Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 2. (993.) 9 januari 1901 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 2
SVENSK LÄRARETIDNING;
27
en viss knapp tid till förfogande för ett ämne,
kan man antingen taga med många saker
utan åtskiljande af hufvudsak och bisak och
då genomgå dessa flyktigt eller ock begränsa
stoffet till få hufvudsaker och taga dem
grundligt, och det är ingalunda lämpligt att
kalla det förra sättet ett detaljeradt
tillvägagående, som leder till sakkunskap, och det
senare ett summariskt, som leder till
skenkunskap. Nu är frågan den, om hjälpverben
äro en sådan hufvudsak, att åt dem bör i
en lärobok för barn på det lägre stadiet
(andra klassen) ägnas liera sidor af system
och regler, och därtill svårfattliga regler,
såsom t. ex. på sidan 93: »Hjälpverben skola
och komma böjas till tal m. m. Hufvud ver bet
står alltid i att form (utan att vid skola och
med att vid komma] och böjes således icke
utom genom suffixet s.» Hufvudsumman af
hela apparaten blir ändå till sist slutregeln
å sidan 102: »åtskilliga verb äro ibland
hjälpverb, ibland själfständiga.» Och den är
åtminstone lättfattlig.
Beträffande definitionerna på subjekt och
predikat säga författarne, att »det omtalade»
likaväl kan betyda predikat. Från samma
håll, där författarne fått sin information,
anföres ju ock som skal till förkortande af
uttrycken subjekts- och predikatsdel, att
subjektsdel betyder en del af subjektet och ej
af satsen o. s. v. I analogi härmed skulle
man då icke kunna säga t. ex. hästens
bakdel utan att nödvändigt mena en del af
»baken» och icke en del af hästen. Men det
praktiska språkbruket torde i dylika fall äga
vitsord framför lärda sofisterier. När nu
författarne emellertid vilja undvika att använda
olika uttryck, som de mena kunna beteckna
samma sak, gå de så tillväga, att de för
beteckning af olika saker välja samma uttryck.
Subjektet är det man talar om, och predikatet
ax det man talar om. Skillnaden i innehållet
skall angifvas genom betoningen. Och nog
kan läraren klämma till med talar i det
första fallet och med om i andra, så att
skillnaden blir tydlig, men frågan är, om det
blir lika tydligt för barnen, när de läsa dessa
definitioner. Men denna anmärkning gäller
ju icke egentligen författarne, sedan de
upplyst om, hvart den bör adresseras.
Författarne säga sig tillämpa principen:
> svenska benämningar böra användas, så
långt lämpligen ske kan, i öfrigt latinska. >
Denna »princip» är icke klandervärd i och
för sig. Men när nu jdla läroboksförfattare
på det språkliga området - och de äro
många - hvar för sig tillämpa denna
princip och efter sitt subjektiva tycke afgöra
hvad i detta fall >lämpligen ske kan», så
uppstår i stort sedt detta virrvarr i
terminologien, som - lindrigast sagdt - alls icke
är ägnadt att befordra klarhet och reda vid
undervisningen, helst det ibland händer, att
vid samma skola användes en språklära med
en terminologi, en öfningsbok i
uppsatsskrifning med en annan o. s. v.
Författarne påstå slutligen, att det är länge
sedan man började använda ljudnamnen
Aj-Ijudet, Starka gomstöten o. s. v. vid den
grundläggande modersmålsundervisningen i
vårt land. Mycket möjligt. Men när den
början gjordes, måtte man snart ha kommit
under fund med, att dessa benämningar voro
från flera synpunkter opraktiska, ty nu
förekomma de icke, hvarken i Kastmana eller
öfriga läseböcker, som i allmänhet ligga till
grund för den första
modersmålsundervisningen i småskolan, där ju språkljuden och
bokstäfverna inläras. Och att sedan upptaga
dessa namn som barlast i folkskolan är
alldeles meningslöst. 8. N.
En förklaring.
Hr Redaktör!
Icke till försvar för men väl som en
för-.klaring till det i Svensk Läraretidning
påpekade och beklagade förhållandet, att en del
lärarinnor vägra mottaga erhållna platser,
vågar undertecknad bedja om plats för
följande.
Att *vid småskolan icke är brist på sökande
är nogsamt kändt. Ofta kan till en befattning,
där lönen ej öfverstiger 300 kr., anmäla sig
ett tjogtal dylika. Går lönen aldrig så litet
öfver den lagliga, ökas de täflandes antal strax
i oroväckande grad. Att bland denna massa
blifva den utvalda är ungefär lika möjligt
som att erhålla vinsten vid ett lotteri. Ej
underligt örn den unga nyutexaminerade
flickan, som ännu ej har ett tjänstgöringsbetyg
att lita till, ängslig och rädd att nödgas gå
utan förtjänst den kommande terminen,
samtidigt inlägger sin ansökan å olika håll utan
att drömma om, att hon skall kunna blifva
den lyckliga utvalda på tvänne ställen.
Någon olaglighet har hon härmed ej begått,
och oftast är hon väl ock så försiktig, att
hon på förhand räknar ut, att svar från den
ena platsen skall hinna komma henne till
hända, innan valet skett å den andra. Hon
kan i så fall hinna återkalla den senare
ansökan före valet. Vid dessa sina beräkningar
rättar hon sig naturligtvis efter den i
annonsen uppgifna datum för ansökningstideris
utgång och litar på att valet sker omedelbart
därefter. Detta är dock långt ifrån alltid
fallet. Tvärtom har det händt, att ehuru
ansökan till en ny plats aflämnats först efter
ansökningstidens utgång å en förut sökt,
svar från den senast sökta redan erhållits,
då underrättelse från den första platsen
öfver-raskar den häpna flickan. Skulle icke dylikt
kunna förebyggas äfven därigenom, att
skolråden påskyndade valen och därtill läte
annonsera dessas utgång, så att ingen behöfde
gå i ovisshet därom?
Som ofvan är sagdt, vill jag härmed icke
annat än påpeka, att orsaken till det anmärkta
missförhållandet ej alltid är att tillskrifva
den sökandes »karaktärslöshet», och att hon
ej alltid kan dömas såsom »ett vacklande och
viljelöst väsen», då hon endast i denna
konkurrensens tid söker att så snart som
möjligt förtjäna sitt eget bröd.
Vördsammast
Småskollärarinna.
For ett och annat fall må ju
ofvanstående förklaring få gälla. . Men hvad
säges om ett fall sådant som nedanstående,
hvilket nyligen timat i Sveg i Härjedalen?
Skolrådet antog till en plats en lärarinna
från Linköping. Härom underrätta^, svarade
hon, att hon fått plats annorstädes och ej
kunde komma. Platsen kungjordes på nytt,
och bland de sökande antogs en från Hackas
i Jämtland. Efter en vecka förklarade hon
sig »af förekommen anledning ej kunna
.antaga platsen». Då erbjöds befattningen åt
hennes medsökande, en lärarinna i
Västergötland. Denna var ännu ledig men begärde
åtskilliga upplysningar om bygdens utseende
och befolkningen, innan hon kunde bestäirraia
sig. . Och så efter långvarig skriftväxling
förklarade hon helt enkelt, att kön ej kunde
taga rnot platsen: »ajståndet vore, för långt
för hemresa under ferierna». . Nu hade ti$en
lidit så långt, att nytt kung?tände ej ktmåé
medhinnas - skolan skulle nämligen börja
den 7 dennes. Och skolrådet lär få inställa
skolan, enligt meddelande till
Östersundsposten.
Det är väl ej för mycket begärdt, att
den, som söker en plats, på förhand gör
sig reda for, om afståndet från den trakt,
dit ferieresorna skola ställas, är så stort,
att han eller hon ej vill ha
befattningen. Detta kan man ju med hjälp af karta
lika bra taga reda på före som efter det
ansökningen inskickats. Hed. anm.
Känner Ni
någon lärare, lärarinna eller skojvän, som
ännu ej prenumererat på Svensk Lärare’
tidning - lärarekårens eget s kolblad -
så försumma ej att snarast möjligt visa
honvm eller henne tidningen och omtala
fördelarna af att för egen räkning hålla
sig med densamma!
(Meddelanden och förfråguingår i bref och å brefkort,
gom icke äro undertecknade med afsandarens namn och
, adress, lämnas utan afseende.)
9. F. 00. 1) Ja. 2) Om platsen ånyo
ledigkungöres, kan han skriftligen hos
skolrådet anhålla att icke ifrågakomma vid
tillsättandet.
10. V-g. G-ö. Den, som tillträdt
ordinarie plats den 15 aug. 1895, är från 15 aug.
1900 berättigad till första ålderstillägget.
11. X2. 1) Ja, 2) Skolrådet, där ej
annorlunda öfverenskommes. 3) Nej. 4)
Ordinarie innehafvaren måste själf aflöna vikarien
med det belopp, hvarom kan
Öfverenskoni-mas. Intet exempel på att statsbidrag
lämnats i dylikt fall. 5) Nej.
12. -N:r 112, Prenumerant. 1) Nej, det tro
vi ej. 2) Nej. 3) Skolrådet borde härtill
känna sig förpliktadt, men intet prejudikat.
13. P. – G. - 1900. 1) Jo, detta borde
vara församlingens skyldighet. Inspektören
borde härvidlag ingripa. 2) Nej, detta går
nog ej.
14. Horatius 57. 1) Enligt k. m:ts
prejudikat af den 23 augusti 1895 behöfver
slöjdundervisningen ej pågå 8 månader för att
statsbidrag skall erhållas. Hufvudsaken är,
att slöjden fortgått »under hela den för
undervisning i folkskolans Jäsämnen jämlikt
gällande reglemente bestämda tid» (se denna
tidning n:r 36 år 1895!) 2) I hufvudsak
likartadt. 3) Öfver länsstyrelsens utslag klagas
hos k. m:t, Besvärshänvisning skall begäras
hos länsstyrelsen. 4) Borde ej inverka på
lärarens rätt. 5) Att från detta år gälla nya
bestämmelser inverkar ej på förhållandena
för i fjor.
Sveriges allm. folkskollärareförening.
följande medlem säf gif ter för 1900 kvitteras:
Rönnebergs-S. Luggude 30, Skytts 69, Norra
Roslags 30, Södra Ölands 23, Oppunda 63,
Västra Bara 32, Falkenbergs 40,
Seminghundra 20, Simrishamns (ny) 16, Södra
Inlands 27, Strängnästraktens 51, Södra
Västmanlands 40, Askims-Säfvedals 27,
Malmöortens 36, Sollefteå 16, Tierps 16, Ytterlännäs
32, Nyköpings 52, Umeå 25, Smedstorpsortens
(ny; tillägg) l, Orusts och Tjörns (tillägg) l,
Njurunda 27, Nora pastorats 30, Norra
Vedbo-Ydre 15, Västeråsortens 11, Västra
Östergöt-lända 35, Gäfle 28, Karlskoga 43, Hessleholms
34, Torps och Borgsjö (ny) 11, Sollefteå (till*
lägg) l, Åmåls 15, Stockholms 363, Ref sunds
25,,Norra Ölands 19, Trosatraktens 25,
Hedesunda 21. Kassaförvaltaren.
AINNESUSTA
Skolrådets ordförande skall under
denna månad (»vid början af hvarje år»)
upprätta förteckning öfver distriktets
Skolpliktiga barn. (F. S. § 36.)
11. Östra Dals s kolförenings möte i
Västerråda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
