fattigvården). Sådan
fostrare kan ock förbjudas att vidare
mottaga några barn. Trotsar han
föreläggande eller förbud, blir påföljden
ingripande från polisens sida samt böter.
Nödiga råd och anvisningar i afseende
å fosterbarnsvården skola meddelas af
medicinalstyrelsen samt tjäna till ledning
såväl för nämderna som för de
barnafostrare, öfver hvilka dessa hafva tillsyn.
För att uppmuntra fattigvårdsstyrelser
och styrelse? för barnavårdsanstalter att
vidtaga fullt betryggande anordningar
för vården af de barn, hvilka de
omhändertagit, medgifver lagen, att sådana
styrelser kunna af k. m:t befrias från
anmälningsskyldighet, inspektion ö. d.,
såvida de förmå visa, att anordningar af
dylik art verkligen äro träffade. Till
förekommande af missbruk är dock tillika
stadgadt, att befrielse endast må
meddelas tills vidare under högst tio år.
Ehuru det skarpt framhållits, att
lagen om fosterbarns vård har ett rent
sanitärt syfte och endast vill vara ett
skydd för fosterbarnens kroppsliga
hälsa, är det likväl tydligt, att den
kommer att få ett betydande
inflytande på deras uppfostran i det hela
taget. Ty med fysisk vanvård af
fosterbarn följer i allmänhet äfven
moralisk.
Denna senares bekämpande är det
speciella syftemålet med lagen om
beredande af lämplig uppfostran åt
vanartade och sedligt försummade
barn, hvilken som bekant hvilar på
följande hufvudgrunder:
Med barn under femton års ålder
hafva domstolarna ej att taga befattning.
För dessa barns tillrättaförande skall ej
användas juridiskt straff utan
uppfost-ringsåtgärder, förordnade af en
uppfost-ringsmyndighet.
Denna uppfostringsmyndighet är
folkskolans styrelse (skolrådet) under namn
af »barnavårdsnämd», dock med
möjlighet för de skoldistrikt, som så önska, att
för ändamålet utse en s. k. särskild
barnavårdsnämd. I fall af behof äger
denna myndighet indela sitt distrikt i
kretsar och att for hvarje sådan till sitt
biträde utse kretsombud, män eller
kvinnor.
Då fall af sedlig försummelse eller
vanart förekomma, äger nämden att
ingripa genom förmaningar eller varningar
och aga samt genom anordnande af
särskild tillsyn.
Medföra dessa lindrigare medel ej
önskad verkan, äger nämden skilja barnet
från dess hem samt för vård och
uppfostran öfverlämna det åt enskildt
fosterhem eller barnhem eller skyddshem,
hvarjämte den skall hafva tillsyn öfver dess
fortsatta utveckling, så länge det är omyn-
digt.
På det att vederbörande nämder ej af
ekonomiska skäl må afskräckas från att
ingripa till förmån för sedligt
försummade och vanartade barn, är i lagen
stadgadt, att kostnaderna, för dessa barns
uppfostran endast till en jämförelsevis
obetydlig del skola bäras af
skoldistrikten, till det väsentliga åter af
fattigvårds-samhällena samt af staten och i de
svåraste fallen äfven af landsting och
stadsfullmäktige.
I största korthet kan lagens
innehåll sammanfattas sålunda: den
kommunala myndighet, % om hittills haft
att draga försorg om sedligt försum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
