Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. (1,052.) 26 februari 1902 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 9
SVENSK LÄRARETIDNING.
161
det, hvarunder den stadgade
tjänsteåldern blifvit* uppnådd.
Dessa nu anförda bestämmelser i fråga
om rätt till ålderstillägg anser jag böra
blifva i hufvudsak gällande äfven
beträffande de ordinarie folkskollärarne,
detta så . mycket hellre, som dylika
grundsatser redan länge, ehuru utan
uttryckligt lagbud, tillämpats för lärare
vid de allmänna läroverken och
folkskollärareseminarierna. De säregna
förhållanden vid folkskolorna, hvilka
härleda sig däraf att folkskollärarnes löner
bestridas af skoldistriktet och staten
gemensamt enligt särskilda stadgade
grunder, påkalla dock några närmare
bestämmelser.
För lärare vid de allmänna läroverken
och folkskollärareseminarierna är en för
alla lika lång lästid under året bestämd
och för samtliga utgår aflöningen odelad
af statsmedel, hvarjämte dessa lärare
till vikarier vid inträffade sjukdomsfall
afstå viss del af sin lön, beräknad efter
ledighetstiden, oberoende af huruvida
denna är kortare eller längre. Vid
folkskolorna är däremot visserligen en viss
årlig lästid bestämd såsom villkor för
att statsbidrag till lärarens aflöning skall
kunna påräknas, nämligen åtta
läsmå-nader, såvida icke Eders k. m:t på grund
af särskilda förhållanden medgifvit en
kortare lästid; men utöfver de sålunda
bestämda åtta månaderna kan lästiden
förlängas enligt församlingarnas eget
bestämmande. I sådant fall skall lönen
för hvarje öfverskjutande månad ökas
med en åttondedel af det belopp,
hvartill lärarens årliga minimilön beräknas,
däri husrum och bränsle icke
inberäknade. Då nu statsbidrag icke utgår till
den lön, läraren åtnjuter för lästid
utöfver åtta månader, och ej heller läraren
vid sjukdomsfall under denna tid
erhåller statsbidrag till vikariens aflönande
utan måste afstå hela sin å samma tid
belöpande lön till vikarien, och då
församlingen äger rätt att i vederbörlig
ordning helt och hållet inställa denna
undervisning utan att statsbidrag för året
därigenom förverkas, synes det mig
naturligt, att ledighet, af hvad slag det
vara må, som åtnjutes under den lästid,
hvilken fortgår utöfver åtta månader af
året, icke bör föras läraren till last vid
beräkning af hans rätt till ålderstillägg.
Att, där Eders k. m:t medgifvit, att
den årliga lästiden under särskilda
förhållanden må understiga åtta månader
om året, denna förkortade
undervisningstid lägges till grund för beräkningen af
tjänsteår anser jag vara en följd af det
särskilda medgifvandet.
I nådiga stadgan angående
folkundervisningen i riket den 10 december 1897,
§ 43 mom. l, gifves rätt för skolrådet att,
där sådant på grund af rådande
smitto-sam sjukdom finnes nödigt, förordna, att
undervisningen må för längre eller kortare
tid inställas. Enär sådant inställande
sker utan lärarnes förvållande, böra
lärarne icke häraf blifva lidande vid
beräkning af deras tjänstetid för erhållan-
de af ålderstillägg. I sammanhang
härmed torde jag få erinra, att, såsom
framgår af en förut af mig ordagrant
anförd bestämmelse i Eders k. m:ts
nådiga kungörelse den l juni 1900
angående aflöning åt lärare vid folkskolor
och småskolor, småskollärare och
biträdande lärare få i sin tjänstetid inräkna
den del af läsåret, hvarunder, jämlikt
nyss omförmälda mom. i
folkskolestadgan, undervisningen i skolan varit
inställd.
Slutligen anser jag, att vid beräkning
af tjänsteår för uppflyttning i högre
lönegrad, likasom i fråga om rätt till
pension enligt § 18 af nådiga reglementet
för folkskollärarnes pensionsinrättning, ej
skall frånräknas den tid, hvarunder
lärare åtnjutit tjänstledighet för att, till
följd af särskildt förordnande eller val,
bestrida allmänt uppdrag eller offentlig
befattning utom skoldistriktet.
På grund häraf föreslog statsrådet
aflåtande af en proposition af den
lydelse, som här ofvan återgifves.
Sedan statsrådets öfriga ledamöter
förenat sig häri, beslöt konungen i
öfverensstämmelse härmed.
Hvilket är bäst:
att förebygga eller att
återföra?
De propositioner angående
verkställighet af domstols förordnande om
tvångsuppfostran samt angående
uppfostran åt vanartade och sedligt
försummade barn, hvilka af k. m:t
blifvit framlagda för innevarande års
riksdag, utgöra i det hela taget en
sammanhängande, väl genomtänkt
enhet. De grundtankar, hvarpå de
hvila, äro i hufvudsak tvänne:
1. För brottslig ungdom mellan 15
och 18 år har domstol att efter
omständigheterna antingen ådöma straff eller
förordna om tvångsuppfostran.
2. För vanartade och sedligt
försummade barn under 15 år bör finnas en
kommunal uppfostringsmyndighet, som
har att undersöka barnets uppförande
och lefnadsförhållanden samt på grund
af härigenom vunnen kännedom
antingen använda vissa lindrigare medel
(varning och förmaning, aga och
anordnande af verksam tillsyn) eller ock i
händelse af behof vidtaga mera
genomgripande åtgärder, nämligen barnets
skiljande från hemmet samt dess
öfverlå-tande åt annat enskildt hem eller åt
barnhem eller skyddshem.
Af dessa båda enkla grundtankar
äro alla öfriga bestämmelser i
lagförslagen endast konsekvenser eller
speciella tillämpningar.
Deras mest utmärkande drag är
således den bestämda skillnad, som
i dem göres mellan barndom och
ungdom: mellan vanartade och sedligt
försummade barn under 15 år å ena
sidan samt brottslig ungdom mellan
15 och 18 år å den andra.
I detta afseende stå förslagen, så
vidt vi känna, utan föredöme inom
den utländska lagstiftningen på
förevarande område. Hvarken i den
norska lagen af den 6 juni 1896 eller
i den preussiska af den 2 juli 1900
(de enda, som härvid kunna komma
i betraktande) drages i fråga om
behandlingssättet någon gränslinje
mellan barn och ungdom; båda ställas
ock under alldeles samma myndighet,
förmyndarerådet eller
förmyndaredomstolen (Vsergeraadet, Das
Vor-mundschaf tsgericht).
Som man torde erinra sig, tillkom
den svenska riksdagsskrifvelsen den
25 april 1896 under det lifliga
intrycket af förberedelserna till den kort
därpå utfärdade norska lagen.
Kännedomen om dennas bestämmelser
bildade ock helt naturligt förnämsta
utgångspunkten för
tvångsuppfostrings-kommitténs öfverläggningar. Detta
oaktadt höjdes hvarken inom
riksdagen eller kommittén någon röst för
en efterlikning af den norska
förebilden. Riksdagen uttalade såsom sin
mening, att de hos oss erforderliga
lagbestämmelserna lämpligen kunde
ansluta sig dels till strafflagen, dels
till folkskolestadgan; vid den 1897
företagna revisionen af denna senare
inryckte k. m:t i dess § 42 nya
bestämmelser angående vanartade barns
j tillrättaförande, och då
tvångsupp-fostringskommitténs »kriminalistiska»
afdelning skulle framlägga sitt
förslag om minderåriga förbrytares
behandling, förklarade den sig, trots de
amplaste loford åt den norska
vser-geraads-institutionen, icke kunna
tillstyrka inrättandet af någon
motsvarighet därtill i vårt land.
Beträffande skälen för detta
afdelningens uttalande gifver dess
betänkande (s. 99) egendomligt nog ingen
annan upplysning, än att
Öfverlämnandet af brottmål mot minderåriga
åt en myndighet af dylik karaktär
»icke står tillsammans med den hos
oss häfdvunna rättsordningen».
Säkerligen skulle man dock
mycket misstaga sig, om man trodde, att
detta skäligen abstrakta motiv varit
det enda eller det mest tvingande.
Hade kommitténs »pedagogiska»
afdelning varit i tillfälle att yttra sig
i frågan, skulle den utan tvifvel
kommit till .samma slutsats, ehuru
förmodligen på en något olika väg.
Hvad som förlänar norska
förmyn-darerådet (vsergeraadet) dess utmark-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
