Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 49
SVENSK LÄRARETIDNING.
777
hållande yrkas nu, att’ domstol vid
förordnande om aga skall bestämma »det
antal slag, den dömde bör undergå»
och »det tuktoredskap, hvilket bör
komma till användning», samt att agan
»skall genom polismyndighetens
försorg verkställas inom lyckta dörrar i
närvaro af vittnen, som utses i stad af
magistraten och å landet af
kronofogden i orten».
För vår del undra vi, om det skall
finnas rätt många uppfostrare, som äro
böjda att gifva en åtgärd af denna
beskaffenhet benämningen aga eller
betrakta den såsom ett pedagogiskt d. v. s.
på själfva sinnesriktningen verkande
tuktemedel. Att den i egenskap af straff
kan göra nytta genom att afskräcka en hel
del slynglar från våldsbragder eller andra
yttre lagöfverträdelser vilja vi ingalunda
bestrida. Såsom straff kommer den ock
utan allt tvifvel att uppfattas såväl af
förbrytarne som ock af allmänheten.
Då kommittén flerstädes nödgats
praktiskt medgifva, att hvad i dess förslag
benämnes »aga» måste i flera afseenden
betraktas såsom en juridisk straff-art,
synes det oss, som om det riktigaste
hade varit, att detta äfven blifvit
uttryckligen erkändt. Möjligt är, att kommittén
funnit sig sakna formell befogenhet att
föreslå införandet af en särskild juridisk
straffiart för minderåriga och på grund
häraf valt utvägen att låta denna straff-art
gå under namnet »uppfostringsåtgärd».
Men nog förefaller det egendomligt att
i lagen få läsa, att gärning, som eljest
straffbar är, skall vara »strafflös», om
den begås af barn, innan det fyllt
femton år, men att domstolen skall kunna
förordna, att det sålunda »sträfflösa»
barnet skall erhålla 40 rottingslag, gifna
genom polismyndighetens försorg samt
i närvaro af magistratens eller
kronofogdens vittnen. I allmänhet torde det
väl vara önskvärdt, att hvar sak får
behålla sitt rätta namn.
Någon verkligen uppfostrande, för
den minderåriges inre lif afgörande
förbättring har man naturligtvis att vänta
endast af den andra i lagförslaget
anvisade åtgärden: barnets insättande i
allmän uppfostringsanstalt. Nu
gällande lags bestämmelser i detta
hänseende hafva såsom bekant gjorts till stor
del maktlösa därigenom, att staten
hittills öfverlämnat upprättandet af dylika
anstalter helt och hållet åt den enskilda
företagsamheten. Kommittén yrkar, att
staten nu skall sörja för att de
behöfliga anstalterna finnas till hands.
Till ett sådant åtagande - säger den -
bör staten så mycket mera känna sig
förpliktad, som det svårligen torde kunna förnekas,
att fyllandet af ifrågavarande behof är en
skyldighet, som tillkommer staten i dess
egenskap af rättsordningens högsta vårdare. Denna
uppfattning har äfven delats af riksdagen,
och kommittén torde icke kunna bättre
utveckla skälen för sin åsikt än genom ett
åberopande af hvad 1896 års riksdag i den
skrifvelse till konungen, hvari riksdagen anhöll
om utarbetande af förslag om åtgärder för
beredande af lämplig uppfostran för, bland
andra, minderåriga förbrytare, härom yttrar.
»Då strafflagen uttryckligen» – säges det i
nämda skrifvelse - »gifver domaren
anvisning på att insätta den unge brottslingen i
allmän uppfostringsanstalt i stället för att
låta honom betunga statens fångvård, så
synes det ock vara statens oafvisliga plikt att
ej lämna åt den enskilda välgörenheten att
afgöra, huruvida lagens anvisning skall kunna
följas eller förvandlas till en död bokstaf.»
Det är denna åskådning, som ligger till grund
för det förslag till lag aDgående
tvångsupp-fostran på grund af domstols förordnande,
som af kommittén utarbetats.
Såsom i föregående nummer blifvit
nämdt föreslår kommittén därför
upprättande af tvänne statsanstalter, en af
mildare art afsedd för 150 gossar och
en af strängare art afsedd för 100
gossar. Därjämte skall staten enligt dess
yrkande bidraga till lärjungarnas
underhåll med ett belopp, som beräknas
uppgå till 85,000 kronor årligen. Mot
dessa kostnader anser kommittén inga
betänkligheter böra hysas.
Kent ekonomiskt sedt - yttrar den - och
utan hänsyn till den stora betydelse, denna
frågas lösning äger för befordrande af en sund
och laglydig lifsriktning hos den uppväxande
ungdomen, uppvägas dessa utgifter till en
icke oväsentlig del genom den inskränkning
i det kostbara och onyttiga
förvandlingsstraffets och kortare frihetsstraffets anlitande,
hvartill möjlighet öppnas genom kommitténs
förslag. fven torde, därest i tid en bättre
lifsriktning gifves åt yngre vilseförda
personer, det farligaste tillflödet afskäras till den
fasta stam af lösdrifvare och vaneförbrytare,
hvilka för närvarande falla fångvården till
last; och härigenom skulle äfven så
småningom utgifterna för denna minskas. Stöd för
detta antagande anser kommittén sig kunna
hämta af hvad erfarenheten ådagalagt i de
länder, där man på allvar gripit sig an med
vidtagande af åtgärder för minderåriga
förbrytares räddande.
Rörande karaktären af den
behandling, som de vilseförda barnen böra
erhålla, innehåller kommitténs
lagförslag den allmänna bestämmelsen, att
anstalterna skola så ordnas, att en hvar
af lärjungarna må komma i åtnjutande
af den särskilda handledning och vård,
j som för hans uppfostran är af nöden.
Huru detta icke allenast berättigade
utan ur pedagogisk synpunkt rent
oefter-gifliga kraf skall kunna uppfyllas i
anstalter med 100, ja 150 minderåriga
brottslingar - det blir en uppgift, om
hvars möjlighet vi icke våga göra oss
några föreställningar.
Att kommittén emellertid verkligen vill
| gifva de föreslagna anstalterna
karaktären af uppfostringshem, icke af
fångvårdskaserner, därom vittnar måhända
tydligast dess hemställan med afseende
på anstalternas högsta ledning.
Hittills hafva - yttrar den - de frågor
rörande allmänna uppfostringsanstalter, som
hänskjutits till k. m:ts afgörande, pröfvats
efter föredragning af eliefen för
justitiedepartementet. Ehuruväl afsevärda skäl kunna
anföras för bibehållande af denna anordning,
anser kommittén ifrågavarande anstalter
likväl snarare böra lyda under
ecklesiastikdepartementet. Valet mellan dessa båda olika
ståndpunkter beror på, huruvida man vill
lägga den hufvudsakliga vikten på den
peni-tenliära eller på den pedagogiska uppgift, som
uppfostringsanstalter för minderåriga
förbrytare på en gång kunna sägas fullfölja. För
sin del har kommittén befarat, att därest de
förlades under justitiedepartementet, deras
verksamhet komme att betraktas snarast
såsom en art af fångvård, hvilket kommittén
velat undvika. Vid denna som vid andra
punkter af förslaget finner kommittén sig böra
betona, att här i främsta rummet är fråga om
en särskild form af uppfostran, som samhället
ägnar vilseförda minderåriga, hvaremot
frågan om brott och straff måste så mycket som
möjligt hållas i bakgrunden. För en sådan
uppfattning synes ecklesiastikdepartementet
vara den myndighet, hvilken bäst är lämpad
att utöfva den högsta ledningen.
Detta uttalande från en kommitté,
hvars sammansättning är
hufvudsakligen juridisk, utgör ett slående bevis
på styrkan och oemotståndligheten af
den kulturströmning, som förde
minderåriga förbrytarnes tillrättaförande
fordrar uppfostran, icke fångvård.
Organist- och
kyrkosångareexamina i
landsortsstäderna
vill Musikaliska akademien ha bättre
ordnade och öfvervakade än för
närvarande är fallet och har härom
afgifvit ett utförligt förslag till k. m:t, som
anbefallt domkapitlen att, efter veder:
börande examinatorers hörande,
afgifva utlåtande i ärendet.
Akademiens förslag innehåller i
hufvudsak följande:
Enligt kuogl. kungörelsen den 8 december
1881 angående behörighet till organist- och
kyrkosångarebefattningar, inusikläraretjänster
vid allmänna läroverk samt musikdirektörs-
j tjänster vid militärkårer skall sökande till
organisttjänst förete betyg, att han äger
åtminstone godkända kunskaper i orgel- ocli
pianospelning, harmonilära samt orgelns
stämning och skötsel, samt sökande till
kyrko-sångarebefattning förete betyg i
elementar-och kyrkosång, börande dessa betyg vara
utfärdade af musikkonservatorium eller -
efter formulär, fastställdt af akademien -
af domkyrkoorganist eller af annan, som
därtill erhållit akademiens förordnande.
Det sätt, hvarpå examensrätten under-
| stundom utöfvades, gaf akademien anledning
j att genom cirkulär den 12 februari 1868 fästa
domkapitlens uppmärksamhet å förhållandet,
hvarjämte framställning gjordes, att
domkapitlen ville låta öfvervaka nämda examina.
Kontrollen har likväl, anser akademien,
då bestämd föreskrift därom saknats, ej
kunnat vara af annat än fakultativ natur,
hvarjämte väl endast undantagsvis nödig
fackkunskap stått till buds.
Angående fordringarna för betyg är ge-
| nom förstnämda k. kungörelse af 1881
bestämdt, att till ledning för desammas
bestämmande skulle tjäna de af
läroverksstyrelsen för Musikaliska akademien utarbetade
kurser.
Dessa kurser upptaga för godkändt betyg
mycket rimliga fordringar, men det oaktadt
upprätthållas de så litet af vederbörande
examinatorer, att klagomål däröfver behöft
förekomma t. o. m. från ett par––Västra
Sveriges samt Hallands - organistföreningar,
och att akademien måst göra den
erfarenheten, att personer, som aflagt dylika exa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
