Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 47. (1,038.) 20 november 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 47
SVENSK LÄRARETIDNING.
805
sättning, kan det bli en särskild fråga om
bibelspråken. Men någon annan förändring
våga vi icke tillstyrka, icke ens en varsam
bearbetning af katekesförklaringen.
Under vidlyftiga upprepningar
söker författaren därpå inpränta i
läsaren den åsikten, att ingen
omarbetning är af behofvet påkallad.
»Utvecklingen» har i hans ögon så godt
som alla möjliga förtjänster, icke minst
i pedagogiskt hänseende. »För
barnen »7 försäkrar han, »är vår
katekesförklaring lätt att fatta och inlära».
Man har visserligen sagt, att den
skulle vara opedagogisk och
opsykologisk. »Gent emot detta påstående
kunna vi», säger författaren,
»hänvisa till den iakttagelsen, att
enfaldiga landtbarn och i allmänhet alla
oförvillade barn med någorlunda
fatt-ningsgåfvor lätt kunna lära sig den,
blott de få någorlunda god
handledning».
Så nu veta lärare och lärarinnor,
huru det förhåller sig med den
saken, och det är inte lönt, att de komma
och tala om ’sina erfarenheter.
Nästan halfva boken upptages dels
af långa referat öfver de olika
huf-vudstyckenas innehåll, dels af
polemik mot lektor Waldenströms hvassa
inlaga i katekesfrågan till
ecklesiastikministern. Ingendera hafva vi
någon särskild anledning att inlåta
oss närmare på. Såsom en smakbit
må dock meddelas hvad författaren
yttrar om det bekanta citatet från
Job 2:4.
Hvad skola vi - heter det - till sist säga
om anförandet af språket Job 2: 4: Allt, det
en man hafver, låter han för sitt lif ? P. W.
anser detta vara det värsta missbruk af
bibelcitat, emedan de orden en gång yttrades
af satan. Vi tro icke, att man har skäl att
förkasta ens detta språk. Då Herren Gud
icke motsagt detta yttrande, har Han
därmed erkänt dess sanning. Hvarför skulle
icke satan någon gång kunna uttala en
sanning, då ogudaktiga människor, sådana som
Bileam och Kaifas, kunde profetera?
Författaren tyckes vara af den
meningen, att skall man försvara en
sak, så skall man göra det helt utan
att rygga ens för de mest
halsbrytande konsekvenser.
Vi vilja hoppas, att den
traditionella katekesundervisningens
beundrare finna »försvaret»
tillfredsställande och nu åter kunna sofva lugnt.
Men medan de sofva, går
tidsutvecklingen sin gilla gång. Apologier af
så kritiklös beskaffenhet som
föreliggande kunna härutinnan ingenting
ändra; de äro såsom skrifna i vattnet.
Skolförhållandena i Småland.
Med anledning af vår uppsats i
föregående nummer angående detta
ämne hafva vi mottagit följande
skrifvelse:
Herr Redaktör!
Ni tycks döma hela Kronobergs län efter
de enstaka fall, som tidningen »Dagens»
korrespondent skildrar, hvilken skildring
egentligen berör blott förhållandet på två
större gods. Att tillståndet där är så
bedröfligt, är sorgligt, men går.det därför an
att efter detta döma hela Kronobergs län
och södra Jönköpings län och säga, som Ni
säger, att torftighet, snusk och förfall öfver
all beskrifning är rådande i skolornas
därstädes yttre anordning? Det är ju sant,
icke kan en ort, där det mesta folket
utgöres af små jordbrukare, Y16-, Va" oc^ V-r
bönder, som förhållandet är här i
Kronobergs län, bestå sig med skolpalats, sådana
som man får nöjet se i Eder tidning från
vårt lands större platser. Men icke är det
heller bara snusk, torftighet och förfall i
det yttre.
Innan Ni, Herr redaktör, dömer så om
flertalet af skolor i hela Kronobergs län
och södra delen af Jönköpings län, vill jag
råda Eder att besöka dessa läns alla skolor.
Att någon gång, äfven här i mörkaste?
Småland, det kommer dit hän, att hvarje barn
finge 8 månaders läsning, vore önskligt;
åtminstone, tror jag, arbetar lärarekåren
äfven här för detta och många krafter
dessutom. Men svårt blir det nog* där, hvarest
t. ex. ett skoldistrikt med 7 å 800 invånare
har en utsträckning af en eller en och en
half mil, och folket är fattigt. Hur skall
det då ställas?
Ni säger, att orsakstrådarna till eländet
med våra skolor här i länet komma från
stiftsstaden. Vill Ni verkligen därmed säga,
att äfven skolorna där äro så mycket efter
andra städers skolor? Så vidt mig är
bekant - och jag känner många skolor i
länet, då jag1 varit lärare här i 19 år - har
initiativet till det bättre i de flesta fall på
senare åren tagits af just inspektören. Och
att han arbetar för både yttre renlighet och
inre lifaktighet vid sin inspektion i våra
skolor, kan jag och många lärare med mig
intyga och äfven, att han gör det på ett
humant sätt. Talet om, att en statens
inspektör far omkring och bromsar
folkupplysningsarbetet är för mig obegTipligt och
borde, tror jag1, helst icke stått i en
läraretidning1.
Att Ni, Herr redaktör, genom Edert
arbete både i riksförsamlingen och i Eder
tidning gjort mycket för såväl
folkupplysningen som för lärarekårens ställning, erkännes
med tacksamhet, och vi lärare önska Eder
lycka i fortsättningen för detta ädla arbete,
men i åberopade artikel har Ni icke gjort
det. Detta ville jag säga.
En lärare från mörkaste Småland.
En annan smålandslärare åter har
med anledning af våra uttalanden
vitsordat, att folkskoleväsendet inom
åtskilliga småländska skoldistrikt
verkligen gått tillbaka, men för sin del
betonat, att den s. k. agrarpoUtiken
därvid spelat hufvudrollen. Han
anför exempel, då på tillskyndan af
godsägare terminsläsning blifvit tills
vidare införd i stället för daglig
läsning och denna försämring lyckats
erhålla domkapitlets stadfästelse.
I ett annat skoldistrikt inom samma härad,
tillägger han, har också en godsägare hindrat
skolväsendets tidsenliga omdaning, men där
var ock församlingens komminister bland
dem, som arbetade mot skolan. Ty,
sorgligt att säga, en stor del af det småländska
prästerskapet är fientligt sinnadt mot
folkskolan, en annan del är likgiltig och blott
mindretalet utgöres af verkliga
upplysningsvänner.
Men så är det något annat, som jag-
också i detta sammanhang vill beröra,
nämligen nybyggnaden af skolhus de senare åren
inom Kronobergs län. Man har härvid ofta
följt en egen modell med lärarebostaden
förlagd till öfra våningen i s. k. frontespisen.
Detta är naturlig-tvis högst obehagligt,
emedan dels isolering mellan skollokalen och
lärarebostaden omöjliggör e s och dels
familjen måste transportera ved och vatten
uppför hög-a trappor, hvilket eljest icke är
vanligt på landsbygden. Lärarens familj bör
ha åtminstone samma anspråk på
bekvämlighet som bondfamiljerna i allmänhet. Men
än sämre gestaltar sig nybyggnaden af skol-\
hus, när inspektören i år ansett sig kunna
godkänna en ritning, där den gemensamma
förstugan skall användas såsom
afklädnings-rum. Hvad skall man säga om dylik
sparsamhet midt i en skogsbygd, där ett par
meters förlängning af skolhuset icke spelar
någon nämnvärd iroll? Det är ju rent otäckt,
att för hvar gång- dörren öppnas till
lärarebostaden, massor af giftig luft skola från
afklädningsrummet rusa in i lärarens rum.
Bör man undra på, om »lärarebrist» yppar
sig, då en dylik angenäm plats ledigför-
klaras ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
