Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 14. (1,005.) 3 april 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 14
gjordes eller kunde göras mot
folkhögskolorna. Och sin berättelse afslutar han
sålunda :
Vi förbise ej de praktiska färdigheternas
betydelse för landtmannen och skulle anse
en folkhögskola, där han ej finge tillfälle att
inhämta dessa, behäftad med en stor brist,
äfven om vi ej af erfarenhet kände, med
hvilken förkärlek han omfattar just dessa ämnen.
Men dessa öfningar böra aldrig tillåtas till
den grad inkräkta på undervisningen, att de
där blifva hufvudsak, intaga den främsta
platsen. Denna måste alltid förbehållas de
historiska ämnena och naturläran, för så vidt
de nämligen meddelas på ett sådant sätt, att
de verkligen blifva medel för själsodlingen,
blifva bildande både för hjärtat, förståndet
och karaktären. Ty detta är folkhögskolans
sanna och högsta uppgift, och endast i den
mån hon redligt arbetar på förverkligandet
af denna är hon värd detta namn.
Så klart som någon framlade sålunda
Ålund folkhögskolans program, och det är
att beklaga, att han ej längre kom att
stanna vid denna skola.
Af hälsoskäl lämnade han det kall, som
han var varmt hängifven. Det var endast
under en vinterkurs, han kom att ägna sig
däråt. Men att Ålund därunder gjorde ett
dugande arbete, kan den intyga, som fått vara
med och skörda, där han sått.
H. O.-
Otto Vilhelm Ålund föddes i Örebro 1822.
Fadern var borgmästare därstädes. Efter
slutade studier vid skola och universitet
promoverades Å. till filosofie magister i
Uppsala år 1851. Efter en tids
lärareverksamhet i Norrköping tillsamman med C. G.
Starbäck m. fl. inträdde han uti
redaktionen af Aftonbladet, som då hade den
mångsidigt bildade C. F. Bergstedt till chef.
Under åren 1867-G9 ägnade han sig,
såsom ofvan sagdt är, åt folkhögskolan men
inträdde ånyo 18G9 uti Aftonbladet och
kvarstod där till 1881, då han öfvergick till
Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning,
samt verkade från och med 1885 i Dagens
Nyheter. Han var ock en flitig
medarbetare i August Blanches Illustrerad Tidning,
där han hvarje vecka skref den politiska
återblicken.
Af hälsoskäl lämnade han 1888 det
ansträngande arbetet i pressen och bosatte
sig vid Sparreholm i Östergötland. Men
han nedlade därför icke sin penna. Söm
bearbetare och öfversättare har han satt
sitt namn på en nästan oräknelig mängd
arbeten, däribland flera af de gedignaste
från utlandet till vårt eget land hämtade.
Vi behöfva blott nämna sådana som
»Uppfinningarnas bok», Världshandelns historia»,
»Englands historia» af Macaulay, »Franska
revolutionens historia» af Carlyle, arbeten
af Laboulaye, Stuart Mill m. fi.
Värdefulla äro äfven de af honom själf
författade biografiska och historiska
arbetena, exempelvis det till Kolumbusjubiléet
1892 utgifna populära arbetet om Amerikas
historia och hans biografi öfver Gladstone
1898.
Denna kolossala författareverksamhet kan
endast förklaras genom Alunds omfattande
kunskaper i historia och geografi samt hans
stora välde Öfver språket. Han kunde på
vårt språk riktigt och smakfullt återgifva
äfven de svåraste vändningar.
Till hela sin grundåskådning frisinnad,
som människa vänfast, anspråkslös, blid och
uppoffrande hade han många vänner men
säkert ingen vedersakare. Och därför
mottogo svenska pressen, folkhögskolevännerna
och den svenska läsande publiken med
sorg och saknad underrättelsen om att den
gamle trägne arbetaren vid skrifbordet,
hvilken till våren vid det nordsvenska
universitetet skulle blifvit jubeldoktor, i samma
stad den 23 mars nedlagt sin "penna.
Gärna hade vi velat till dessa
anspråkslösa rader foga ett porträtt af den
hädan-gångne bildningskämpen. Men af hans
närmaste hafva vi erfarit, att alla våra
ansträngningar voro och skulle bli
fruktlösa, då något porträtt af honom ej
föreligger utom en urbleknad daguerrotypi från
hans tidigaste ungdom. I stället hafva vi
i detta nummer upptagit en bild af
Herrestads folkhögskola, där han en kort tid
var föreståndare och där hans lifsgärning
sedan upptogs af d:r P. A. Gödecke (1869
-73). År 1872 flyttades skolan till
Lunne-vad, och d:r S. A. Ternström var dess
föreståndare från 1873 till 1881, då den
nuvarande föreståndaren Herman Odhner
öfvertog hans plats.
»Hvad skall man tro»
- om katekesutvecklingen?
Sedan många år tillbaka hafva vi
bestått oss med en halfofficiell
folkskoletidskrift, uppehållen genom statsanslag och
inspirerad från
ecklesiastikdepartementets folkskolebyrå. Utan tvifvel skalle
en tidskrift med sådan ställning kunnat
uträtta ofantligt mycket godt, ifall
dess redigering varit kännetecknad af
fördomsfrihet samt en själfständig
uppfattning af tiden och dess kraf. Den
hade då ock helt visst fått en ganska
vidsträckt spridning, icke minst inom
folkskollärarekåren, för hvilken det ju
alltid måste vara af intresse att lära
känna de stora ledande grundsatser, som
inom folkskolans högsta
förvaltningsmyndighet göra sig gällande.
Men de stora ledande grundsatserna
- de äro just hvad man i »Tidskrift för
folkundervisningen» mest af allt
saknat. Särskildt påfallande har måhända
denna brist visat sig just i de uppsatser,
hvilka framträdt med tydligaste
anspråk på att vara vägledande för
omdömet hos tidskriftens läsekrets. De
hafva nästan alltid varit utmärkta af
en viss syra, en misslynt knarrighet,
som i hvarje försök till kritik af hvad
från officiellt håll blifvit gjordt och
icke gjordt endast mäktat se yttringar
af tidens och framför allt lärarekårens
ondska, dess brist på »pietet» och dess
lust att »bråka». Med denna
sinnesstämning, som är byråkratismens gamla
vanliga, sammanhänger ock
byråkratismens gamla vanliga taktik, nämligen
att icke öfverväga och pröfva utan
endast streta emot .- ständigt och i
allt streta emot.
En ny slående bekräftelse härpå
lämnar senast utkomna häfte af
ifrågavarande tidskrift. Oafsedt ett par
redogörelser och referat samt ett läsvärdt
föredrag »Om uppsatsskrifningen vid
folkskollärareseminarierna» är det
näs-tari uteslutande ägnadt åt försvaret af
vår officiella folkskolepedagogiks trenne
riksklenoder: »Läsebok för folkskolan»,
»Normalplanen» och »Kort utveckling
af doktor Mårten Luthers lilla katekes».
De båda förra skola vi i detta
sammanhang lämna åsido för att i stället
hålla oss uteslutande till den s. k.
korta utvecklingen. För denna
uppträder icke allenast det kända märket
J. G-n genom Några anmärkningar
till P. ^Waldenströms »Reform af
kristendomsundervisningen vid det högre
allmänna läroverket» utan därjämte det
ännu mera kända märket Carl K-n
genom ej mindre än två inlägg: dels
början af artikelserien Nya
normalplanen, dels i en särskild artikel med
ofverskriften Hvad skall man tro P Det
är tydligen en hufvuddrabbning, man
nu ansett sig böra leverera.
»Man skall icke låta sig förbluffa»,
säger ett gammalt förståndigt ord. Men
det rådet har man sannerligen svårt att
efterkomma, då man läser
inledningsraderna till uppsatsen om »Nya
normalplanen», så lydande:
År 1878 är ett märkesår i historien om
svenska folkskolans utveckling. I>et året fick
folkskolan en förbättrad lärobok i
kristendomskunskap.
Författaren medgifver emellertid, att
den »förbättrade» läroboken f rån bör j an
möttes af motstånd från pedagogiskt
håll och att detta motstånd tilltagit i
styrka.
Men vår mening - säger han - är icke
att nu fördjupa oss i striderna om den
anbefallda katekesutvecklingens lämplighet. Vi
vilja med hänsyn till nämda lärobok endast
till begrundande framställa ett par frågor:
Månne det är välbetänkt att på möte efter
möte, vid skolafslutningar och andra offentliga
sammankomster undergräfva den läroboks
auktoritet, som af vederbörande myndigheter
blifvit på föreskrifvet sätt antagen? Månne det
kan främja spridandet af en god och fast
kristendomskunskap bland vårt folk att efter
jämförelsevis få år byta om lärobok i detta ämne,
såvidt icke det är alldeles nödvändigt på grund
af oriktigheter i läroframställningen? Månne
det är lämpligt att i vår tid, som på det
religiösa området företer så mycken söndring och
splittring, söka få en ny katekes antagen ?
Vore det ej försiktigast att, då en revidering
af de i katekesutvecklingen intagna
bibelspråken måste äga rum, sedan den ifrågasatta
revideringen af bibelöfversättningen blifvit
vidtagen och den nya öfversättningen
påbjuden, i sammanhang härmed företaga de
ändringar i utvecklingen, som kunna anses mest
nödvändiga?
Det gör i våra dagar ett egendomligt
intryck att möta ett så fullständigt ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
