Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (922.) 30 augusti 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580
SVENSK LÄRARETIDNING.
N:r 35
skolorna under den tilländalupna tiden icke
förverkligat de förhoppningar, man vid deras
första inrättande satte till dem, nämligen att
de skulle vara i stånd till att bära
folkbildningsvännernas fana högt. Snarare hade
dessa skolor under sin tillvaro fört ett
tynande lif. Orsakerna till detta förhållande
trodde talaren dock hvarken vara att söka i
dessa skolors natur eller mål, ty om han
misstänkte, att så vore, skulle han utan
saknad se dem dö, eftersom högre folkskolan
vunnit hans kärlek endast såsom ett medel
att höja den allmänna folkupplysningen, utan
borde de, förmodade han, förnämligast sökas
dels däri, att dessa skolor för mycket
arbetat i det tysta, dels däri, att de fleste af dess
lärare intoge en mindre behaglig
undantagsställning, hvilken, om den än hos dem icke
mäktat förkväfva kärleken till kallet och den
goda viljan att hvar i sin stad fullgöra sina
åligganden, dock ej heller framkallat någon
bergförsättande tro på framtiden. Vid slutet
af sin lärarebana hade han tagit initiativet
till detta möte för att lägga sina yngre
kamrater på hjärtat vikten af enighet, och han
uttalade den förhoppningen, att ett framtida
samarbete skulle kunna uträtta hvad som
öfverstigit de spriddas krafter. Till sist
nedkallade talaren den Högstes välsignelse öfver
mötet och dess förhandlingar och förklarade
detsamma öppnadt.
Vid därefter företagna val utsågs till
ordförande hr O. M. Lilja och till sekreterare
hr Herman Holmbäck från Ulricehamn.
Därpå öfvergick man till behandling af
de på programmet uppställda frågorna.
Första frågan: Hvilka utsikter finnas för
att den högre folkskolan skall kunna
utvecklas, så att den må kunna förbereda till
den föreslagna medborgerliga examen?
inleddes af hr Alexander Jonsson från
Stockholm, hvilken hufvudsakligen anförde
följande:
Behofvet af en högre praktisk
allmänbildning har i järnbredd med den storartade
utvecklingen på samhällslifvets olika områden
gjort sig alltmer kännbart. Hvarken
folkbildningsanstalterna eller de allmänna
läroverken hafva hittills varit i stånd att
nöjaktigt meddela den medborgerliga bildning,
som anses erforderlig för inträde dels på vissa
praktiska lefnadsbanor, såsom järnväg, tull,
telegraf, post m. m., och dels vid åtskilliga
läroverk, såsom landtbruksskolor,
handelsskolor, tekniska läroverk o. d.
Folkbildnings-anstalterna hafva nämligen ej kunnat
meddela tillräckligt mycket af sådan bildning,
och de allmänna läroverken hafva ej ens på
reallinjen meddelat tillräckligt praktisk
bildning.
Sedan lång tid tillbaka hafva därför från
vissa håll framkommit förslag att mellan
folkskolan och det allmänna läroverket inskjuta
en för medelklassens barn afsedd ny skolart
med inträde vid 9 års ålder och med
uppgift att meddela högre praktisk
allmänbildning af antydda beskaffenhet. Faran för
folk-bildningen, om sådana förslag blefve
realiserade, vore ögonskenlig: folkskolan skulle
därigenom förvandlas till en fattigskola.
Efter senaste riksdags beslut vore denna
fara emellertid ej så öfverhängande. Menen
annan fara vore däremot nu förhanden.
Många, som förr på det lifligaste förklarat,
att allmänna läroverket blott borde förbereda
för universitetet, och att man af detsamma ej
borde kräfva, att det tillika skulle meddela
praktisk allmänbildning, betona nu med stor
ifver, att endast allmänna läroverket är i
stånd att meddela eådan högre praktisk
allmänbildning. Den medborgerliga
bildnings-pröfning vid 15-16 års ålder, som
ifrågasattes, skulle i enlighet därmed förläggas inom
allmänna läroverket samt vara tillgänglig
endast för dettas lärjungar.
Under det meningarna äro delade därom,
huruvida allmänna läroverket utan för stora
rubbningar af dess organisation kan blifva i
stånd att på samma gång förbereda för
universitetet och meddela praktisk
allmänbildning, är det uppenbart, att inga verkliga skäl
kunna anföras mot att genom upprättande af
Öfverbyggnader på folkskolan åstadkomma
bildningsanstalter, i hvilka en efter det
praktiska lifvets behof afpassad medborgerlig
bildning kunde inhämtas. Ehuru det gifvetvis
vore riktigast att till sådana Öfverbyggnader
förlägga själfva bildningspröfningen, kan
sådant emellertid ännu knappast med framgång
ifrågasättas. Men däremot är det af
synnerlig vikt, att Öfverbyggnaderna på folkskolan
så utvecklas, att de kunna förbereda till
denna medborgerliga bildningspröfning.
Utsikterna härför äro visserligen på många
ställen ännu ytterst små. Dels är folkskolan
mångenstädes för litet utvecklad att uppbära
en sådan öfverbyggnad, dels är befolkningen
för gles, och dels verka kostnaderna allt för
afskräckande. Men på ej få ställen äro
förhållandena redan nu sådana, att befintliga
Öfverbyggnader på folkskolan kunna
utvecklas, så att de blifva i stånd att förbereda till
den föreslagna medborgerliga examen. På
sådana ställen böra folkbildningens vänner
anstränga sina krafter för att söka utveckla
dessa Öfverbyggnader. Kunde det på några
ställen lyckas att så förmedla öfvergången
från folkskolan till den föreslagna
bildningspröfningen, blefve det påtagligen sedan ej så
svårt att å andra orter följa exemplet.
Hr A. Dalin från Huskvarna ansåg, att det
kunde tagas i öfvervägande, om icke redan
nu något borde göras för den högre
folkskolan, och föreslog, att mötet tillsatte en
kommitté, som skulle verka för densamma. I
läroverkskommittén funnes många för
folkskolan intresserade personer, hvilka sannolikt
skulle taga hänsyn till densamma, icke
genom att sänka bildningsnivån utan framför
allt genom ämnesurval. I de allmänna
läroverken spela icke de fosterländska ämnena
hufvudrollen, utan det är de främmande
språken, och ville talaren särskildt framhålla, att
ett nödvändigt villkor för att högre
folkskolan skulle kunna förbereda till den
medborgerliga examen, vore, att endast ett språk
gjordes till obligatoriskt i denna examen.
Hr JK. Åkesson från Göteborg hyste fruktan
för att den fordran, man ville ställa på den
högre folkskolan, nämligen att den skulle
förbereda till den medborgerliga examen, skulle
skada dess uppfostrande verksamhet. Det
kunde lätt urarta till pressning, hvaremot
dess arbete nu vore synnerligen behagligt,
emedan man slipper att tänka på examen.
Hr Dalin ansåg farhågan, att arbetet för
en medborgerlig examen skulle skada den
högre folkskolans uppfostrande verksamhet,
skäligen ogrundad. Äfven för de andra
läroverkens skull komma- nog fordringarna att
anpassas, så att det icke behöfver bli en
pressning. Att en lärjunge öfvergår från
folkskolan till högre folkskola förutsätter andlig
begåfning eller ett godt hem eller bådadera.
Och att lärjungen får lära sig, att det
kräfves ansträngning för .att inhämta ordnadt
vetande, kunde heller icke skada.
Folkskoleinspektör _B. Johansson framhöll
omöjligheten af att nu fatta något bestämdt
beslut i frågan, medan läroverkskommittén
ännu arbetar. Denna kommitté kan röra sig
mellan två stora ytterligheter. Den ena af
dessa är att, så att säga, klippa af de
allmänna läroverken i två delar och sätta till
en ny sjätte klass; den andra är att göra
folkskolan till bottenskola och sedan låta
denna fortsättas af de allmänna läroverken;
hvar den stannar emellan dessa båda
ytterligheter vet man icke. Det enda, som nu
kunde göras, vore att tillsätta den af hr
Dalin föreslagna kommittén.
Sedan ännu några talare yttrat sig,
förklarades diskussionen afslutad, hvarefter
mötet beslöt, dels att diskussionen skulle
utgöra svar på frågan, dels ock att den af hr
Dalin föreslagna kommittén skulle tillsät-
tas; och invaldes i densamma hrr
Alexander Jonsson, Alfr. Dalin och Herman
Holmbäck.
Audra frågan lydde: »Om högre
folkskolans anpassning efter lokala
förhållanden» och inleddes af hr C. A. Persson i
Malmköping.
Det moderna ordet »anpassning» innebure
naturligtvis, att högre folkskolan skall taga
hänsyn till skilda orters olika kunskaps- och
bildningsbehof utan att försumma sin
huf-vuduppgift: den medborgerliga bildningen.
Så behöfde västkustens ynglingar, som i stort
antal gå till sjös, någon insikt i engelska,
större kurs i geografi och en smula aning om
astronomi jämte större kunskap i matematik.
På en annan ort kunna kemi och geologi
vara mera behöfliga än botanik och zoologi,
och ritningen bör allestädes mera tillgodoses
än i en annan skola. Inträdesfordringarna böra
därför också vara olika. I större
industricentra, köpingar, stationssamhällen, där det
finnes förste lärare eller inspektörer,
4-5-klas-sig folkskola med normalt antal barn, kan
högre folkskolan påräkna rätt kunniga elever,
På landsbygden få fordringarna sänkas. Men
det bör ej vara förbjudet att inrätta en högre
folkskola på en ort, där det finnes mindre
folkskolor, skolor med hvarannandagsläsning
o. s. v. En kommun kan anse sig ha råd
att inrätta en högre folkskola, och då böra
traktens folkskolebarn kunna vinna inträde
utan anlitande af privatundervisning.
Skolan bör ock mottaga och hemförlofva
lärjungarna på lämpligaste tid af året efter
ortens förhållanden. Hon bör ej bli fackskola;
då har hon misstagit sig om sin uppgift.
Folkskolestadgan har säkert så få detaljer
om dessa skolors undervisning just på det
de lokala förhållandena bättre måtte kunna
tillgodoses.
Hr Holmbäck upplyste, att i Ulricehamn
hade högre folkskolan inrättats efter
peda-gogiens indragning, och de från högsta
klassen utexaminerade eleverna hade utan
svårighet vunnit inträde i läroverkens 4:e klass.
Skolan kunde säkerligen vara underskola för
»studiekarlar».
Hr Dalin ansåg det däremot mindre
lyckligt om högre folkskolan skulle byggas på
kunskaper från mindre folkskolor,
ambula-toriska eller skolor med afdelmngsläsning,
Då blefve högre folkskolan endast en -
folkskola. Förmånligast vore nog att blott
undervisa i ett språk åt gången. Som exempel
på direkt anpassning anförde tal:n, att i
Huskvarna högre folkskola införts metallslöjd,
hvarjämte teckningsundervisningen utvidgats.
Diskussionen fick utgöra svar på frågan.
Tredje frågan lydde: »Hvad bör göras for
att endast personer, som med allvar tänka
på att ägna sig åt lärarekallet, må blifva
anställda vid de högre folkskolorna?» och
inleddes af hr Holmbäck.
Han upplyste, att denna fråga uppsatts på
diskussionsprogrammet med anledning af ett
par tilldragelser, som inträffat för någon tid
sedan. Tal:n ansåg sig nu ej böra
utförligare relatera dessa, men ville framhålla, att
det vid tillsättandet af lärare vid de högre
folkskolorna ofta ginge underliga till. Han
trodde, att de närvarande mera än väl visste,
på hvilka fall han hänsyftade, men hade
intet förslag att göra.
Hr Dalin, som trodde sig förstå, hvilka fall
inledaren åsyftat, ansåg det bästa
botemedlet vara att den påpekade partiskbeten på ena
eller andra sättet komme till allmänhetens
kännedom.
Hr A. Jonsson från Stockholm instämde
med föregående tal., men framhöll samtidigt
att man borde fordra, att läraremeriter skola
vara bestämmande vid anställande af lärare
vid de högre folkskolorna. Blefve dessutom
principen om ålderstillägg för de högre
folkskolornas lärare genomförd, skulle det sedan
icke blifva så vanligt, att lärareplatser vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
