Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 52. (939.) 29 december 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
862
SVENSK .. IÄRARETIDNING.
N:r 52
minnet, så att det blef en för hela lifvet
tillgänglig rikedom. Homeros, som den
bildade grekiske ynglingen ofta kunde helt och
hållet utantill, blef för honom det friska
källsprång, där hans folks ande troget
af-speglades, och som i sköna och höga bilder
gaf honom en hel encyklopedi af vetande.»
Hos romarne utgjorde Homeros tillika med
Vergilius ungdomens förnämsta läsning.
Äfven under medeltiden förblefvo dessa (jämte
Ovidius och Terentius) ungdomens
älsklingsförfattare, »till dess folk- och
riddaresångerna, krönikorna samt de fantastiska, dels
på germanisk grund uppspirade, dels från
indiska, arabiska och klassiska källor
hämtade sagorna (Karl den store, Alexander,
Tristan, Flores och Blancheflur, Fortunatus,
Haimonsbarnen m. fl.) samt slutligen
djursagorna (Reineke Fuchs m. fl.) funno genklang
hos den äfventyr och under älskande
ungdomen». Ja, den ursprungliga enheten mellan
de vuxnes litteratur och barnens litteratur
bestod ännu vid den tid, då det ovanskliga
snilleverk framträdde, »som, ehuru ej
egentligen skrifvet för ungdomen, blifvit dess
käraste vän och väl aldrig skall
undanträngas eller öfverglänsas» - Defoes
Eo-binson Kruse. Och gäller detta om den
skrifna poesien, så gäller det gifvetvis i
än högre grad om den muntliga.
Det är naturligt - Pager författaren - att
i äldre tider det skrifna ordet hade föga plats,
åtminstone utom skolan: sånger, sa^or och
berättelser gingo friska och lefvande i från
mun till mun och fortplantades från släkte
till släkte äfven i tider, då en stigande
odling skapat en litteratur, hvars skatter för
unga och gamla användes till gemensam
läsning i hemmet. Förrådet var litet och
torftigt, men det lästes öfra om, skrefs af, lärdes
utantill och blef sålunda en verklig andlig
egendom. Det, som bjöds ungdomen, var
öfverallt ett för densamma lämpadt urval af
det bästa och högsta, som folkanden
fram-bragt, de verk, i hvilka dess lynne,
sträfvanden och religiösa tro ädlast och trognast
af-speglade sig. Detta är dessa naiva tiders
stora förtjänst i detta afseende. Den
egentliga, i en senare tid uppkomna, så att säga
af*iktliga ungdomslitteratur, som vi nu gå att
öfveri-kåda, kan, med sina stora företriden i
öfrigt, icke i denna punkt, den viktigaste,
mala sig med sina föregångare.
Den speciella, »afsiktliga»,
ungdomslitteraturens egentliga grundläggare år, fortsätter
författaren, den s. k. filantropiska
pedagogiken.
Denna pedagogiks odödliga förtjänst är -
säger han - att hafva insett detta bilc
nings-medels stora betydelse; men det sätt, hvarpå
hon sökte göra det fruktbringande, röjer
bristande in-ikt i ungdomens väsen och
behof äfvensom de allmänna lyten, som tilhifira
tiden. Den religiösa tro och högre
uppfattning af lifvet, eom man själf säkrade, ville
man äfven hon barnen Föka ersätta igenom
breda och tråkiga moraliska resonnem inger;
det underbara, fantasirika, poetiska utdömdes,
det nyttiga, handgripliga, förståndiga borde
träda i dess ställe. De märkligaste skrifter
från denna tid äro: Campes med
hänryckning mottagna, originalet nästan
undanträngande omarbetning af Eobinson, »i hvilken
intet är godt utom det, som ej förskrifver sig
från Cnmpe»; tjogtals af densamma föranledda
Robin sonader; en mängd sedolärande
berättelser, som vanligen bära moralen redan i
titlarna, samt en oräknelig massa
barnskådespel. - - - De lil’gamla, prat-amma
popu-larfiknofer, som här framställas, äro lika stela,
tillgjorda och pudrade, lika höfviska och sir-
liga, lika kärnlösa och andefattiga som den
värld, ur hvilken de äro hämtade.
Campes och Salzmanns föredöme
framlockade - såsom författaren vidare
påpekar - en formlig gräshoppsvärm af
efterapande skriblerer, och inom kort hade man
en oöfverskådlig mängd af barnkalendrar,
barntidningar, barnromaner, barndramer m.
m., hvilka genom sin haltlöshet väckte
tänkande pedagogers bekymmer och löje.
Vid århundradets begynnelse inträdde ett
litet uppehåll i den omåttliga produktionen.
»Den genom revolutionen och
befrielsekrigen väckta nationalkänslan, den frigjorda
forskningen, den uppblomstrande
naturvetenskapen, konsten . och poesien, den djupare
och innerligare tron, de känsla och fantasi
befruktande studierna af såväl egna som
främmande lands sagovärld, språk och äldsta
kulturtillstånd - allt detta, som tog tidens
bästa krafter i anspråk, Öppnade så
småningom blicken för det föregående tidskiftets
onatur och tomhet på detta liksom på andra
områden.»
Den viktigaste frukten af »det nyväckta
lifvet på fantasiens fält samt den däraf
födda och närda språk- och
historieforskningen» blef enligt författaren den, att de
»bragte till lif och heder den förut
bannlysta sagan och fabeln, hvilka allt sedan
med rätta blifvit ansedda som det
förträffligaste bildningsmedel för barn». Ar J812
framträdde bröderna Grimm med sin
epokgörande samling af äkta tyska folksagor,
som inom de flesta andra land gifvit
anledning till liknande samlingar, af hvilka
As-björnsens och Moes ypperliga norska kan »i
framställningens konst med fullt skäl ställas
vid sidan af förebilden».
Den lämpligaste barnaläsning anser
författaren kunna erhållas genom ett
»betänksamt urval» af såväl dessa västerländska
sagor som af sagorna i den vidtberömda
österländska samlingen »Tusen och en natt»,
hvartill dessutom böra komma skildringar
ur >-de germaniska och nordiska äfvensom
de antika folkens myt- och heros-värld».
Först i andra rummet sätter han de moderna,
»på egen hand uppdiktade» barnsagorna, hvilka
- säger han - »nästan alla blott bevisa
omöjligheten att på konstig väg, frambringa den
naivitet, friskhet och natur,,.som tillhöra
barndomen, såväl folkens som individens. Bland
undantagen härifrån må i synnerhet anföras
H. C. Andersens af en poetisk fläkt burna
skapelser, af hvilka dock några grunda sig på
folksagor; likväl torde långt ifrån alla dessa
vara för barnens ståndpunkt så lämpliga,
som man i allmänhet föreställer sig». Bland
svenska (svensk-finska) originalförfattare för
barn sättes naturligtvis Topelius högst.
Ännu betänksammare förhåller sig
författaren gentemot barnromanerna, såväl dem,
hvilka äro skrifna enkom för ungdomen, som
ock dem, hvilka äro uppkomna genom
ombildning af romaner afsedda för äldre. Då
det emellertid ej låter sig göra att fullständigt
utestänga de unga från allt hvad romaner
heter, anser han det för närvarande rådligast
att i deras händer sätta ett för dem
lämpadt urval af denna litteraturs bästa skatter
(W. Scott, Cooper, Marryat, Ingeman,
Topelius m. fl.)
Såsom den mest i ögonen fallande
svagheten hos de ny gjorda, »på egen hand
uppdiktade» barnberättelserna (såväl sagor som
noveller och romaner) framhåller författaren,
att de så ofta användas endast såsom medel
för en viss religiös eller moralisk tendens och
därför mindre teckna bilder än predika satser.
Det religiösa lifvet och tecknandet af stora
kristliga karaktärer blifver - säger han -
icke så mycket hufvudsak som ett prosaiskt
exemplifierande af dogmer och bud, ett bredt
och känslosamt resonnerande öfver trons
kraft och nådens ordning, ett salvelsefullt,
oftast med världsliga förmåner belönadt
fromlen, hvilket allt på ett friskt barnasinne
måste hafva en det åsyftade målet motsatt
verkan. Framför andra land har England
stort öfverflöd på detta slags skrifter, hvilka
dels hafva formen af små berättelser, dels
utvidgats till hela noveller och romaner.
Liksom många inbilla sig, att barnen blifva
religiösa genom sådana skrifter, så göra sig
många stora förväntningar af den sedelära,
som bibringas af de sedliga berättelserna.
Sådana måste i alla tider utöfva en stor
drag-Lingskraft på den stora allmänhetens
prosaiska sinne.–––– Oftast är det ej höga
och gripande exempel på dygd och
själfuppoffring, som här framställas, utan små
till-gjorda, öfverkloka barnfigurer, hvilkas
»snällhet» blott består i uppfyllandet af höflighetens
eller den yttre anständighetens fordringar,
eller hvilkas plikter, såsom lydnad,
sannfärdighet, ärlighet göras till höga dygder, hvilka
med denna världens goda, såsom vackra
kläder, titlar och rikedom, vanligen belönas.
Att höra barn föra ett språk, som är långt
öfver deras ålder, afskys i lifvet, men
för-drages med god smak i böckerna. Detta blir
rent af en parodi, när - såsom ofta sker -
de små hjältarne och hjältinnorna göra sitt
eget tillstånd till föremål för reflexion och
hålla vackra tal om barnaålderns lycka och
oskuld. Sådana betraktelser äro härjande
frostvindar i barndomens eden. »Det är med
oskulden som med banilisken», säger H. C.
Andersen, »hon dör, om hon ser sig själf.»
Vid sidan af hittills berörda arter af
ungdomsskrifter, hvilka äga det gemensamt,
att de hufvudsakligen hafva till uppgift att
verka på känslan och fantasien och
därigenom bidraga till ungdomens religiösa,
moraliska och estetiska uppfostran,
omnämner författaren i korthet äfven den
andra hufvudarten af ungdomslitteratur: den
som har ett mera rent kunskapsmeddelande
syfte och därför hämtar sina ämnen från
historiens, geografiens och naturvetenskapens
områden. Äfven här har frestelsen att slå
in på missriktningar legat nära till hands.
l det lofvärda bemödandet att undvika
torrhet och intresselöshet hafva många
författare slagit sig på det » rafflande ». Förgätande
hvad som måste vara all vetenskaplig
undervisnings mål - påvisande af sammanhanget,
kedjan af orsaker och verkningar - hafva
de satt sig fore att »uppsöka blott det allra
underbaraste, otroligaste, mest fasaväckande
för att reta de^ smås lättrörda inbillning och
låta håren resa sig på deras hufvuden.
Lejon, tigrar, negrer, kannibaler, rödskinn
och beduiner tumla om i blodiga strider, i
vilda, råa lidelser. Man får ej skåda
folken i deras hvardagslif och lugna
utveckling, ej naturen i hennes stilla hushållning,
utan blott vilda passioners utbrott, råa
krafters uppror.»
Sin öfversikt öfver ungdomslitteraturens
historiska utveckling sammanfattar
författaren i följande ord:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
