Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 19. (1,062.) 7 maj 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 19
SVENSK LÄRARETIDNING.
359
Jämte denna debatt vid sidan af
lagförslaget förekom dock äfven någon
diskussion, som rörde detta.
Hr Ernst Carlson uttalade sitt gillande af
förslagets principer, men hade i enskildheter
åtskilliga anmärkningar att framställa.
Sålunda vore det ett missgrepp att i lagen låta
skolrådet uppträda under den alldeles
obehöfliga benämningen »barnavårdsnämd», och
för »skyddshemmen» kräfdes en mera
speciellt sakkunnig inspektion än som kunde
förutsättas hos de vanliga
folkskoleinspektörerna.
Biskop v ön Schéele gaf uttryck ät den
farhågan, att i de fall, då »särskild
barnavårdsnämd» blefve tillsatt, skolrådet kunde
komma att degraderas till en rent förvaltande
myndighet utan blick för den ideella sidan
af sin verksamhet.
Till försvar för förslaget om
»barnavårds-nämden» uppträdde dels utskottets vice
ordförande, hr Hans Andersson i V. Nöbbelöf,
dels ecklesiastikministern.. Den förre trodde,
att »särskild barnavårdsnämd» flerstädes
kunde vara behöflig; den senare framhöll, att
likaväl som författningarna kunde tala om
att kommunalnämd i åtskilliga kommuner
fungerade såsom fattigvårdsstyrelse, så borde
de ock kunna tala om att skolrådet i
åtskilliga skoldistrikt fungerade såsom
barnavårdsnämd.
Hr Henrik Hedlund förordade sin motion
om att föräldrar, rörande,hvilkas barn
skolrådet (»barnavårdsnämden») beslutat, att de
skulle skiljas från hemmet, borde kunna
draga sin. sak inför allmän domstol. Han fick
härutinnan understöd af hr A. Hedin, som
fann den administrativa domsrätten så
betänklig, att han måste motsätta sig hvarje
utvidgning däraf.
Gentemot båda påvisade landssekreteraren
J. Widén (verksam ledamot af utskottet),
att våra vanliga domstolar vore litet
skickade att verka såsom
uppfostringsmyndig1-heter, detta icke allenast genom sin
sammansättning utan framför allt genom sitt
långsamma och obekväma arbetssätt. Att
få länsstyrelserna till högre instans låge
såväl i skolrådens och barnens som i
föräldrarnas välförstådda intresse.
Utan att göra något yrkande talade hr
A. Olsson i Mårdäng för den mening", han
uttalat i sin reservation, nämligen att
skoldistrikten blifvit för mycket betungade med
kostnader i fråga om de af dem
omhändertagna bä*rn, som tillhörde främmande
fattigvårdssamhälle.
Resultatet af utskottsförslagets
behandling blef, att det i båda kamrarna
godkändes utan någon som helst ändring.
Uppfostran åt minderåriga förbrytare.
Lagförslaget härom föredrogs i lördags,
men gaf i ingendera kammaren
anledning till någon lifligare debatt.
I första kammaren uttalade
justitierådet Afzelius såsom sitt omdöme, att
förslaget visserligen vore grundadt på
riktiga principer, men att dessa icke
kommit till ett nog klart uttryck. Barn
under 15 år vore nu ändtligen
undandragna domstolarnas bestämmanderätt. Men
för ungdom mellan 15 och 18 år hade
det gamla förhållandet väsentligen
bibehållits, hvilket måste leda till
oegentlig-heter. Den uppfostran, som lagen
anvisade, måste väl ske genom tvång, men
den finge ej betraktas såsom ett straff.
Den borde därför ej förordnas af
domstolarna, ty genom dem finge den
ovillkorligen skenet af frihetsstraff. Trots detta
ville talaren ej yrka afslag, ty det
viktigaste vore, att saken komme i gång;
befintliga brister skulle längre fram nog
kunna rättas.
I andra kammaren uttalade hr K. G.
Karlsson i Göteborg betänkligheter mot
den bestämmelsen, att föräldrar till
minderåriga förbrytare skulle blifva ålagda
att bidraga till barnens underhåll å
tvångsuppfostringsanstalt med 40 öre pr dag.
Han yrkade återremiss i syfte att få
denna föreskrift mildrad. Hr Hans
Andersson försvarade utskottets hemställan med
en hänvisning till det förhållandet, att
föräldrarna vanligen genom sedlig
försummelse vore medskyldiga i barnets
brottslighet.
Äfven i detta fall blef utgången den,
att utskottets utlåtande i båda kamrarna
godkändes i oförändradt skick.
Statsbidrag åt sockenbibliotek.
Såsom i förra numret i korthet
meddelades, beslöt första kammaren att i
likhet med den andra bifalla hrr Fr.
Bergs och E. Hammarlunds motion om
utredning angående statsbidrag åt
sockenbibliotek och med dem jämförliga
boksamlingar. Beslutet föregicks af en stunds
diskussion.
Biskop Billing förklarade, att ingen kunde
hysa större intresse än han för ett sådant
syfte, som i motionen afsåges, och han
tillstyrkte alltid vid sina visitationer bildande
af nya och utvidgande af redan befintliga
sockenbibliotek. Man skulle därför tro, att
talaren ville med glädje understödja
utskottets hemställan, men detta kunde han icke
af flera skäl. För det första hade utskottet
mycket riktigt ansett, att statsbidraget borde
gifvas endast åt aftåg snar e och fattigare
kommuner, ej åt städer och större
landssamhällen. Men att göra en dylik skillnad
vore tydligen omöjligt. För det andra hyste
talaren den uppfattningen, att dylika
institutioner borde vara kommunernas eller
enskildes sak. En sträfvan gjorde sig allt mer
gällande att begära af staten, hvad som
borde tillkomma kommunerna. Talaren
ansåg, att tillräckliga skäl ej nu förelåge för
en skrifvelse i ämnet, och han ville ej, att
riksdagen skulle för framtiden binda sina
händer. Yrkade afslag å utskottets
hemställan.
Landshöfdingen, friherre Palmstierna
yrkade däremot bifall. Man måste beakta den
intellektuella hunger, som råder inom folkets
breda lager. Man vill läsa, och tidningarna
»med sina mer eller mindre goda
tendenser» äro icke nog*. Finns det icke då
tillgång till goda böcker, så tar man till de
dåliga. Det är en stor fråga, väl värd
statsmakternas uppmärksamhet.
Friherre Gr. Tamm anslöt sig till hr Billing.
Folkbiblioteken hörde främst under det
enskilda intresset. Det hade ofta visat sig, att
så snart det allmänna komme med anslag,
åtföljda af bestämmelser och reglementen,
så sjönke det enskilda intresset, som dock
vore den viktigaste driffjädern.
F. d. generaldirektören Alb. Anderson
betviflade, att man skulle nå det åsyftade
målet på den af utskottet föreslagna vägen.
Patriotiska sällskapet hade gjort ett försök
med utdelande af understöd mot det att
sällskapet bestämde bokurvalet, men detta
försök hade ej rönt tillslutning. Yrkade
afslag.
Frih. Palmstierna påpekade, att det icke i
utskottets hemställan funnes något tal om
reglementen. Tvärtom vore det utsagdt, att
man icke borde tvinga in sockenbiblioteken
i en absolut likartad dräkt.
Häradshöfding Gust. Berg talade varmt
för utskottets hemställan. Det hade verkat
nedstämmande för honom att höra det
motstånd, som i denna kammare reste sig mot
denna nyttiga åtgärd. Alla erkände, att
saken vore god och nyttig, men man ville,
att kommunerna ensamma skulle taga hand
om saken. Men man vet ju, att
kommunerna äro betungade af skattebördor och
att det intellektuella intresset ej alltid är så
starkt i många kommunen. Yrkade bifall
till utskottets hemställan.
Professor Trygger erinrade därom, att
andra kammaren i strid mot sitt tillfälliga
utskott beslutat en skrifvelse, och andra
kammarens ledamöter förstode nog bättre än
första kammarens att bedöma behofvet af
de ifrågasatta åtgärderna.
Lektor J. F. Nyström påpekade, att det i
allmänhet, ej funnes några »mecenater»
inom de fattigare samhällena ute i
landsbygden; och de äldre där vore mindre
läs-lystna än ungdomen. Talaren ville icke få
sin läslust tillfredsställd tack vare
Patriotiska sällskapet, ty talaren ville själf välja
de böcker, han tänkte läsa. (Skratt.)
Generaldirektör Wieselgren framhöll, att
allt hvad som kunde göras för att väcka
intresse hes den stora massan för god och
sund läsning, det borde man göra. I
fångvården hade man haft erfarenhet om den
stora inflytelsen af dylik läsning.
Samhället tjänade på detta sätt icke endast de
läsande utan äfven sig själft.
Sedan äfven lektor Säve yrkat bifall,
godkände kammaren därpå
skrifvelseför-slaget, utan att votering begärdes.
Om pension till
folkhögskoleföreståndarne
hade som bekant friherre F. Barnekow
väckt en motion, återgifven i denna
tidning n:r 6. Härom yttrade statsutskottet
följande:
Utskottet erkänner visserligen till fullo
det gagnerika arbete i folkupplysningens
tjänst, som utöfvas vid folkhögskolorna, men
kan icke finna dessa skolors nuvarande
ställning vara sådan, att pension bör genom
statens medverkan beredas föreståndarne.
Det råder enligt utskottets mening en högst
betydlig skiljaktighet mellan folkskolorna,
rörande hvilkas upprättande, undervisning,
aflöningsförhållanden och öfriga anordning,
särskildt i afseende å den för
lä,rareperso-nalen erforderliga kompetensen, finnes en
mångfald af från statens sida gifna
bestämmelser, samt folkhögskolorna, hvilka
hufvudsakligen äro privata anstalter. Utskottet
har ej heller kunnat lämna obeaktadt, att
det finnes åtskilliga andra slag af
undervisningsanstalter, hvilka, i likhet med
folkhögskolorna, åtnjuta statsunderstöd, och
hvilkas verksamhet är mer än dessas
lagbestämd, utan att dock nämda
undervisningsanstalters lärarepersonal åtnjuter
statspension eller statsbidrag till sin pensionering.
Utskottet kan därför icke finna det läripligt,
att riksdagen under nuvarande förhållanden
vidtager någon åtgärd i det af motionären
angifna syfte, och får .alltså hemställa,
att friherre Barn eko ws ifrågavarande
motion icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
(Reservation var anförd af hr Ivar
Månsson.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
