Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 15. (1,006.) 11 april 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 15
SVENSK LÄRARETIDNING.
249
men efter någon tid får anställning i t. ex.
ett mindre handtverk eller i handel. Då skulle
samma barn enligt ofvan ifrågaställda
tolkning åläggas att begagna fortsättningsskolan.
Härvid kan anmärkas, att det är nära nog
omöjligt för vare sig öfverlärarne,
skolnäm-derna eller skolinspektören att hålla reda på
hvilka slag af arbetsanställningar de
minderåriga erhålla, sedan de lämnat skolan och
deras förehafvanden icke längre kunna
öfver-vakas. Utkräf vantlet af skolpliktighet är under
sådana omständigheter knappast möjligt att
verkställa och torde följaktligen icke åligga
folkskolestyrelsen. Härtill kommer ytterligare,
att det tillkommer hvarken folkskolestyrelsen
eller skolinspektören att afgöra, om en viss
sysselsättning skall hänföras till industriellt
arbete eller icke.
Häraf följer efter afdelningens uppfattning,
att folkskolestyrelsen icke bör inlåta sig på
att fordra skolpliktighet i fortsättningsskolan
af minderåriga, som afgått från folkskolan
enligt § 47 i folkskolestadgan.
Om det skulle komma att inträffa, att
hälso-vårdsnämden, hvars åliggande det är att hafva
tillsyn öfver minderårigas användande*!
handtverk och annan handtering, kräfver skolgång
af de minderåriga enligt § 7 i k. förordningen
den 18 nov. 1881 och fordrar, att månatliga
intyg om åtnjuten skolundervisning skola
aflämnas, måste dessa minderåriga i följd häraf
ofördröjligen anmäla sig till bevistande af
fortsättningsskolan.
Häraf följer slutligen äfven, att
folkskolestyrelsen fortfarande måste upprätthålla ett
tillräckligt antal såväl af fortsättningsskolor
som af ersättningsskolor, på det att de i
arbete anställda minderåriga må’blif va i stånd
att ställa sig gällande stadganden till
efterrättelse.
Häraf framgår, att Göteborgs
folkskolestyrelse vid fattandet af ifrågavarande
beslut uppmärksammat slutorden i
lagen af den 17 oktober 1900 och sålunda
velat, att § 7 i förordningen af den 18
november 1881 ännu gäller i fråga om
minderåriga, som användas i »sådant
handtverk eller annan handtering, som
icke idkas i så stor omfattning eller
under sådana förhållanden i öfrigt, att
handtverket eller handteringen skäligen
må anses för fabrik».
Folkskolestyrelsen har ju ock erkänt, att dessa
minderåriga äro skolpliktiga.
Förvånande och på samma gång
nedslående är emellertid att se, med
hvilken tydlig motvilligJiet den gör detta
erkännande. Ifrågavarande minderåriga
»kitnna möjligen (l) anses fortvarande
vara skolpliktiga», och »en sådan
tolkning är måhända (!) bokstafligen riktig»,
säger den, ehuru de enda rätta
uttrycken varit måste i stället för »kunna
möjligen» samt obestridligen i stället
för »måhända».
En folkskolestyrelse, som varit fullt
medveten om sin höga uppgift och
sina däraf följande förpliktelser
gentemot ungdomen, skulle naturligtvis med
glädje tagit fasta på den enda hållbara
tolkningen af lagbestämmelsen i fråga
samt däraf sökt göra allt hvad i dess
förmåga stått. Men i stället synes
Göteborgs folkskolestyrelse hafva i första
rummet betraktat sig såsom en
advokat för de sträfvanden, hvilkas främsta
språkrör Göteborgs Aftonblad länge
varit, och då den icke kunnat bestrida
»tolkningens» riktighet, har den riktat
sina bemödanden på att söka ådaga-
lägga, att »den är svar eller till och
med orimlig, om den skall praktiskt
tillämpas». Bevisningen härför lämnas
i de sväfvande påståendena, att det är
nära nog omöjligt för vare sig
Öfver-lärarne, skolnämderna eller
skolinspektören att hålla reda på hvilka slag af
arbetsanställningar, de minderåriga
erhålla, samt att under sådana
omständigheter utkräfvandet af skolpliktighet
knappast är möjligt att verkställa och
följaktligen icke torde åligga
folkskolestyrelsen, af hvilka påståenden eller
förmodanden den slutsatsen drages, att
folkskolestyrelsen icke borde »inlåta sig
på» att fordra uppfyllandet af denna
skolpliktighet utan kunde kasta
omsorgen härom uteslutande på en
utanför skolan stående myndighet, nämligen
hälsovårdsnämden.
I sak har, såsom man finner,
Göteborgs Aftonblad haft alldeles rätt i sin
redogörelse för folkskolestyrelsens
beslut, liksom det äfven från sin
ståndpunkt haft all anledning att däröfver
uttala sitt nådiga välbehag. För dem
åter, hvilka icke betrakta saken med
Göteborgs Aftonblads ögon, innebär
beslutet ett lika betänkligt som tyvärr
betydelsefullt afsteg från den rätta
vägen.
Det är - yttrar därom Göteborgs
Handelstidning i ordalag, hvilkas undfallande form vi i
betraktande af omständigheterna finna
förklarlig - fråga om, huruvida folkskolestyrelsen
haft tillräckliga skäl att handla som den gjort.
Det är lätt att inse, att uppehållandet af 1881
års bestämmelser medför svårigheter och
understundom är omöjligt(?). Men det låter
sig icke förneka, att folkskolestyrelsen skulle
göra mera för den fortsatta undervisningen
genom att vidhålla kontrollen öfver
skolbe-söken, så godt sig göra läte, än genom att
kasta yxan i sjön. Huruvida styrelsen haft
laglig rätt att så göra, är också åtminstone
tvistigt. Man skulle i stället kunnat tänka
sig det förfaringssättet, att styrelsen,
vidhållande hvad som linnes kvar af 1881 års
bestämmelser, sökt kontrollera besöken i
fortsättningsskolan efter bästa förmåga och vändt
sig till ecklesiastikdepartementet ined en
anmälan af de ölägenheter som uppstått och
hemställan om nödiga tillägg till
folkskolestadgan. Det skulle på vackert sätt vittnat
om folkskolestyrelsens nitälskan för sin
uppgift.
Detta skulle också hängt samman med de
önskemål, som uttalades af allmänna svenska
folkskollärareföreningens centralstyrelse i en
promemoria, hvilken föredrogs af
civilministern i det statsråd, som hade att behandla
förslaget till 1900 års författning om skydd
för minderåriga m. m. Däri framhölls
önskvärdheten af, att klara och tydliga
bestämmelser måtte i samband med
skyddslagsstift-ningen utfärdas om att den obligatoriska
skolgången hör räcka minst till och med det
trettonde lefnadsåret, samt att inom hvarje
skoldistrikt bör anordnas en fortsättningskurs,
omfattande minst två år.
Härom yttrade civilministern, att en
närmare utredning ur pedagogisk synpunkt af
dessa önskemål och om hvad från skolans
sida kräfves för att de skola genomföras,
uppenbarligen måste föregå framställningens
pröfning i civildepartementet. En sådan
utredning, hvars anställande tillkom ett annat
departement, skulle i hvarje fall kräfva så
pass lång tid, att all fråga om
författningsförslagets framläggande denna gång förfölle.
Vid sådant förhållande föreställde sig
ministern, att centralstyrelsens framställning för det
tillfället ej kunde föranleda till någon åtgärd.
Man kunde ju efter detta väntat, att chefen
för ecklesiastikdepartementet snart nog skulle
haft färdigt det tillägg i folkskolestadgan, som
den nya lagen om minderårigas arbete gjort
nödvändigt och hvarpå denna (i § 3) rent af
hänvisar. Men man har ännu icke hört något
däraf. Nämda lag bröt ett stort och
ohjälpligt hål i den fortsatta undervisningens system
och förvandlade den till en trasa, hvilken det
borde ligga en nitisk chef för
folkundervis-ningsväsendet om hjärtat att laga.
I detta senaste uttalande instämma
vi till fullo. Då lagen om
minderårigas användande i industriellt arbete
behandlades af 1900 års riksdag,
framhölls från många håll, att fortsatt
undervisning vore högeligen af nöden,
men att den borde främjas icke genom
bestämmelser i nämda lag utan genom
törb&tkYingaTifolkskoMagstiftningen. Vi
ha ock dag från dag väntat på något
tecken, att sådana äro under
utarbetning inom ecklesiastikdepartementet.
Men häraf följer naturligtvis
ingalunda, att de lokala folkskolestyrelserna
skulle vara utan ansvar, ifall inom
deras skoldistrikt »den fortsatta
undervisningens system förvandlas till en
trasa». Tvärtom -’. det är af dem, som
man framför allt har rätt att fordra
intresse för saken och verksamma
åtgärder för dess befrämjande.
Hvad särskildt Göteborgs
folkskolestyrelse angår, hade det utan tvifvel
varit densamma värdigast, om den först
gjort ett allvarligt försök att bringa
gällande lagbud till verkställighet, innan
den förklarat dess tillämpning så * svår
eller till och med orimlig», att man ej
borde »inlåta sig» härpå.
Uppenbart är för öfrigt, att
Göteborgs folkskolestyrelse icke ännu på
långt när begagnat sig af de utvägar
för barnens skyddande mot ett allt för
tidigt indragande i industrilifvet, som
den på grund af nu gällande
folkskolestadga (§§ 35 och 47), alldeles
oberoende af arbetarelagstiftningen, har till
sitt förfogande. Vi upprepa den
erinran, vi härom gjort redan vid vårt
första omnämnande af dess beslut:
Nu återstår att se, hvad samma
folkskolestyrelse kan komma att besluta rörande hvad
som i Göteborg skall fordras för »att hafva
genomgått folkskolans lärokurs» och sålunda
äfven »för afgång från skolan.» Skall månne
detta fastställas så lågt, att barnen kunna
enrolleras i proletärarmén före skolålderns
slut, d. v. s. före utgången af det kalenderår,
under hvilket de fylla fjorton år?
Uppriktigt sagdt hade vi icke väntat
att så snart erhålla ett svar på denna
fråga, som nu skett genom följande
märkliga, i Göteborgs Handelstidning
meddelade upplysningar:
Hvad särskildt vidkommer vårt eget
samhälle, äro fordringarna härstädes såväl för
flyttning mellan skolans särskilda klasser som
för afgång från skolan enligt § 47
folkskolestadgan ej skäligen höga och förutsätta icke
någon särdeles allsidig insikt i folkskolans
lärokurs. Den fortsatta undervisningen tör
af denna orsak vara ej blott af behof vet
härstädes påkallad, utan äfven böra få £od plats
inom den lagstadgade skolåldern. För såväl
flyttning som afgång fordras nämligen endast
fyra godkända betyg i samtliga folkskolans
kunskaps- och öfningsämnen, dock med villkor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
