Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 9. (896.) 1 mars 1899 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 9
SVENSK LÄRARETIDNING.
135
gångare från flydda århundraden. Hvad
verkan det har, om sådana förekomma i
mängd i ett samhälle, kan ses i Spanien, i
södra Italien och i Ryssland. Det är
sålunda visst icke för mycket som nu göres för
läskunnighetens befordrande och
vidmakthållande. Det är ingen öfverdrift, om man
säger, att verksamheten härför är en af
samhällets viktigaste uppgifter. Utan allmän
läskunnighet kan ett samhälle i nutida
mening icke bestå och fortgå i utveckling.
Det faller af sig själft, att då
läskunnigheten är vunnen, så skall den användas.
Sker ej detta, så förloras den ju såsom
hvarje annan mänsklig förmögenhet, som
får ligga i trade.
Härigenom går det andliga och materiella
kapital, som ligger i läskunnigheten,
förloradt. Vidare förloras de möjligheter till
fortsatt utveckling, hvilka ligga i
förtroligheten med skriftspråket. Läskunnigheten
är ett kapital, som så att säga genom ränta
på ränta kan växa nära nog i det oändliga.
Då en folkskolans lärjunge vid 12 a 13
års ålder utgår ur skolan, är den ännu ett
barn; dess själslif börjar just då sin
kraftigaste och för hela lifvet
betydelsefullaste utveckling. Dittills har barnet varit
bundet af föräldrarnas och lärarens
auktoritet. Vid denna tid börjar det tänka
på egen hand. Det bearbetar därvid
visserligen, hvad det förut inhämtat, men det
trängtar äfven efter nytt material för
själsarbetet; det vill lära känna den värld,
som ligger framför det. Härför har det
nu ett medel i sin läskunnighet. Ett af
de allra viktigaste ändamålen med
inhämtandet af denna och sålunda med hela
barndomsundervisningen är därför, att
barnet skall kunna fortsätta den andliga
utveckling, som i skolan grundlagts och
påbörjats.
Kan barnet verkligen läsa, så läser det
också vid denna ålder, så vidt det, förstås,
har något att läsa; detta är en regel, som
är nästan undantagslös. Lärare och
föräldrar märka kanske icke alltid, att det sker
eller när det sker, ty barnet läser sällan i
de böcker, det haft i skolan, eller i dem,
söm föräldrar och lärare lägga för det;
det väljer helst själft sin läsning. Detta
är ju i och för sig icke något ondt; tvärt
Om, det är rent af nödvändigt för
utvecklingen af dess individualitet. Vi tala
visserligen mycket om, att skoluppfostran skall
vara, äfven den, individuell, och vi bjuda
val äfven då och då till att göra den sådan,
men i det stora hela är den nivellerande
och kan ej, åtminstone icke ännu på länge,
bli annat i folkskolan, där klasser på 30
å 40 lärjungar anses som små. Det skulle
då vara en lycka, om denna mera
schablonmässiga uppfostran kunde efterföljas af en
i god mening fri individuell utveckling.
Barnets läsning af egen drift är i hög grad
ägnad att gynna en sådan.
Men fastän ungdomen icke gärna
underkastar sig några snäf va bestämmelser om
hvad den skall läsa, så är den dock i hög
grad i behof af hjälp vid valet af böcker.
Af sig själf vet den unga människan icke
ens, hvad som finnes af god läsning.
Nyfikenheten, den hos en del inneboende lusten
att lära känna äfven det, som allmänna
omdömet stämplar som farligt, eller ock rena
tillfälligheter bli därför, om de unga
lämnas åt sig själfva, ledare af deras själf
uppfostran genom läsning.
Huru får nu vår ungdom sitt behof af
läsning tillfredsställt?
Vanligtvis är det de talrika
bokkolpor-törerna, som blifva deras rådgifvare. I
bästa fall låta dessa leda sig af de
prospekt, som utsändas af förläggarne. För
många af dem har endast affärssynpunkten
någon betydelse, då de välja och utsända
sina varor. Och för de öfriga betyder den
i alla händelser så mycket, att deras
prospekt endast kunna betraktas som annonser.
Genom bokkolportörerna sättas sålunda ofta
i ungdomens händer de såväl till form
som innehåll sämsta af pressens alster. I
stället för att gifva en sund näring åt de
unga fyller en sådan läsning deras sinnen
med dåliga och smaklösa eller rent af
vidriga bilder. Den leder stundom deras
själslif in på banor, som sluta med andlig och
kroppslig ruin, om de ej på ett eller annat
sätt ryckas därifrån. Den i barndomen
påbörjade utvecklingen af kärlek till det
goda, ädla och höga och af sinne för det
sköna i tanke, ord och bild afstannar.
Äfven om förläggarne och deras agenter
hade ungdomens väl för ögonen, så kunna
de endast högst ensidigt och ofullständigt
tillfredsställa dess behof af läsning. Hvar
och en har nämligen icke råd att skaffa
sig mer än några få böcker; de allra flesta
blott en eller två eller kanske ingen alls.
Eåkar en icke boksynt person köpa en för
honom olämplig bok, afskräckes han
vanligen däraf från att köpa några andra.
Ungdomens behof af god läsning kan
därför icke väntas bli tillgodosedt annat
än genom goda och allsidigt valda
offentliga boksamlingar. Ur en sådan har hvar
och en tillfälle att välja det, som
intresserar honom. De gränser härför, som
bibliotekets tillgångar uppdraga, kunna icke
kännas tryckande, emedan de äro lika för alla.
Skall emellertid ett sådant bibliotek
kunna fylla sin uppgift att befordra individuell
utveckling, så måste det innehålla böcker
från den allmänna litteraturens alla
områden. Urvalet måste vara gjordt med
kännedom örn ungdomens själslif och med
känsla för, hvad som kan gagna den, men
också utan fördomar och onödig
skuggrädsla.
Biblioteken måste naturligtvis blifva
mycket olika stora allt efter olika behof och
tillgångar, men detta bör icke föranleda
annan begränsning, än att antalet böcker
från hvarje gebit blir mindre i de små
biblioteken än i de stora.
Särskildt är det nödvändigt, att
biblioteket aldrig blir efter sin tid, blir
gammalmodigt; det måste ständigt tillökas med nya
arbeten, som locka till läsning, och som
kunna sysselsätta och egga de ungas
tankelif och bli föremål för deras inbördes
samtal. Detta kan nog mången gång vinnas
genom böcker, som utkommit för längre
eller kortare tid sedan men äro nya för
det bibliotek, som de unga ha tillgång
till. Härom råder nog ej minsta tvifvel,
men det får ej heller förbises, att
ungdomen har starkt utprägladt verklighetssinne,
den vill se allt med vår tids ögon, från vår
synpunkt. Därför läser den gärna böcker,
som tillhöra nutiden och röra sig om vår
tids intressen.
De bästa allmänfattliga böcker, som
under året utkomma, måste därför införlifvas
med biblioteket, om det skall göra full
nytta.
Jag har nu sett behofvet af folkbibliotek
hufvudsakligen från ungdomens synpunkt,
därför att det är denna, som är mest i
behof af dem, och som enligt nära nog
enstämmig erfarenhet mest använder dem.
Den, som tillhör denna ålder eller också ’
första perioden af den mognare åldern upp
till 30 år, känner mest behof af att
utvidga sin andliga synkrets och att vinna
sammanhang mellan olika delar af sitt själslif.
Det är med boklitteraturens tillhjälp som
detta lättast sker.
På ett senare åldersstadium låta sig de
flesta nöja med tidningsläsning. Det är
dagens händelser och företeelser, som de äldre
anse sig behöfva lära känna. Det är ju
också nyfikenheten, som tidningspressen mest
lefver pä. Stanna äfven de unga därvid,
så skall detta med nödvändighet föra till
andlig förkrympning och urartning.
Jag vill visst icke påstå, att den
mognare åldern ej skulle behöfva läsning med
mera sammanhängande innehåll, tvärt om;
men det är svårare att förmå de äldre till
något annat än tidningsläsning. För att
lyckas däruti bör man taga ungdomen till
hjälp. Då de hemföra böcker, läsa dem
och tala om dem, så lockas de äldre att
äfven göra sig dem till godo.
För de äldre behöfves knappast någon
särskild litteratur i biblioteken, förutsatt
att dessa innehålla sådant, som är lämplig^
för åldern ända upp till 30 år. Med dem,
som nått den andliga nivå, att de hafva
behof af facklitteratur eller kunna göra sig
sådan till godo, är det visserligen ett annat
förhållande, men de skaffa sig nog själfva,
hvad de behöfva.
Rörande det lefnadsyrke, som är det
vanligaste bland den publik, biblioteket är
afsedt för, bör dock ett folkbibliotek
innehålla lättfattligare arbeten, som kunna
förmedla öfvergången till den rena
facklitteraturen.
Äro nu, såsom jag tror mig hafva visat,
offentliga, väl vårdade och ständigt
förnyade folkbibliotek nödvändiga, för att
folkundervisningsanstalterna skola kunna
medföra det gagn, sona med dem afses, sä faller
det af sig själft, att kommun och stat böra
intaga samma ställning till dem som till
öfriga folkbildningsanstalter. Annars
riskerar ju samhället, att det väldiga kapital,
som det år för år nedlägger på
folkbildningen, går förloradt eller lämnar allt för
liten ränta. Detta för med sig oberäknelig
skada och oöfverskådlig fara för samhällets
lif och utveckling, helst det är att befara,
att den genoin barndomsskolorna vunna
läskunnigheten tages i anspråk af de onda,
nedbrytande makterna i lifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
